Boklistan november 2004
till boksidorna igen med mer bokskriverier   hem
På tunn is - en resa till Antarktis av Jenny Diski. Jenny Diskis reseskildringar är speciella, något annat kan man inte säga! I "Stranger on a train" tillbringar hon tiden i rökkupéer och träffar nya snacksaliga amerikaner och bryr sig verkligen inte om hon kommer fram i tid eller inte. I Antarktis-boken får hennes längtan efter ett vitt, rent och avskalat liv och samtidigt ett oöverträffat äventyr henne att köpa plats på en tvåveckorskryssning.
Historien varvas mellan livet på fartyget, hennes hytt 532 som råkar vara precis det perfekta avskalade och vita rum hon alltid önskat men aldrig fått, och tillbakablickar på livet och hennes relation till föräldrarna. Det är ännu mer sånt i den här än i tågboken. En del känner man igen eftersom jag läst den förra men det gör absolut inget. Fokus ligger mer på föräldrarna nu. Mamman = galen, pappan = opålitlig sol-och-vårare som inte drar sig för att klå upp sin fru med jämna mellanrum. Lilla Jennifers barndom var ett riktigt helvete och hon åker in på psyket ett par vändor.
Hennes egna dotter Chloe kan inte låta bli att fascineras av historien om mormorn och morfarn och börjar göra efterforskningar - då har Jenny inte haft någon som helst kontakt med dem på 20 år.
Starka bilder av det här varvas med vackra sockertoppar, dvs isberg stora som hus, som flyter förbi utanför hytten. Ibland är det visiter på öar med tusentals pingviner, ibland är det tråkiga föreläsningar om valfångst, och så lite psyket, och så funderingar om vitsen med att ha med sig en kamera när man åker till Antarktis. Intressant, varierande, fascinerande.
Små citroner gula av Kajsa Ingemarsson. Reservationskön sniiiglade sig fram, jag skulle nog inte ha fått boken förrän i mars eller ännu senare, så igår när jag var på stora Akademibokhandeln inne i stan tänkte jag bara "äh f**k biblo, det är fredag och lön!" och köpte den. Bra bok och fredagkväll är en lyckad kombination!
Jag tycker den är K I:s svagaste. Historien om Agnes, nyligen arbetslös och dumpad servitris, som blir involverad i nytt restaurangprojekt är visserligen charmigt snabb och lättsam ā la vanligt manér, men här är det lite för lättsamt. Jag får inte den där heltäckande känslan, eller vad man kan kalla det, som för de andra hjältinnorna i K I:s tidigare böcker. Agnes är lite för sketchig, och även personerna runt henne. Hennes föräldrar på den lilla orten som har ett Verk som läggs ner för att det är billigare i Estland, hennes väninna som jobbar och dricker mycket jämt - de blir för snabba och lätta och känns Utfyllnad istället för Bra Personer. Olika typer som är tacksamma att ha med men som ger ett-två-tre känsla till det hela mer än att göra så jag grips av berättelsen.
Men, K I är som vanligt ett bra tidsfördriv, Sveriges Marian Keyes, och jag ångrar inte att jag inte väntade till mars, nej nej. Det är bara det att de två tidigare böckerna var riktigt bra och den här är bara okej-bra. Fast hon kommer säkert igen med nästa!
I Elle a la Carte kan man i nya numret se reportage om K I som bjuder på middag hemma hos sig, bla ett pilgrimsmusslor / nudelsallad-recept som serveras på Små citroner gula. Hon avslöjar att hon provlagat varenda maträtt som är med i boken bara för att välja ut riktigt goda menyer.

Ursinne av Salman Rushdie. Äntligen klar var min känsla när jag vek ihop den, och då hade jag ändå rushat igenom sista fjärdedelen. Smått jobbig bok, inte väckte den någon stor känsla för Rushdie heller (första jag läser av honom).
Historien cirklar kring Malik Solanka, en man som en natt finner sig stå lutad över fru och sovande son med en kniv i handen, redo att hugga till i rent ursinne. Han hugger inte till, han sätter sig på ett plan till New York istället för att komma bort. Familjen, vännerna fattar inte vart detta beslut/ursinne kommer ifrån, inte Solanka heller.
Det är ena delen. Den andra är alla excentriska, intellektuella, storslagna personer Solanka träffar och umgås med, alla riktiga New York-elit-människor som skulle passa ypperligt i en tidig Woody Allen-film. Solanka hyr förresten en lägenhet som varit med i en Allen-film när han kommer till NY. Den tredje delen är utbrotten av nutidshistoria, popkultur, finkultur, politik, religion, med mera som Rushdie slänger ur sig i rasande tempo. Det är kul, jag gillar dom och det kommer hela tiden små aha!:n och aha?! när jag läser. Men som helhet är problemet att det inte känns som en helhet. Det känns som sega långa transportsträckor och så en spännande spurt då och då. Inte nog för att bli mer än jobbigt, tröttsamt, pompöst och småpretto i slutändan. Nä. Verkligen nä.
(En intressant utvikning var resonemanget om hur Clinton i USA kunde säga och mena att han inte hade sexual relations with that woman när de bara hade haft oralsex och hur det i England uppfattades som höjden av sexual relations. I USA är det precis det som tonåringar ägnar sig åt innan de har sex, i England är det precis det som kommer efter man blivit riktigt intima och knappt ens då, det rankas iaf som förstklassig sexual relations.
Right, med de orden i texten väntar jag nu på nytt träffrekord för sidan.)

Det går an av Carl Jonas Love Almqvist. En klassiker, en plitkläsning för jobbet, en sådär angenäm upplevelse. Tankarna stämmer än - leva ihop utan att vara gifta, kanske inte ens bo ihop utan ha varsitt och därmed få uppleva de bästa sidorna av varandra. Men rätt gäspigt var det på ångbåten från Stockholm ner till Västergötland.
Rekommenderar hellre Pengar av Victoria Benedictsson istället.

Simon och ekarna av Marianne Fredriksson. Jag är inte så inne på religion, och därför har jag pretty much hoppat över Marianne Fredriksson sen jag läste henne för flera år sedan - en bok om några barn som flög ut genom kyrktaket. Nu var det inte jag som bestämde själv att jag skulle läsa den här, så jag hade inget val. Tur för mig! Efter en ok start så kom det igång riktigt bra, och i slutändan måste jag säga att det var en riktigt innehållsrik, gripande bok.
Den handlar om de två pojkarna Isak och Simon. De träffas i skolan, blir kamrater trots att de egentligen är väldigt olika. Simon från ett vänster-arbetarhem, Isak från en judisk familj som äger den finaste bokhandeln i stan. Genom deras vänskap blir deras familjer, Isaks pappa och Simons föräldrar, alltmer sammanlänkade. I första halvan är det mycket om dem allihop, och berättelsen blir nästan som en vägkarta i frågan "hur kommer det sig att en människa blir som den blir?". Lägg in lite kärlek på dina barn och du får... Var bitter och elak och du får...
I andra delen är det mer fokus på pojkarna som då vuxit upp. Bakgrunden och miljön är Göteborg under andra världskriget, i distansen Tyskland och judeförföljelserna som griper in handfast i de här människornas liv med. Det blir både stor och liten dramatik.
Den största vinsten i boken är definitivt de komplexa människorna och hur / varför de handlar som de gör. Tack vare det långa berättarperspektivet och tillbakablickar och retrospektiv så blir alla så fylliga och tydliga och det känns riktigt som om jag känner dem. Ibland kan jag tycka att Marianne Fredriksson är nästan för övertydlig - Karin, Simons mamma tex och urmodern i boken är sååå goody-goody perfekt att jag blir smått irriterat "men kom igen!", och tack och lov, då kommer Marianne Fredriksson igen. Det jag retar mig på, det som Karin går runt där och är högmodig över, det sätts på plats. (Jag säger inte hur.)
Pusselbitar får man också till det mesta, hela tiden. Är det inte i vaket tillstånd så kan man alltid lita på att det dyker upp en dröm med massa budskap. Det här är riktiga Oprah-människor - de är smått besatta av att sätta ord på saker, att få en closure innan nästa dörr kan öppnas. Men, det skapar en bra berättelse!
Min favorit blir Ruben, Isaks pappa. Inte nog med att han är smått otrolig; lyhörd och generös och klok, han kommer dessutom med rökt lax och vitt vin hela tiden. Mmmm, jag satt och blev småhungrig när jag läste på kvällarna!
Religionen i den här då? Ett Kain / Abel-tema med pojkarna, mycket resonemang kring skuld och sorg, och så Karin som en slags Jesus-gestalt, en upphöjd varelse som sprider sin visdom och kärlek från sitt inbjudande kök. Fast det är hela tiden på en godkänd nivå för mig som extrakänslig "motståndare". Jag tänker mer på människorna, på deras relationer, och hur de fastnar i huvudet efter avslutad läsning. Det finns mycket att gilla i den här, det finns mycket att läsa in. Rekommenderas!

Singoalla av Viktor Rydberg. En till måste-bok, och inte alls ett lika lyckligt val som Simon och ekarna. Jag tyckte den här var urtrist när jag läste den första gången på litteraturen och det visade sig att min åsikt nu var precis densamma. Dravel i sann romantik-anda (exotiskt, sago, natur, mystik). Booooring.