Eddies oäkting av William Kowalski. Det här är en trevlig, lättläst bok, en historia rakt upp och ner utan större krusiduller. Efter de jag läst sista tiden, mer sprudlande saker och "intellektuellt intressantare" som What I loved, så känner jag mig först smått oengagerad i Eddie. Den känns så simpel, och den känns så enkel. Men det är väl bra med såna ibland, så när jag kommit över hundra sidor är jag inne i svängen och då går det bara undan. Det är så där charmigt och lagom svårt och lagom glatt och lagom amerikanskt.
Eddies oäkting handlar om sonen Billy, oäktingen, som blir lämnad som liten liten baby på sin farfars tröskel. Ingen vet vem som är mamman, och Eddie som enligt en lapp är pappan, har nyss omkommit i Vietnam. Farfarn betvivlar dock inte alls att det är hans son, för Billy har de rätta blå ögonen så han tar sig an pojken. Sen följer uppväxten för den här all-American boy:en med original som kompisar och söta flickor som grannar och det ena med det andra. Äventyr och erfarenheter i USA på 70 och 80-talen, och bla bla bla. Det rullar på.
Det blir inget fantastiskt men det blir sådär lagom bra. Jag ångrar inte tiden jag sitter och läser, men det är ingen bok jag går ut och mässar för heller. Lagom var ordet.

A place of hiding av Elizabeth George. Det roligaste med den här boken var att jag råkat ställa mig i kö på ett Large Print-exemplar - jag tyckte det var mycket märkligt att alla andra ex hade typ 20 reservationer och på den här var det bara tre. Ha ha. Så jag som senaste gångerna har klagat på att E G skriver för långt, här fick jag ju verkligen något extra-långt att bita i. Helt klart en bok man läser hemma, that's for sure.
Boken i sig då? OhmyGod what a boring book!! Jag skummade i rask takt. Och om jag någon gång nämner att jag ska läsa fler av henne, skriv ett mejl och påminn mig om det här beslutet : ms George, nu hoppar jag av din serie / Johanna den 16 nov 2003. Jag klarar inte av fler malande tegelstenar med femhundra personer och en handling som segar och segar och segar. Nu är det nog! I den här var det ändå Deborah och Simon St James som huvudpersoner, mina favoriter av dem alla men inte ens det kunde lyfta den. Alla huvudpersoner och förhållanden känns ändå så totalt stereotypa nu, det blir ingen som helst utveckling. Jag vet redan att Simon är si och så och Deb så och si, och just det får jag sen. Tråkigt. Ska man läsa en deckarserie gäller det ju att deckarna kan hålla intresset uppe om brotten är trista.
Nä, för att få bra Elizabeth George rekommenderar jag istället de tidiga som En högst passande hämnd och framförallt Saknaden efter Josef, dom var läsvärda och bra.
Tack för den här tiden!

O.S.A av Denise Rudberg. Nu måste jag lägga om approach angående Denise Rudberg. De två senaste böckerna (Storlek 37 i feb 03 och Väninnan i okt 02) har liksom varit "åh! hur kan det här bli publicerat? varför varför?!" och ändå fortsätter jag läsa det. I torsdags tex, jag var riktigt trött och ville slappa, och då när jag kom hem låg ett biblobrev i posten. Perfekt bok för en slapparkväll tänkte jag, och det var det! Himla lättsmält, himla snabbläst, himla bra distraktion. Mitt i allt yxigt berättande som jag fortfarande tycker att det är det finns det alltså något som lockar mig. (Nu låter jag som en riktigt litteratursnobb, jag vet.) Det kan vara överklass-Stockholmsmiljön, det kan vara fascinationen att det går att få ut sånt här, det kan vara... ja, vad tusan? Jag har vant mig tror jag. Det är inte dagar när jag vill få något att bita i som jag läser Denise Rudberg, det är trötta dagar när jag inte vill tänka på hur världen är på riktigt - DÅ passar det perfekt med rika typer på Östermalm som åker ner till Verpan (det är Verbier om ni inte visste) och skidar och after ski:ar och handlar Ralph Lauren-koftor för 7000 kr och låter husan förbereda middagen. Verklighetsflykt på hög nivå alltså. Och nu så här i tredje boken känner jag ju igen persongalleriet eftersom Rudberg skriver om en liten klick. I den här var det Eva von Dies som var huvudperson, den superframgångsrika och superrika tjejen som jobbade järnet men saknade drömprins. Just drömprinsen är det mycket fokus på här, för alla ska ju ha någon. Eva får kringelkroka lite, men det gör det hela bara mer ännu spännande!! Superspännande!!
Jag är 100% säker på att jag kommer att läsa nästa Rudberg också, sanna mina ord.

Du och jag, Marie Curie av Annika Ruth Persson. En August-nominerad ungdomsbok som handlar om åttiotalet kring Tjernobyl och mordet på Olof Palme, och allra mest om Jenny och Filippa som är snart sexton. Dom spelar i samma fotbollslag, och Jenny tycker att det är något med Filippa. Dels något som gör att man inte vågar komma nära ibland, men sen vid andra tillfälle är det allt man kan, för hon har en värme som drar en till sig och man vill bara ta på och kyssa och smeka. Alltså, en bok om den första trevande kärleksförbindelsen, som dessutom råkar vara lesbisk!
Jag har hållit på att läsa den rätt länge, trots det tunna formatet, och jag landar på "inte alls dålig, helt okej-bra" som slutomdöme. Ibland lite mycket bla bla bla som känns transport, ibland bränner det till rejält. Det bästa är faktiskt sex/kärleksscenerna! Bra och pirriga. (Lärare, varsågod och boktipsa, här kommer det att läsas kan jag lova!)
Sen är det en tripp tillbaka till åttiotalet också, och ungdomar som röker som borstbindare, lyssnar på The final countdown och annat hemskt man gjorde då. Kanske något intressant?
PS Marie Curie skriver Jenny brev till, dagboksliknande, efter ett forskningsprojekt i skolan.