The little friend av Donna Tartt. Nu har jag läst den! Min mest hypade bok på länge!
När jag var liten läste jag en bok som kanske hette Harriet spion, iallafall var det om en tjej som hette Harriet, och hon ville spionera och hitta ett brott. På något vis känns det här som den självklara fortsättningen på Harriet, spion. Till och med åldern på Harriet stämmer. Och spionerandet. Och namnet såklart. Så jag tänker hela tiden att det är Harriet del Två.
Harriet 2, hon är en tjej kring tio som bor med mamma och syster och en hel radda tanter och mormödrar och mormorssystrar i Södern i USA. Pappan jobbar på annan ort och kommer sällan hem. Han brukade bo hemma, och mamman brukade göra annat än ligga uppe på rummet och sova, och allt brukade vara frid och fröjd - men det var när Robin levde, Harriets storebror. När hon var några veckor gammal så hittades han hängd i trädgården en eftermiddag, och mördaren blev aldrig funnen. Det är det Harriet ska lösa nu för att kanske återskapa lite av den gamla goda tiden. Hon gör det tillsammans med sin kompis Hely som är otroligt James Bond-spion och även Harriet-fascinerad. Så han hänger ju på direkt utan att tveka.
Harriet får snabbt upp ett spår om vem som kan ha gjort det, en kompis som Robin hade. Hon och Hely letar rätt på denne kompis som nu är tjugoett och bor utanför stan - en ny myllrande familj med den ena sorgligare och mer missanpassade medlemmen efter den andra. Och ungarna, Harriet och Hely, börjar planera hämnd.
Jag har läst lite kritik på den här och det är ju många som tycker att Tartt babblar och babblar i 600 sidor och absolut inte har något att säga. Denna boken är framtvingad av förlaget? Hon är trots allt bara ett one-hit-wonder?
Det jag tycker om den är att den är lite tjock och babblig, men ändå... jag älskar Harriet! Det är hon som är den stora behållningen i boken, hur hon är närmast mytisk bland alla killar i kvarteret för sin oräddhet och sitt mod, hur hon blir behandlad av sin familj, hur hon kämpar och kämpar för att få en liten gnutta... och hela tiden ligger mamman där och bara sover, och mormodern fattar inte eller kan inte, och pappan är aldrig där. Jag kommer att minnas henne länge! Det är som i Vita Andersens Vilken hand vill du ha fast inte riktigt lika grymt (tur).
Sen är det jättemånga släktingar på alla håll och kanter här, och det är historier framåt och bakåt, och välbeskrivna miljöer, och massa hemska ormar och Gud vet allt - det är ett myller, ingen tvekan om det. Men myller finns det ju på många håll (tex i Vita tänder) så... jaha?! Tartt har inte skrivit någon ny The secret history, ingen identifiering för nördar och utstötta, det här är en traditionell bok rakt upp och ner, men en bra traditionell bok. Gillar man Harriet som jag så går de 600 sidorna stadigt framåt och jag läste med spänning ända till slutet.

Slutpunkten av Emma Vall. Här kanske det också är sista delen i en serie? Harry Bosch tackar för sig, och Amanda Rönn - om jag får gissa, alltså. Titeln passar ju inte minst, och förordet.
Amanda är ju som vanligt stationerad på Sundsvalls-Posten och kommer tack vare jobbet in på ett försvunnet stulet konstverk på högskolan, och angränsande till detta dyker en samling mycket missnöjd personal upp på just högskolan. Det är den nya rektorn, den kvinnliga, som är tavla för missnöjet, och speciellt hennes ledarstil. Efter konstkuppen börjar Amanda dessutom få brev från några som kallar sig Kommando Skära Grisen och dessa hänger också ihop med högskolan.
Det dröjer faktiskt ett bra tag innan det blir en deckare på så vis att det blir ett farligt, dödligt brott men det gör inte alls så mycket. Det är många människor med från tidigare böcker runt Amanda, det är trådar som ska knytas ihop, och en del som ska uppstå, och det är inte brist på intresse och spänning bara för att ett brott saknas. Jag tror jag klagade lite på den förra att den kändes som en introduktion till hela konceptet Amanda Rönn, men det är absolut inte samma känsla i den här. Det är lättsamt och småputtrigt, som man är van vid, och det är den trevliga känslan som fanns i de tidigare.. och alla de där presentationerna av vem och koppling och varför, de glider smidigt undan nu. Man kanske kan kalla detta för en roman med ett brott då helt enkelt istället för deckare? Fast sen kommer ju då brottet, och det tar traditionell fart.
På det stora hela - jag gillar ju Amanda Rönn, och även om den här boken slutar i en slags slutpunkt så kommer jag nog ändå hålla tummarna för att en del sex dyker upp, någon gång kanske? Det är inte sensationellt, men det är precis lagom bra, och jag får lust att åka till Sundsvall och titta på de riktiga miljöerna varje gång (i denna nämns dessutom humanisthuset och Bildmuséet i Umeå och det får mig ju att smälta direkt!). Trevlig läsning! Tack tack.

The language of goodbye av Maribeth Fischer. Hm.. En slumpbok som jag valde helt på måfå, började läsa och den tid det tar att komma in till jobbet, ca 30-40 min, fick mig fast helt och hållet och sen läste, läste, läste jag. Jag gillar den jättemycket, men jag har vissa invändningar.
Det fina först - det handlar om Annie och Will som båda lämnat sina respektive för att leva tillsammans. I två år innan dess har de träffats i smyg och förhållandet har utvecklats, och sen en dag, så var dom tvungna. Båda två kommer från bra äktenskap och deras partners, Carter och Kayla, blir alldeles chockade först.
När man kommer in i boken har det gått cirka fem-sex månader gissar jag sen Annie och Will flyttade ihop. Man får följa dom, och man får följa Kayla och Carter, samt Sungae som jobbar som bagare på Kaylas kafé och lär sig English as a Second Language hos Annie - men den kopplingen känner ingen till än. Sungae kommer från Korea och hon flyttade till USA för sjutton år sedan tillsammans med sin man. Hon följde med honom av plikt, av att inte kunna ge upp äktenskapet och dra vanära över sin familj. Kvar i Korea finns mannen hon älskade, han hon träffade efter flera års äktenskap, och fick en dotter med, en dotter hon inte sett sen födseln. Börjar ni se temat? Stanna kvar, plikt, kärlek, äktenskap, tänka på sig själv  - hur göra? Svåra grejer. Och intressanta! Det är dessa saker som gör att jag faller pladask, alla vinklingar är spännande och det är jättebra att följa Carter och sen Annie och sen träffa Kayla och allt ihopskrivet. Mycket bra! Det här kan man ju tänka på hur mycket som helst; om ett förhållande är bra, vad innebär det egentligen att det är bra, och är det nog bra, och tänk om min partner bara träffar på en annan en vacker dag och det är Passionen? Tummen upp för den biten!
Tummen halvned för att det blir lite tradigt ibland, att det dras ett varv till, och ett till, och jag förstår att såna här livsavgörande beslut är svåra att ta... men jag får läsa och läsa och jag vill komma till ett Slut. Även tumned för det här vad passion innebär, att man pratar och pratar och förstår och aldrig har känt sig så levande och det är ju fantastiskt - men nu kommer min snustorra invändning, jag kanske har helt fel - ska inte Annie och Will också uppleva en vardag? Dom är fortfarande inne på de första månadernas eufori efter så pass lång tid, och det är klart att Carter och Kayla verkar skittråkiga i den jämförelsen.. Jag vill helt enkelt kraxa "orealistiskt!", men jag vet inte, det kanske bara är jag? Jag tror att man kommer ur det där, jag tror inte att det finns en människa jag kan känna så med dag ut och dag in i tjugo år, inte ens i ett år. Ni vet, "förhållanden utvecklas", men dom gör ju det! Tusan, jag skulle inte ens ha orkat ha "de första månaderna" nonstop i ett helt år!
Och till sist, jag är sååå less på alla som tränar i litteratur och att dom gör det varenda dag. Ingen normal människa orkar tex springa tio kilometer varje dag, man får ont i benen, man skadar sig lätt, kroppen måste vila - men så fort det är någon som tränar något överhuvudtaget, då är det skithårda program och det är hängivet gymet klockan sju varje morgon eller ursinniga femton snabba kilometer varje lunch. Suck. Kalya tex (fyrtioårig kvinna utan elitbakgrund) tränar för maraton och jag är säker på att Anders Szalkai skulle bli imponerad av hennes träningsmängd. Well, jag var bara tvungen att få ur mig det (trettioårig kvinna med ett snitt på tre löparrundor i veckan).
Ja, men med dessa noterade, jag vill ändå rekommendera den här boken varmt! Den är välskriven och alla människor är synnerligen levande och känns bra och äkta, och jag blir sugen på att läsa vidare hur det går för precis allihop - bra arbetat! Känner man för det här temat så tveka inte! Kontrasten med Sungae och Korea mot USA och den synen på kärlek och ett lyckligt liv är dessutom ett mycket bra grepp. Helt enkelt, en superb slumpbok!

Tusen kulor av Peter Pohl. Hm, jaa, ok. En alldeles ny Pohl, om tre ungdomar som kände varandra när de var små och sammanstrålar igen under mycket speciella omständigheter när de är sjutton... och då har livet utvecklat sig rätt olika. Har de blivit olika på ett normalfördelat sätt? En av dem, Åsa, är sen tidig ålder väldigt intresserad av just normalfördelning, slump och öde - om det nu finns. Hade man kunnat förutsäga det om dem? Och hur kommer det sig?
Pohls böcker, de få jag läst, brukar ofta vara ganska svåra och tunga, med dystert realistiska skildringar. Den här känns lite mer klinisk, det är svåra element här med, men det griper inte lite mycket som vanligt. Nu kommer mina fördomar i dagen, men är det Natur-Åsa och hennes normalfördelning som gör det? Säkert inte. Det är ett bra grepp iallafall att ge henne den, och betydligt mer intressant att applicera det på ett sånt här fall än det vanliga med slump och öde - kärlek. Så det gillar jag, och jag gillar väl boken okej också men det är ingen ny Kieri precis. Tusen kulor är bara en vanlig bok, en vanlig lagom bra ungdomsbok.

Min älskares älskarinna av Maggie O'Farrell. SOM jag har längtat efter den här! Maggie O'Farrell rusade ju upp på All Time High Favorites med sin första Bara Alice, en bok som jag fortfarande är alldeles begeistrad i. SÅ BRA. Och gissa då om förväntningarna låg på topp när jag hämtade ut den här reservationen på biblo?! Kom hem och tackade min lyckliga stjärna att det är höstlov, för sen blev det SträckLäsning! Men men men, nu kommer men:et, hennes uppföljare placerar jag inte på någon favoritlista. Jag tycker om vissa små snuttar och avsnitt i den, men på det stora hela tycker jag nästan inte alls om den. Hmf?
Den handlar om Lily som träffar en man, Marcus, på en vernissage, och det uppstår en omedelbar attraktion mellan dom. En vecka senare flyttar Lily in i hans lägenhet, delvis pga att hon är bostadslös men också för att hon vill utveckla relationen med honom. Det som ska bli hennes rum har tidigare tillhört Sinead, hans flickvän, som Marcus är mycket förtegen om. Lily tar för givet att hon dött i någon tragisk olycka och att han är alldeles knäckt. Så hon fortsätter limma på honom. Men hon upptäcker snart en slags närvaro, en kvinna i lägenheten, Sinead? Det är kusligt och Lily känner sig mer och mer utsatt, för hon är den enda som ser Sinead. Så hon vill veta vad exakt som hänt och börjar forska lite.
I del två är det Sinead som kommer till tals, och sen blir det en slags ihopknytning av påsen.
Mina invändningar då? Ja, både historien och personerna känns så konstiga och icke trovärdiga. Hela Marcus och Sinead-ploten framförallt, helt bisarr. Och så deras kompis Aidan som bor i lägenheten i cirka en vecka efter att Lily flyttat in, märklig. Allt det där äkta och ärliga som fanns i hennes förra bok, det är liksom helt borta nu. Det här är bara en lös historia med konstiga ändar som ska fogas ihop - och ingen del är speciellt tilltalande! Sineads är väl den bästa, men då i små avsnitt för det stora hela är som sagt dåligt. Har Maggie O'Farrelll stressat? Har hon haft ett förlag som flåsat henne i nacken? Är det här gammal skåpmat? Jag tycker det är jättekonstigt att hon släpper något sånt här efter Alice.
Mitt enda lilla glädjeämne är att John skymtar förbi som omtalad gäst på en fest, men i övrigt... Svagt.