"Sex and the city" av Candace Bushnell. Shit, vilken sopig bok! Det är det sämsta jag läst på länge, och noll gemensamt med serien. Det är några namn som stämmer, men i övrigt. Vilken besvikelse, jag som trodde jag skulle få något ärtigt och roligt och sexigt... ingenting av det! Bara innehållslöst svammel och desillusionerade oneliners. Varning! Dåligt dåligt köp!

"Världens dåligaste språk" av Fredrik Lindström. När jag pluggade var det flera diskussioner om hur isolerad den akademiska världen är och hur forskare aldrig fick ut något till de utanför, och om det mot förmodan kom en journalist och hälsade på och skrev, ja nog blev det nåt stort faktafel då. Vojne vojne. Men nu finns det ju här ett perfekt exempel på motsatsen. En bok för lekmän om språket, skriven av en riktig forskare! Kul bara därför.
Boken, ja.. den är väl okej. En del saker har jag hört förr, "jag har ju faktiskt läst ett och annat om språk i mina dagar he he", och en del är nytt. Allt är pedagogiskt och enkelt presenterat. Så långt från torr och svår lärobok man kan komma. Nästan varje sida innehåller dessutom små listor med olika typer av ord : poppis på 40-talet, ord som slutar på -is, osv. Så det är väl en trevlig introduktion eller orientering eller bara förströelse, vad man nu vill ha det som. Jag är mest impad av initiativet.

"A darkness more than night" av Michael Connelly. Enligt D är det här "årets mest givna bokköp" och nu fanns den äntligen på pocket, i handeln. Har man läst alla andra måste man ju ha den här också!
Michael Connelly har teamat upp sina två populära hjältar Harry Bosch och Terry McCaleb (hjärtpatienten, fd FBI-agenten från "Blodspår"). Jag trodde att det skulle vara ett samarbete av dom på ett fall, men det är mer spännande och komplext än så. Vill inte avslöja så mycket om historien, det är svårt utan att säga för mycket, men Terry har ju inte börjat jobba utan har en liten charterfiske-verksamhet på sidan om. Så blir han, som vanligt, uppsökt av sin fd chef som ber honom att bara kolla igenom fakta i ett fall. Han blir biten och vill göra mer än kolla igenom. Meanwhile, back at the farm, så är Harry indragen i en stor rättegång mot en filmproducent i Hollywood. Kändistätt, trixigt och svårt. Men Harry har ju gjort ett grundligt jobb som vanligt, så det borde gå vägen, eller? Sån är starten. Jag säger inte mer.
Jag kan däremot gärna säga vad jag tyckte om boken = bra!! Det är en av de bästa i Harry Bosch-serien, och faktiskt är jag lite förvånad. Det är mycket om fallet och inte supermycket om Harry, och jag gillar när det är mycket privat. Så, trots det, är jag jätteförtjust. Fallet och parallellhistorierna är spännande in i det sista, och det känns fräscht. Nu skrev ju Connelly den här ganska raskt efter de andra i serien men det känns som att han tagit paus i några år för att tänka till och vila upp. Detaljrikt och klurigt, och intressant, som vanligt! Jag sätter definitivt upp den här på prispallen bland bästa Harry Bosch. Och gillar man Harry Bosch, eller McCaleb, läs den! Faktiskt passar den utmärkt också om man inte läst en enda bok om dom tidigare.

"En lycklig kvinna" av Hanne-Vibeke Holst. Sista och avslutande, tror jag?, delen om Therese Skårup, skjutjärnsjournalisten i Köpenhamn. Det har gått tre år sen förra boken avslutades, och under tiden har Therese varit rätt nedtonad på sin arbetsplats och i sitt förhållande med Paul. Ja, för hon lämnade honom inte! Han är kvar som tv-ankare på nyheterna, och Therese och han kämpar mest på med hämtning på dagis och uppfödning av dottern. Alla som läst Therese Skårup förut hör ju hur falskt det här klingar - maka och mor i första hand? Give me a break! - som hon skulle ha utbristit just på engelska. Nu måste det in lite action och lite karriär. En ny tv-show och en ny utveckling kring en rik humanist i Ungern, Budapest, är det som sätter fart på hela härligheten. Therese är snart tillbaka i gammal god form med farliga reportage, farliga och attraktiva män, själv oemotståndlig med en mycket orolig och svartsjuk Paul på telefon från dockhemmet i Köpenhamn. Ho ho, liksom. Just det, familjen är ju med på ett hörn också, pappa mamma barn-tråden knyts ihop en gång för alla.
Som vanligt är det bra underhållning för stunden, kanske den bästa av de tre böckerna. Therese kommer mer och mer in i "sig själv" ju mer man får lära känna henne. Jag tycker att hon är en extremt rolig fantasi - hon är ju så LYCKAD. Må vara att det ska vara svårt med karriär och barn samtidigt men allvarligt så upplevs det inte så skitjobbigt här. Man identifierar sig inte så lätt med tröttheten och det dåliga samvetet hos denna hjältinna. Istället finns det där drömmande perfekta och direkta och superkvinnliga - hennes person och smarthet, hennes utseende, hennes effekt på folk, hennes tur. Det måste ha varit väldigt roligt för Holst att sitta och mejsla fram henne! För mig är det perfekt eskapism. Jag med ett vanligt yrke, en mikroskopisk karriär och pytteliten omedelbar attraktionskraft på män, dvs jag är kanske rätt normal, jag njuter av att läsa om Therese. Flyktlitteratur när den är som roligast!
Ett plus också för att läsa om Budapest där boken utspelar sig till en del - Europas trevligaste stad? I love Budapest!!

"Afterimage" av Helen Humphreys. Röd bok. Fantastisk bok. Jag undrar hur många som har läst den i Sverige? Fyra - fem på sin höjd? Jag är den första som lånar den från Stadsbiblioteket för sidorna är oöppnade och stela. Och jag hittade den av en slump. Om författaren HH vet jag inget, förutom att amazon berättade att hon var kanadensiska. Men "Afterimage" är en underbar berättelse och bok. Den är som poesi som man vill njuta av så länge det går, och den är en spännande historia som man vill läsa klart så fort det går. Jag har tagit många pauser i läsningen, men haft den i huvudet hela tiden.
England och 1800-tal. Annie Phelan är en ung kvinna som kommer till paret Dashell för att jobba som piga. Hon har tidigare varit hos mrs Gilbey hela sitt liv. Mrs Gilbey tog henne från barnhemmet, och lät henne jobba hårt utan några lediga dagar ända fram till sin död. Paret Dashell är väldigt annorlunda. Dom tror inte på Gud, dom är inte hårda mot sina tjänare eller försöker lura dom, dom hänger inte efter dom i arbetet. Isabelle Dashell är fotograf, och Eldon Dashell ritar kartor. Han ritar kartor på den tiden det fortfarande fanns platser kvar att upptäcka, att mäta, att försvinna spårlöst i med expeditioner. Tänk er!
I deras ögon är Annie Phelan lika annorlunda som hon uppfattar dom. Annie Phelan kan läsa (hon identifierar sig med Jane Eyre när hon är på väg till sitt nya hushåll och hoppas på en mr Rochester), och hon är mer kunnig och smart än deras andra tjänstefolk. Av en slump börjar hon snart stå modell för Isabelles fotografier, och Eldon visar henne sina kartor.
Det känns som att jag är ute på en upptäckarexpedition när jag läser, och jag vill gärna gärna gå vilse. Är det inte det man längtar efter i en bok! Jag har hört den här historien, om tre människor, flera gånger förr men jag har aldrig hört den här. 248 sidor av total njutning. Jag önskar på sätt och vis att jag hade alla 248 kvar, och jag är ändå så glad nu när jag läst klart dom.
Please, läs den.

"One for my baby" av Tony Parsons. Ja, en till Tony Parsons! Den förra "Man and boy" (som nu kommer på svenska och heter "Mannen och pojken") var ju så himla himla bra. Kastade mig över den nya med stora förväntningar, och blev lite besviken. Jag gillar den här också, men inte alls lika mycket. Den känns lite mer "enkel", tex som att Parsons kommer nära en potentiellt känslig situation och så mjölkar han verkligen medvetet ur allt ur den så tårkanalerna ska gå igång riktigt. Som filmen "Remeber the titans" som vi fick se på planet till Kreta. Den hade kunnat vara jättebra, men blev så påfrestande för att allt blev för mycket hela tiden. Så är "One for my baby". Tyvärr. "Man and boy" kändes inte beräknande eller för långt driven på samma sätt, den var mer upp till mig att forma till efter mig själv. Så icke i denna nya.
Lite snabb resumé : Alfie är en trettio+ kille som för tillfället bor hemma hos sina föräldrar och är lärare på en liten skola som undervisar utlänningar i engelska. Han har noll framtidsplaner och vilja och ambition. Han håller på att bli fet. Han ids inte leta egen lägenhet. Höjden av hans initiativ går ut på att han då och då flirtar med sina nästan underåriga kvinnliga elever. Varför? Man får inte veta allt, men man fattar att det har med Hongkong och Rose att göra. När Alfie var mer framåt åkte han dit för att vara lärare, och där träffade han snabbt en annan engelska, Rose. Hon är den totala miss Right för Alfie och han var så lycklig så det fanns bara inte. Fast nu är det två år senare och läget är precis det motsatta.
Precis som förra boken är det jättebra bipersoner och miljöer och allt sånt. Bra dialog. Rätt bra historia, förutom en del utflykter. Det är lite "Timmarna med Rita"-stuk över delar av den. Och slutet gillar jag inet alls. Nä. Men "One for my baby" är en bra bok, den är bara inte.. röd.

"Regnroman" av Karen Duve. För att komma ut ur Sverige, England och USA-litteraturen ett tag.. här en debutant från Tyskland! Ach ja. (Jag kan ingen tyska.)
Den har regn i titeln och det är ingen slump. Leon är en opublicerad författare som via sin skumma kompis får kontakt med en bedagad och misslyckad boxare, och denna boxare vill att Leon ska skriva hans biografi. Tjo ho, och massa pengar sitter boxaren på också. Så Leon och hans nya fru Martina kör ut på landsbygden och börjar leta hus. De hittar ett som i och för sig är ett renoveringsprojekt (och de är helt hopplöst o-händiga) men när Leon tittar ut genom fönstret finns den mest fantastiska myr där. Där ska han ju sitta och skapa sina romaner!
Tyvärr blir det inte så mycket skrivande utan bara massa problem med huset, systrarna som bor i kråkslottet bredvid, och så småningom boxaren som lessnar på att vänta på sin bok. Och så regnet som aldrig upphör. Och den där myren visar sig ju vara i princip en dödsfälla.
Det är en ganska äcklig bok. Den börjar normalt men sen... det liksom kryper sig på massa hemska obehagliga saker av fysisk och psykisk karaktär... Fast då har jag redan kommit in i historien så pass mycket att jag vill läsa klart den. Det är rätt actionladdat och snabbläst, även om man inte känner att det är en sträckläsare. Inte någon fantastisk skildring eller språk eller personbeskrivning eller så, men en liten hattlyftning för äckel och rappt händelseförlopp får jag väl ge! En tysk bok som duger för stunden.

"Janne, min vän" av Peter Pohl. Har hört så mycket gott om denna ungdomsbok som är i gränslandet till vuxenbok, men jag tycker inte att den lever upp till allt det. Visst, det är lite snitsigt och finurligt och det är en okej historia men det är absolut inte i klass med min all time favorite vad gäller ungdoms-vuxenböcker : Speak.
Det är en bra början men mitten tycker jag är seg och slutet känns lite "jaha?" och lätt förvirrat, D och jag fick kolla av med varandra vad som hänt, hur och när och varför. Det sammanlagda betyget blir typ sådär. Synd.
(Den kanske passar bättre för alla genuina Söderbor?)

"All families are psychotic" av Douglas Coupland. Ja! Där satt den! En riktig Coupland-bok = nyaste nutid, mycket popkulturreferenser och perfekt tidsanda och mycket USA. Jag älskar det!
Det händer så otroligt mycket saker här så jag kan inte börja berätta historien, men grunden är att familjen Drummond ska sammanstråla nere i Florida för ett av barnen, den supersmarta Sarah, ska ut på sin första rymdfärd. Och nu är det "familjevecka" på Cape Canaveral där alla astronauter ska vara med i media och visas med sina perfekta familjer inför det stora ögonblicket - avfärden. Och man kan lugnt inse att Drummonds är lite olik de andra familjerna. Sjukdomar, livsmisslyckanden, skilsmässor, otrohet, bisarra flickvänner, deprimerade söner, droger, gevär, här finns ett helt register av "fel". Och när de väl lyckats ta sig dit, de två sönerna plus föräldrarna Ted och Janet med alla respektive, då sätter ju hela cirkusen igång med ett gäng nya bifigurer att toppa allt med. Helt bisarrt och så väldigt underhållande.
Det är en bok man läser i ett svisch! Och man har roligt under tiden! För alla som gillar Coupland så är det här ett måste! Min favorit av honom är fortfarande "Microslavar", men "All families.." kommer nog in där på delad andraplats eller så.
(Och vilken vecka dom har i Florida, jag skulle behöva ett semesterår efter den.)

"The wild sheep chase" av Haruki Murakami. Vi har blivit bitna Murakami-fans! Både jag och David är så... förtjusta, är ordet. Man går in i Murakami-mode när man läser honom, och det är ju lite konstigt men samtidigt är det så skönt och så fräscht. (Gillar inte ordet "fräscht", men här är det rätt.)
Vi pratade om det och kom fram till att hans huvudpersoner är så tillfreds med sig själva och det är så bra. Dom gör inget speciellt - jobbar, sitter på en bar några timmar, matar katten, har en fru, har inte skaffat barn än... men ingenting handlar nånsin om att det är ångest för något av det här. När huvudpersonen i Wild Sheep ringer två samtal en kväll han vill ha sällskap, ingen av de personerna är hemma, så tycker han sen att det är lite märkligt att sitta i miljonstaden Tokyo och bara ha två personer att ringa... men det blir ingen big deal av det, alls. Så olikt västerländska böcker! Man är sig själv nog. Jag gillar det!
Sen gillar jag också hans språk och liknelser för dom är nya och eftertänksamma. Det är därför det alltid tar ovanligt lång tid för mig att läsa hans böcker, man får stanna upp och reflektera "aha, den sortens tystnad". Jättebra. 
Och sen är det förstås allt märkligt som händer. Precis på gränsen ibland för vad jag klarar av, lite övernaturligt och skruvat, men... Jag får ta det på köpet. Jag tycker att fler borde kliva in i Murakamis värld! "The wild sheep chase" är faktiskt en ypperlig bok att börja med för den är hälften så kort som tegelstenen Wind-up bird, dvs cirka 300 sidor. Och till den här finns det en uppföljare som heter "Dance dance dance". Gissa om det ska bli "the wild dance chase" nu!

"Slumpvandring" av Majgull Axelsson. Min första av henne. Ungefär som jag förväntade mig - en bra berättelse, men inget jag föll pladask för. Alice och hennes historia fascinerade mig mest av de tre kvinnorna man fick följa. Men ja, jag är väl lagom nöjd fast inte så mycket mer.

"Låt det aldrig ta slut" av Åke Edwardson. Hmm... Det känns som att jag bara hittar fel och retar mig på saker i den här. Jag gillade den inte. Jag tycker den var dåligt skriven, och som deckare är den irriterande i upplösningen = alldeles för lite ledtrådar innan slutet presenteras som en liten överraskning.
Den känns tillyxad i allt - personer och språk och handling. Det är som att han laborerar med för många människor för att få till det på riktigt och så det känns med en enda. Platt och livlöst. Och språket tex ; det är jättevarmt i Göteborg. Det illustreras minst fem gånger av att alla poliser går ut vid olika tillfällen och köper glass, och alla köper strut och såklart börjar struten rinna efter en halv minut. Då tänker alla "man skulle ha tagit en bägare ju". Okej för den händelsen en gång, men fyra-fem gånger till? Nänä. Kom på något mer.
Sen är det lite Nesser-varning på dialogen ibland. Illa.
Slutgiltigt : ingen tumme upp för Erik Winter.

"Blåst" av Erlend Loe. Jo jag fick skratta till den här också, fast inte lika mycket som till "Naiv. Super". Det känns att "Blåst" kom före, den är inte riktigt lika bra. Det är flera roliga bilder och händelser i den, fast inte det där komiska och djupa som fanns i "Naiv. Super". Men ändå, den är ju läsvärd! Och nu är vi svenskar med på ett hörn också när jag:et och hans speciella flickvän Marianne gör en resa ut i Europa. "Det gör mig gott" för att löst citera "Blåst".