Att söka hänryckningen av Kathryn Harrison. En bok bestående av självbiografiska episoder från olika peridoer i K H:s familjeliv som dotter, dotterdotter och så småningom mor. Med "familjeliv" menas inte det trygga som det kan låta som, hennes uppväxt var speciell. Hon levde med sin mormor och morfar och träffade sin mamma då och då - den ogifta mamman hade "gett bort" henne. Pappan fanns inte alls med i bilden. Lite tumult och självdestruktivitet och skuld från olika parter.
Som utvikningar kommer lite andra funderingar och tankar och även lite info om hennes tidigare böcker. (Jag har bara läst De röda skorna av henne förut.)
Den passade perfekt för mig för tillfället. Varje avsnitt var ungefär så långt jag orkade innan sömnen, och den höll engagemanget uppe så att jag ville fortsätta nästa kväll.
Det blir både fina, mycket obehagliga och normaltrevliga nedslag. Det är speciellt ett normaltrevligt som fastnat hos mig - när hennes barn kommer hem från skolan och har löss, och hon ger upp efter att ha genomfört luskuren på egen hand några varv. Ett "SWAT-team" mot löss kallas in, två rustika medelålders damer som stoiskt arbetar sig igenom hela familjens hår. Speciellt K H:s dotters, långt och böljande. Millimeter för millimeter av huvudet. Timmar. De avböjer alla erbjudanden om vatten och kaffekoppar och pauser, dottern sitter tyst och plågar sig igenom, K H sitter bredvid och försöker jobba i solidaritet. 500 dollar senare är familjen lusfri.
Sista avsnittet läste jag väldigt skummigt - förlossningen av hennes tredje barn. Kul, men nej tack. Ingen smärtlindring. (Varför?? Ja, hon berättar det, men allvarligt, varför??)
Och andas ut.