Love invents us av Amy Bloom. Jag har läst om en bra (?) bok som heter "A blind man can see how much I love you" på amazon flera gånger, och jag vill läsa den. Men nu då'rå är det ju köpstopp - jag ska inte slänga mig på adlibris en gång i månaden, ska inte, ska inte - så då hittade jag den här äldre istället på biblo, men av samma författarinna. Och jajamän, det visade sig vara en riktig Johanna-bok! En hjältinna med smart självinsikt och skarp tunga, ett medelklasshem i USA, en coming of age-historia. Ruggig och bra. Elizabeth glider runt mellan snälla män med pälsaffärer, till gamla gamla mrs Hill med apostlaskedarna som hon hjälper en dag i veckan, till mr Stone den gifte engelskaläraren med en oändlig kärlek till sin "baby girl". Hennes mamma är inredare och inte den moderliga sorten. Elizabeth förundras över mammor som mitt i allt smeker sina barn över kinden "hur får man det att hända?". Pappan är mer eller mindre frånvarande.
Hennes liv blir synligt och får ett riktigt innehåll, substans och motstånd den dag hon möter den svarte basketspelaren Huddie. "A blind man can see how much I love you" - av den kalibern är deras kärlek men det är sextiotal, USA och Huddie har en traditionell pappa.
Nu säger jag inget mer om handlingen, för det är ändå så där att det spelar inte så stor roll. Jag tror Amy Bloom likaväl hade kunnat skriva om en eskimåflicka eller en liten katt, jag hade blivit intresserad iallafall. Av den kalibern är hennes talang. Det här är en liten pärla att plocka fram och bli rörd och berörd och upprörd av. Jag tänker på Korintier-brevet när jag läser den. Ungefär det vackraste man kan säga om kärlek, som jag vet.

Ralph's party av Lisa Jewell. Njo nja. Jag ville ha en trevlig och mysig bok, det såg ju ut som att det skulle vara det. London, thirty-somethings, småkomplicerade förhållanden, lägenhetskompisar. Mys! Jag hoppades på något i stil med Juno och Juliet. Men jag är lite besviken. Jag tycker inte att Lisa Jewell är så bra på att skriva. Jag blir trött. Det känns som att inte mycket har hänt och nu har det ändå gått femtio sidor med... ordbajs? Och inga jättebra personporträtt eller känsla, eller framför allt driv. Kom igen nu! tänker jag och vill ha mer fart. Det är några scener där jag känner något extra, men däremellan är det mycket bla bla bla. Och ändå snackar vi förälskelse och otrohet och ljug och andra smaskiga saker, det är liksom ingen arbetslös hemmafru som ligger i sängen och kontemplerar. Allt är för lätt, och därmed för ointressant. Synd synd, jag som inte ens orkade vänta tills biblo skulle ta in den här utan köpte den på engelsk pocket själv!

Syskonsvek av Joanna Hershon. Ohohoh. Del Ett är så bra att det är fuskigt!! Aaron tar med sin flickvän sen åtta månader, Suzanne, hem över en helg för att hälsa på mamma, pappa, några år yngre brodern Jack och 8-åriga lillasystern Lila. Aaron är besatt förälskad i Suzanne, men Suzanne kan inte dölja de känslor hon får för Jack direkt de träffas. Efter en vild fest händer något vid sjön vid huset som förändrar allt, och Lila blir det första vittnet som får se det. Ni kan gissa vad det handlar om va? Magiskt bra skrivet. Otroliga bilder och språk, mums mums mums MUMS.
Del Två och Tre handlar om Lila, nu arton år och på jakt efter sanningen. I ett slag blev hon plötsligt enda barnet den där natten men ingen har talat om för henne varför. Hon har fått en version men hon förstår att det är ett hopkok. Hela hennes liv kretsar kring händelsen och hennes bröder och hon kan inte gå vidare, kan inte röra sig, kan inte släppa, om hon inte får veta.
Mmm. Hon har flyttat till New York för att komma undan föräldrarna och huset, men också för att det är i den staden hon måste börja leta. Det var därifrån det startade.
Också bra skrivet, och det blir spännande även om det är inte lika lika toppklass som Del Ett. But nevermind, det här är en bra bok och det är så bra det där att det finns något, någon man bär med sig och som definierar en så mycket att det inte går att komma bort ifrån det - hur gärna man än vill. Ja. Jag känner igen och med Lila.
Jag känner också igen staden i fokus, Portsmouth i New Hampshire för där har jag varit! Det var en dag, den 3 juli 1992 närmare bestämt, när vi gjorde en road trip upp dit för att tatuera oss. Men när vi kom fram efter 2,5 timmars körning var shopen stängd! Helt osannolikt, jag hade ringt och fått höra att de skulle ha öppet. Så vi åt jättegod fisk på en restaurang i hamnen och sen åkte vi hem utan tatuering. Jag minns inget av Portsmouth förutom att det kändes trevligt där, men jag gillade att läsa om den. Har aldrig gjort det förr.
Jag önskar att tex alla som läst Sommarsystrar av Judy Blume, en light bok om svek och fel åtrå och sommarsjöar och sånt, kunde ta sig an den här. Jag önskar att det här blir en ny kioskvältare i Sverige. Bara Del Ett ensam är värd det. "Syskonsvek - cause you're worth it" får bli min reklamslogan.

Judas underbara kyss av Maria Papathanassopoulou (rätt??). Den grekiska kioskvältaren, i hemlandet.
Eleni är sen arton år gift med en skitstövel, Alexis, som ofta brukar vråla "jag skulle ha kastrerat mig!" när han bråkar med henne. Dom gifte sig unga för att Eleni blev gravid. Sen dess har hon ivrigt försökt hålla liv i äktenskapet, medan han mest varit en fullfjädrad självisk mansgris verkar det som. Trots det blir Eleni totalt knäckt den dag han faktiskt tar sitt pick och pack och lämnar henne. Och ännu värre blir det när hon får reda på att han varit otrogen. Hujedamej vilken karl. Men vad ska man göra, det är bara att ta nya tag och faktiskt går det bättre än förväntat. Mycket bättre än förväntat!
Det utlovas en härlig medelhavsstämning och olivdoftande prosa på baksidan. Hm, tjaa... Det hela utspelas i Athen och det är kul, men Athen är inte den tredje huvudpersonen utan bara en liten kuliss. Men det är roligt att få se hur dramatiska dom grekiska männen är, och kvinnorna med för den delen. Och att dom oroar sig för att lukta vitlök efter att ha ätit tzatziki, det trodde inte jag!
I stort känns den som en lite sämre Thereses tillstånd - lättläst, snabb att komma in i, aktuell, trevlig för stunden. Jag hade ett bra nöje under de timmarna det tog att komma igenom den, men det är ingen bok jag kommer att minnas länge efteråt.

Vid floden Piedra satte jag mig ner och grät av Paolo Coelho. Jag tog ett uppehåll i fem-sex dagar i läsningen av den här, och när jag skulle börja om igen kom jag knappt ihåg vad som hänt hittills. Inget bestående intryck på mig alltså. Det är en mix av religion, leva i nuet, och kärlek, och det låter väl bra... Men den där magin som jag väntade mig av Coelho, som jag hört om, den kommer inte för mig. Jag är verkligen så oengagerad som man kan bli i den här boken.

Morfin av Tomas Jacobsson. Uppfattar jag inte ironin här? Eller ska det inte vara nån? Jag erkänner - jag känner mig dum, och svennig, och medelklassig, och jag fattar verkligen inte hur lätt det är att bli mycket rik om man bara först blir lite rik för visste jag det, då skulle jag lätt vilja bli rik. Då skulle jag ju inte behöva kämpa på jobbet hela dagen sträva! och sen kollapsa framför teven och meningslöst zappande samtidigt som jag ser fram emot chartern och semestern om tre månader. Den typen av människor är verkligen dumma. Jag är en sån.
Ian i boken däremot, som T J erkänner har lånat många drag av honom själv, han lever i nuet. Han har fått en form av cancer och i värsta fall är det bara ett år kvar. Så han och frun som båda fått en massa pengar, det var inget dom gick in för men hey det kom som bonus tack vare Spray och IT som dom ju gillade och ville jobba med tur va, dom måste leva NU. Att leva nu i det här fallet innebär en storslagen konsumtion av kläder, media, möbler, prylar, och sen lite resor. Och mycket knark. Det är här jag undrar - ironi eller ej? Hur mycket lättare känns det att dö om man får köpa en ny Paul Smith-kavaj eller svarta Gucci-trosor till sin fru? Hos mig, inte så. Hos Ian, uppenbarligen mycket. Shoppa = leva nu? Eller?
I den avdelningen är det mycket Ulf Lundell över Morfin. Ett evigt namedroppande och resa hit och dit. En varg söker sin flock. F ylade ju om att dra till Barcelona i den, i Morfin drar dom till Marrakech och hyr ett hus där dom äter frukost på taket och shoppar berbermattor under dagarna.
I en annan avdelning är det inte Ulf Lundell eftersom han inte är fullt så hatisk mot medelklass och arbetarklass och egentligen alla som inte är akademisk eller penga-överklass. Ian tål dom inte, dom där som handlar på Dressman och strävar så jävla mycket men inte kommer nånstans annat än in till stan på helgkvällarna och det är därför det blir slagsmål på McDonald's. Han slänger tom iväg några sopar till Spray Kundtjänst, för dom är ju lika svenniga.
Mitt omdöme : Så här är Stockholm när det är som värst. I knew it I knew it! Det spelar skitstor roll vad man har på sig, vad man jobbar med, vart man bor, ytan - skitstor roll. Och det ska synas att man har pengar, för pengar är till för att synas. Hela Stureplansmentaliteten, som jag hatar. Jag var helt perplex första sommaren jag bodde här och alltihop bara var pengar pengar pengar. Ian och hans fru och deras umgänge, dom är det. Morfin är typiskt Stockholm år 2000. Det kan säkert användas som ett intressant tidsdokument om 100 år. "IT-människorna, så här var dom." När dom är ute och reser tex, skulle dom aldrig bara gå in på första bästa restaurang utan det gäller att ta reda på vad som är bäst. Buddha Bar i Paris, vad är chansen att upptäcka den utan lite research? Tänk så många turister i Stockholm som missar Tranan och Fredsgatan 12? Losers!
Boken i sig : en svada. Jag läser och skumläser, för det är mycket jag inte ids gå in på närmare i den. Många konversationer som är blaha blaha. Ian har säkert intressanta saker att säga, men det där smarta som han (kanske) säger, det intresserar mig inte. Det är hans karikatyrsnack om Paul Smith och hockeyfrillor som intresserar mig.
Kan jag rekommendera den? Njaej. Om man bor i Stockholm. Om man är kring 30. Men det är ingen strålande bok. Så gör som Ian tycker - ödsla inte kvällen på strunt, gör något vettigt. Typ se en bra film på dvd!