Brudd av Karin Fossum. (Läst på norska.) Oh, en bok för författargalningar! Coolt upplägg med en kvinnlig författare som jobbar på som tusan, hon är besatt av sitt skrivande. Varje kväll efter en hård dag vid datorn tittar hon ner på gården och ser på kön av blivande romanfigurer. Kön är lång, och dom som står där får vänta tålmodigt för varje person tar cirka ett år. En kväll är det plötsligt en man, tvåan i kön, som bryter sig ut. Han vill bli omskriven nu, han insisterar, han är rädd att författaren ska dö innan hans tur kommer. Hon går med på det till slut, och han får ett namn där på sängkanten. Alvar Eide. Sen ska han lämna henne ifred och hon ska morgonen därpå börja skriva historien om Alvar Eide. Det gör hon, men Alvar Eide kan inte låta bli att komma och hälsa på igen och igen. Han är missnöjd med vad som hänt, han försöker klura ut vad som ska hända för han är en man med mycket stort behov av kontroll, eller han vill dryfta sina rädslor. Det blir liksom ett givande och tagande mellan honom och författaren medan boken om honom växer fram.
Han är en typisk Fossum-figur, mycket ensam och anonym, och som sagt med stort kontrollbehov. Konflikten i hans bok blir alltså att han ska få utmanas på detta område, så författaren skickar in en väldigt väldigt tunn och frusen liten tjej en novemberdag. Hon kliver in på galleriet där Alvar jobbar, och hon vill bara värma sig en stund. Det syns lång väg att hon är missbrukare, och Alvar vet att han borde slänga ut henne men han kan inte förmå sig. Han vill vara en god människa. Och den önskan kommer att få många konsekvenser för honom..
Både väldigt rörande och ömsint roligt på en och samma gång. Alvar är så tragisk, sympatisk, naiv och irriterande med alla sin hang-ups. Man kan inte låta bli att känna med honom, samtidigt som man tycker det är väldigt bra att han blir lite omskakad. Till en början.
Fossum vet ju hur en slipsten ska dras, och växlingen mellan författaren och Alvar-historien funkar så bra. Intrig, människor, dialog, allt flyter fjäderlätt fast det samtidigt känns så mycket. Jag tycker hon är super på just den här, ska man kalla det genre, ensamma människor och hur de hamnat där de hamnat - och det skrivet med liksom ett ljus som hamnar på en själv så man ser sitt eget liv speglas. Jag älskar det, men det är också en anledning till att jag inte slukar hennes böcker. Det känns ju! Tänk på Gunder i Älskade Poona tex, minns honom fortfarande efter flera år. Jag läser hemskt gärna Karin Fossum, men inte för ofta.

The finishing school av Muriel Spark. Hade läst så gott om denna dam som skrivit mycket, och dessutom i en av mina favvogenrer, akademisk porr (skolmiljö!). Jag hittade en tunn liten bok av henne på bibblan, läste ut den på en eftermiddag.. och fick inte rysningar av lycka längs ryggraden. Det kändes som en "skoltext", dvs en text som är skriven för att lära folk läsa engelska först och främst, och inte först och främst vara spännande eller bra. Nu känns det som att jag hädar Muriel Spark, hon har massa fans, men jag tyckte alltså att det var trist och torrt rakt igenom. Inget lyft, inget drag, bara långtråkigt. Hade boken inte varit så kort och vädret ute den eftermiddagen så fint och min solstol inte nyinköpt, då hade jag inte läst klart den.
Den handlar om ett college, ett lärarpar som driver den, och en av eleverna som håller på att skriva en fantastisk roman. Ena halvan i lärarparet, mannen, undervisar i kreativt skrivande och han blir enormot provocerad och fascinerad av eleven, och vet liksom inte hur han ska tackla sin avundsjuka och fascination. Låter ju  lovande, men tyvärr, gjorde noll och intet för mig.

Atlantic shift av Emily Barr. Min första Emily Barr som jag sneglat på lite då och då. Och pga det hade jag lite felaktiga förväntningar här, för jag tänkte att det skulle komma en stor resa. Det känns som att hon har skrivit det förut, folk som råkar ut för en kris och reser? Eller har jag fel? Ja, i mitt bakhuvud låg iallafall en resa och väntade.. och väntade.. Hmm.
Evie Silverman är en hyfsat bra cellist. Men hon är väldigt snygg, och hon ser till att hålla sig väl med skvallerpressen så hon säljer bra med skivor. Boken börjar med att hon, mitt under en födelsedagskonsert för prinsen av Wales, bestämmer sig för att lämna sin man, Jack. Det har egentligen varit på väg i flera år, men hon har inte tagit steget. Deras förhållande är trött och tråkigt, och Evie har redan varit otrogen någon gång här och där. Nu är det dags, och det är en bra tidpunkt för Evie ska åka till New York och spela in en reklamfilm och det kan förhoppningsvis vara starten på en bra USA-karriär. Visst låter det lätt? Om det hade varit så lätt så hade det kanske inte blivit en Atlantic Shift. Evies nya liv bjuder på både det ena och det andra, träffar med snygga pojksångare som ligger etta på topplistan, kompisar med fertilitetsproblem, en äkta stalker, föräldrar på båda sidan Atlanten, älskare, och ett hemligt förflutet. Det är helt enkelt ganska mycket innehåll! Jag tycker boken spretar för mycket pga det. Om dom hade strukit två tre handlingar kanske, minskat ner på personerna, lyft fram de som är kvar lite mer, fördjupat, etc. Mja? Jag förstår att det ska vara lätt och snabbt, och det är det, men det känns ändå lite väl lätt här. Vad ska vara temat egentligen? Som det är nu så blir det alltså bara sådär-känsla pga mängden, och jag fick ingen större lust att läsa fler av Emily Barr. Snabbt läst och snabbt glömd, finns andra som är bättre i den här genren.

Second honeymoon av Joanna Trollope. Ny Trollope. Ett par i centrum, Edie och Russell. Hon är skådis, jobbar lite nu och då när hon lyckas få en roll, och han är skådisagent. De har tre vuxna barn, och nu ska den yngste, Ben, äntligen lämna hemmet tjugotvå år gammal. Russell ser fram emot det, att få en andra smekmånad med sin fru, inte dela henne med tre barn. Edie fasar för det, att bli ensam, ingen behöver henne längre, vad ska hon göra? Kommer det att bli tomt och långsamt? Ja, inte så himla länge faktiskt. För det här är London, idag, och deras tre barn (Matt, Rosa, Ben) driver runt som alla andra med förhållanden som tar slut, arbetsgivare som sparkar dem, kontokortsskulder som är stora, massa problem som kan få det här med att flytta hem för bara ett tag att verka lovande. Tid att reda ut, samla kraft, spara pengar, hitta nytt. Den smekmånad Russell hoppades på, det blir inte som han tänkt. Inte ens som Edie tänkt, fast hon nu inte står ensam längre.
Som vanligt är Trollope en stillsamt dramatisk författare. Det är liksom ganska vanligt liv, vanliga människor, vanliga händelser, men bra och säkert skildrat. Jag gillar generationssynen här, barnen versus föräldrarna. Det vävs faktiskt in en till bifigur, Edies syster som är i full färd med att återknyta banden med sin ex-man. Och till och med det funkar! (Jag menar, det blir inte för mycket.)
Mycket kan jag känna igen mig i, men vissa saker känns ganska brittiska. Tex att Matt freakar ut när hans älskade sambo vill köpa en ny fin lägenhet i ett fint område. Han har inte alls råd, men hon har det för hon tjänar mycket mer än honom. Skämmigt som tusan. Hon tycker inte att det spelar någon roll vem som betalar lägenheten, men Matt lämnar henne. Hallå? Och Edie står med hela hushållsansvaret, städa och tvätta och laga mat. Så fort någon befinner sig i köket så känner hon som sin plikt att fixa något att äta åt dem. Och då är hon ändå en frigjord, upplyst skådis som spelar Ibsen på kvällarna. Det faller inte kvinnan in att ryta ifrån eller begära förstärkning? Nej, det gör det inte.
Hursom, jag gillade Second honeymoon och jag puttrade mig igenom hela. Inte en pageturner, men en mys-turner kanske. Man vet vad man ska få, och, japp, Trollope levererar.