The No 1 Ladies' Detective Agency av Alexander McCall Smith. Låt mig på en gång säga att jag inte faller in i hyllningskören för Mma Ramotswe, Botswanas första och enda kvinnliga private eye. Jag höll nämligen på att falla i sömn när jag läste den. Det här är vår nästa bokklubbare och den förra Den ryske debutantens handbok kom jag inte igenom, stort kors i taket, så denna månad kände jag extra tvång att ha gjort läsläxan. Annars, bye bye Mma Ramotswe.
Det jag inte gillar är att hela upplägget känns så barnsligt och samtidigt spekulativt. Det är lagom mycket Africa light med - lite tankesätt och traditioner och titta ut över Kalahari och känna förfäder och historien och mamma Afrika. Vi ska känna det exotiska men samtidigt inte inte inte bli konfunderade över något.
Historien har noll dramaturgi i mina ögon. Mma öppnar byrån, får lite fall, löser de på fiffiga sätt som för det mesta går ut på att visa något - män är inte smarta, pengar är inte allt, bla bla. Dessa delar känns fristående och det finns inget driv framåt. Jag antar att Mma själv ska stå för drivet, att denna feta och färgglada kvinna ska förtjusa mig. Hon gör inte det. Allt är för enkelt och utan djup, personerna känns papperstunna, miljön, ja det är ju Africa light.
Det är liksom jag vet inte vad, en smart idé att skriva om en afrikansk kvinna på det här sättet, visa upp något nytt och bla bla, men Gud så trist det blir. Bra idé, men gör om och gör rätt, skulle jag säga till McCall Smith (fast han skrattar väl hela vägen till banken så vad bryr sig han om det?).

Mogen för skrubben av Solja Krapu. Åh Gud alltså, Eva-Lena är den typiska påfrestande gränslösa självutbrännande högstadielärarinnan och mamman. Hon jobbar dygnet runt och sliter och släpar och fixar i skolan, hon gör massa fina små saker för sin familj (som de inte bett om), hon trixar och donar så det inte finns någon hejd. Och biter ihop. Och ingen tackar henne. Och ingen fattar hur svårt och omfattande hennes jobb är. Känns bilden igen? Jag är så less på den. Jag är så less på att läsa om alla (mest kvinnliga) lärare som klagar och är missnöjda och ser sig själv som samhällets pelare fast ingen annan fattar det, och jag är så less på att läsa om mammor som får göra allt själv för att maken inte ids eller vill eller fattar NÄR han måste rycka in. Den här boken innehåller allt det. Till punkt och pricka! Det ska väl föreställa nutida realism, men... det blir bara klyschigt för mig. Det känns som Katarina Mazettis senaste bok med Tarzan något i titeln. Plågsamt klyschig, och den här är dessutom tyngre och jobbigare.
Tänk om Eva-Lena inlett en lesbisk affär med sin nygamla bekantskap Aurora (som självklart är hennes raka motsats och en frisinnad kreativ bildlärare som alla, inkl elever, älskar)? Eller om hon skitit i att komma förberedd till varje lektion och bara tagit kaoset, för en gångs skull, och det kanske hade blivit hur bra som helst. Bara något oväntat.
Nu börjar jag läsa boken och det är plågsamt realistiskt och även ganska klart hur det ska gå. Jag vet inte hur icke-lärare reagerar, men för mig känns allt som de skitjobbiga dagarna i slutet av november när jag är hur trött som helst och bara vill gå hem och sova. Och tro det eller ej, det finns mycket bättre dagar och mer positiva saker att skriva om även om läraryrket är jobbigt och stressigt. Det finns säkert ljuspunkter som gift fyrtioårig kvinna med tonårsbarn också. Såna hade behövts. Lyft berättelsen ur det gnälliga och självplågande. Suck.