Den gode doktorn av Damon Galgut. En bok jag läste väldigt snabbt här på balkongen i morgonsolen, och bra var den. Det handlar om ett sjukhus i en spökstad i ett fd homeland i Sydafrika. Sjukhuset är nästan helt ur funktion men ett par läkare finns kvar och tar hand om de få patienter som dyker upp. En dag får de nytillskott av den unge Laurence som med flit sökt sig dit som ny läkare. Han vill längst bort, klara av det svåraste, göra något för landet.
Laurence får dela rum med Frank, en av de läkare som funnits på plats i sex - sju år och som långsamt blivit desillusionerad och avtrubbad. Kontrasten mellan dem är enorm, den äldre som inte vill något och den yngre som vill massor och brinner av arbets och förändringsvilja.
Temat är ett av Coetzees (som Galgut mycket riktigt jämförs med på omslaget), vad håller på att hända med Sydafrika idag och hur påverkar förändringen människorna, svarta och vita. En bra bok på det sättet att den inte predikar, bara berättar spännande och realistiskt och på så sätt förmedlar och lär ut mycket. Intressant läsning! Det var som sagt en snabbläst bok, men det är inte detsamma som lättviktig. Smaken av den sitter kvar och där sitter jag och tittar ut över mitt innehållsrika liv i mitt välfärdsfyllda land. Tänkvärt...
Galgut blev nominerad till Booker-priset för den.

Creme fraiche av Suzanne Brøgger. Vår nästa bokklubbare, och min första S B nånsin. Jag hade verkligen inget förhållande till henne, visste bara om att hon är kolsminkad runt ögonen och frispråkig om kärlek, men i övrigt var det som ett blankt papper. 'Vad handlar S B:s böcker om egentligen?'. I det här fallet; hennes uppväxt och tonår i Thailand och Danmark under femtio till sjuttiotalen, hennes sexuella utforskande, hennes karriär som skribent, människor/idoler hon möter och berörs av eller berör själv, och framförallt hennes strävan efter ett liv som en flicka/kvinna utanför ramarna. Det är väl detta som gör Creme fraiche till en viktig feministisk text? Hon ska inte vara någon tråkig liten hemmafru utan hon gillar whisky, sex utan förpliktande kärlek, icke-monogama förhållanden, etc.
För mig var det en bok som funkade bäst om jag kunde läsa i långa perioder, inte bara en kvart åt gången. Jag hade rätt svårt för den hoppiga stilen i början, alla minnen och associationer som hon kastar ut hit och dit, men när jag väl kommit in i det så...ok.
De nutida referenserna var intressanta, New York och Asien och händelser och politik och allting. Nakenyoga i grupp, okonventionella äktenskap, möten med Henry Miller, allt det. Huvudpersonen själv hade jag mest bara svårt för. Jag blev helt enkelt less på henne och hennes ständiga manér att framhålla hur fantastisk och annorlunda hon var och hur folk alltid uppfattade henne! Nu låter jag som en trist avundsjuk typ, och faktum är ju att nej, jag har aldrig flirtat upp en steward på ett flygplan, så jag är kanske fel person att underhållas av S B:s bravader.
Det jag tycker är mest intressant, ur feministisk synpunkt, är när hon lovar att aldrig mer hålla på och laga mat och städa åt någon för det är så tröstlöst så från och med den stunden lägger hon helt enkelt av. Hur går det då, undrar jag. Hur går man genom livet utan att laga mat, såvida man inte är hemskt rik och kan äta ute hela tiden?
När jag var tonåring hade jag en Erica Jong-period ett tag, med Rädd att flyga tex med det knapplösa knullet, och Creme fraiche påminde mycket om den, fast rörigare, lite mindre sympatisk och rak. I korthet, jag blev inget Suzanne Brøgger-fan.

Höga förväntningar av Jennifer Belle. Snacka om att jag hade låga förväntningar när jag började läsa, och snacka om att dom kom på skam! Jag köpte den i tisdagskväll på Pressbyrån, på väg hem från bokklubbsmiddag, och jag ville absolut ha en ny pocket och vårt val för nästa månad (Suzanne Brögger) fanns inte så jag fick ta en annan. Tänkte att 'okej då, det är ju säkert hyfsat lättsmält och underhållande iallafall'. Jodå, plus riktigt bra! På ett sätt fyller den precis mallen chick lit; Liv Kellerman är tjugosex och har just skiljt sig efter några års äktenskap och lyxliv, och med tanke på hur mycket hon älskar och saknar sin lägenhet (eller fd mannens lägenhet) kommer hon snabbt på att hon ska bli mäklare. I New York. Det obligatoriska kärlekstrubblet finns med, och jajamensan, en väninna också även om hon är rätt osynlig.
Det som lyfter den utöver det vanliga är New York och Woody Allen-känslan, humorn. Mmmm!! Inte Woody Allen med all ångest och noja, utan de snabba skämten och sarkasmerna. Så underhållande! Jag har skrattat högt flera gånger.
Liv åker runt och visar lägenheter åt kunder som i många fall är rätt skruvade, hon försöker komma upp sig i karriären, hon umgås med en kille som egentligen bor ihop med en annan tjej, och allt detta hela tiden med en förtjusande brist på kvinnlig blyghet, ältande, 'jag måste hitta en man' - desperation och bildsköna gullegull mr Rights som trippar in och direkt får hjältinnan att spinna igång. Den är bara så skön att läsa ett par timmar! Perfekt för lättsam, roande underhållning och som bonus en crash course i fastighetsmäkleri.

Hur kär får man bli? av Katarina von Bredow. Det finns två saker som ofta passar in på K von B:s böcker, 1) dom är himla bra förälskelse-beskrivningar och 2) fast de är ungdomsböcker passar de lätt för lite äldre ungdomar också, tom såna som numera är ungdom i sinnet och inte i verkligheten. Det är alltså med en viss förväntan jag börjar läsa hennes nya böcker, och det är bara någon enstaka gång jag inte blivit nöjd. Men Hur kär får man bli? gjorde mig inte missnöjd!
Katrin ska börja nian, och hon är bästis med Frida som är Fröken Perfekt. Frida är skitsnygg, skitschysst, har rika föräldrar som är sååå snälla, bor i värsta villan, är duktig i skolan, populärast på skolan också, och framförallt känner hon Katrin utan och innan och skulle göra allt för henne.
Första dagen i nian då så börjar en ny kille i klassen, Adam. En kille som verkar äldre än alla de andra och som är skitsnygg han med. Till Katrins stora förvåning verkar han helt oberörd av Fridas alla tricks och moves fast hon bestämt sig för att få honom. Istället är han, hör och häpna, intresserad av att prata med Katrin! Kärleks och lojalitetskonflikter på olika plan följer, i skolan och hemma hos Katrin som inte har rika föräldrar utan bara en otroligt mesig pappa.
Det blir både en två tre fyra turer innan allt är löst och de stora knäckfrågorna är tex hur ska man bete sig mot sin bästis när man skaffar kille? Hur mycket kan man berätta om vad som händer med killen för bästisen utan att lämna ut någon? Hur kan man vara elak mot en styvmamma utan att egentligen göra något? Hur kan man döpa en hund till Pucko?
En väldigt bra bok som jag kan tänka mig att mina högstadieklasser skulle älska, den är verkligen på pricken i de första trevande stegen in i relationsdramerna. Spännande! För mig är det trevligt på ett annat plan; att det är välskrivet och att allt funkar så bra utan störningar, att det känns helt trovärdigt och så förälskelsepirret!. Den är lite som en Marian Keyes för fjortisar, men med lite mindre humor. Rekommenderas ändå å det varmaste!

Ingen sång om kärlek av Karen Duve. Das ist kalas! Vilken fullträff!
På baksidan läser jag om Anne som är på väg till ungdomskärleken Peter, numera London-bo, killen som gett henne blandband med hemliga meddelanden när de gick i gymnasiet och var ihop, och hur hon nu vill hitta tillbaka till den hon var då. Smal populär kär med framtidshopp.
Blandband till den man är kär i, va? Jag får nostalgi-gåshud av det. Lånade den genast, och det är jag mycket glad för. Inte nog med att jag fick skratta högt och gott, jag fick dessutom en helt superb historia om Anne och hennes tonår i Tyskland på sjuttio och åttio-talen. Det är gott om blandband, LP-skivor, Kraftwerk, discokulor och sånt. Det är också väldigt mycket bantning, självbild kopplat till vikt, killars beteende, det hemska högstadiet, kompisar,  syskonrelationer. Annes storasyster föreslår tex att Anne helt enkelt ska dra i några dagar när det kommer franska studenter på utbytesbesök, för dom måste få Annes rum. Anne rycker på axlarna, det är den normala umgängestonen.
Boken påminner om Valarnas sång / She's come undone som gick rakt upp på topplistan när jag läste den. Inte bara för att den här också har en överviktig kvinna i centrum, utan för att den är så himla inspirerande och rolig trots det hemska. Ingen mjäkig snyftig liten historia utan plocka fram maggarvet. Sällan har det varit så roande med knäppa kompisar eller bantningspiller man blir beroende av som här, och ändå hela tiden perfekt avvägt på gränsen till det burdusa och störande. Bravo bravo! Det är verkligen en konst att kunna skriva om saker som känns genuint obehagliga och ändå lyckas vara genuint underhållande. Jämför teveserien The Office tex, jag kan bara se den i max fem minuter för sen blir jag fysiskt sjuk av Idioten till chef. Så känner jag inte en enda gång under hela den här boken.
Det här är en äkta kalasbok och jag kan nästan lova att alla som är födda på sextio-sjuttiotalen kommer att tycka lika. Iallafall om ni har nån som helst smak ;) Läs NU!

A cup of light av Nicole Mones. Samma författare som skrev Lost in translation, som inte är filmen men likväl väldigt bra. I L I T var det historia och arkeologi som var ämnet, i den här är det porslin. Lia är en amerikanska som är specialist på antikt porslin, och främst asiatiskt, kinesiskt sådant. Hon blir kallad till Peking där en stor last hittats och den ska säljas vidare och under några dagar jobbar hon stenhårt med att bedöma alla dessa unika pjäser. Intressant! Får lite kunskap om tekniker och färger och tyngd och sånt, det är tacksamt.
Andra huvudpersoner är ett gäng intressenter som cirklar runt detta porslin för att få köpa / sälja / tjäna pengar på det. Ytterligare en är läkaren Michael som bor i samma hus som Lia i Peking. Gissa vilken vinkling det blir på hans del i boken??
Jaa... den är okej. L I T gillade jag otroligt mycket, men den här känns enklare. Det är intressant med porslinet (alltid alltid intressant med speciella yrken som skildras bra!) men övriga historien är så rak och förutsägbar. Jämfört med ettan känns den här plattare och mer kommersiell. Släng in lite kärlek, tona ner det kinesiska lite, perfekt. Det är synd. Det är fortfarande mycket Kina med, men inte samma fantastiska upplevelse med västerländsk och asiatisk insyn som i L I T. För all del värd att läsas, men ingen superhit.

Bränt barn av Stig Dagerman. Det här är ett av mina få antikvariatfynd och på baksidan sitter originalprislappen kvar från 1968 (rea för 3 kr!), och omslaget är snyggt orange.
Jag vet att jag borde gilla boken också, en klassiker från -48, det "ska man göra", men jag känner mig så oberörd av den.
Historien handlar om Bengt, en yngling på tjugo år, och hans far, Knut, och deras år efter modern / makan Alma dött, plus det triangeldrama som uppstår när Knut presenterar sin nya fästmö, Gun. Bengt har en liten fästmö han med, Berit, en klen typ som jämt har huvudvärk, gråter, är rädd eller fryser (allvarligt, det är allt tjejen gör!).
Bengt vill straffa sin far för att han inte sörjer och saknar sin döda fru som han borde, men Bengt blir samtidigt mycket störd av sina känslor för den vackra Gun och sina icke-känslor för fästmön Berit. I sig en spännande historia, så varför så ospännande då??
Språket och stilen känns daterade (som när jag läste Mobergs Utvandrarna) och blir något av ett hinder, men det främsta är att jag inte kommer in i ödena, känner för personerna. Ja, jag tycker Bengt är en obehaglig typ i sin eskalerande bestörtning och sorg och galenskap, men... mer än så blir det inte. Tyvärr. Kändes mer som en plikt som att läsa klart boken än ett genuint intresse. Njaee...
Den bestående känslan efteråt är att jag skulle vilja gå på seminarium om den här, med min lärare från litteraturvetenskapen så att han kunde berätta och förklara och lyfta fram och sätta in i en kontext och då skulle jag uppskatta på rätt sätt. "Jag vet att man ska gilla det" - syndromet som sagt.

Om natten av Pernilla Glaser. Vilken trevlig liten bok! Liten till format och omfång, och ganska snabbläst också, men det räcker, det räcker. En historia om två systrar under några sommardagar och nätter. Fredrika är den yngre, utåtriktad och framåt och party. Ingrid-Marie är den äldre, den som luktar ensamhet, den som är konstig, inte passar in, bor hemma hos mamma, inte har några ambitioner, inga vänner. Hon ser bara slutet, en natt som ska vara den sista, och Fredrika träffar en Santos i natten och han är... iiih, en framtid. Bra bilder, bra små liknelser och språk. "Liten" återkommer visst hela tiden, och det är så bra här. Den här boken kan man lätt ta med sig och ta till sig och jag hoppas den hittar ned i många väskor för att förgylla små stunder. Ett tips inför sommaren!