Norwegian wood av Haruki Murakami. Fanclub fanclub! Det är två medlemmar än så länge i den lilla Murakami-klubben, jag och D. Men vi är hängivna! Det här förresten är den bästa boken om man ska hoppa på Murakami-tåget, för den är sååå normal. Hans andra är ju rätt mystiska och bra, men den här är inget mystisk alls, den är bara superskön och bra. Jag blir sagolikt avslappnad när jag läser den, det funkar som en drog eller något! Läste den i måndags kväll och sen somnade jag som... på moln. Läste den på bussen till jobbet och gick omkring i en fin bubbla i... åtminstone en halvtimme (bra för att vara mig och mitt jobb där stressnivån lätt skjuter iväg så fort man kliver in). Så för att få mer av denna härliga känsla, jag gick in på adlibris och beställde några till av honom, måste ha dom allihop.
Men okej, Norwegian wood handlar om en ung kille som börjar plugga på ett universitet i Tokyo. Det är brytningen sextio/sjuttio-tal och han är nitton år. Han flyttar till Tokyo för att börja om rejält, ingen av hans gamla kompisar är med. Men en dag stöter han av en slump ihop med Naoko, flickvän till hans bästa kompis som tog självmord något år tidigare. Naoko är i Tokyo av precis samma anledning som Toru, börja om, komma bort. De får en rutin att träffas på söndagarna och promenera i flera timmar, och de börjar umgås mer och mer. Och självständigt, utan skuggan av han som dött. Fast förhållandet är inte så problemfritt, Naoko är en komplicerad flicka med djupa problem och Toru börjar förstå det mer och mer när hon en dag bara är försvunnen.
Så spinner det iväg med händelser och vändningar och det blir typiskt Murakami - man står inför svåra saker som man inte alltid kan kontrollera själv men ändå måste man ha någon slags kontroll för att komma igenom dem. Det är mycket om att sträcka ut handen mot andra människor, lita på och hjälpa varandra, prata, arbeta sig fram, ha tålamod och envishet.
Det är mycket bra! Jag älskar verkligen hans värld och hans hjältar som gärna ligger på soffan en kväll, läser, lyssnar på Miles Davis och dricker en öl. Och sättet att tänka och liksom borra sig in i något. Antihjältar, tvärtom mot action och stress. Det är det som är så otroligt skönt. Det är ju som vanligt fascinerande att läsa om Tokyo också, och människor och vardagsliv där. Och massa god mat. Jag höll på att fråga D som en tok vad han var sugen på till lunch och middag under helgen, och det var ju för att boken inspirerade mig till det. Åh! Och så är det en fin berättelse om kärlek och coming-of-age, med det ovanliga för Murakami ; inget från andra världar eller sheepmen, nu är det bara realism rakt igenom. Mycket mycket trevligt. Do yourself a favor, köp och läs. Läs fluff, det är så himla skönt!

Tiden det tar av Hanne Ørstavik. Hmm... Tuff bok. Signe är en psykologstuderande som tagit en paus i sina studier, hon är sjukskriven, och flyttat ut på landet i ett gammalt hus med sin dotter och man. Det är vinter och snart jul, och för första gången bestämmer sig Signe för att inte åka till sina föräldrar på julen utan de ska fira själva där ute i skogen. Mamman och pappan, som är frånskilda, kommer på besök tillsammans med Signes bror som är hemma en sväng från USA, några dagar senare. Signe berättar om sitt beslut och mamman blir rasande, besviken, djupt upprörd och allt annat man kan bli. Men Signe står på sig. Låter sig faktiskt inte manipuleras till att sucka, ge upp och säga "okej vi kommer då".
Det är första delen. I andra delen, som är nästan hela boken, får vi reda på mer om varför Signe inte klarar av att fira jul med föräldrarna, vad det är som ligger bakom och hur det gick till när de skilde sig - allt som hände när Signe var liten. Här kommer det tuffa in, och inte tufft som i coolt utan som i jobbigt. Signes pappa har dille på att ha familjerådslag tex, och alla handlar om varför mamman inte pratar med honom. Hon är tyst och stum i huset, men sen åker hon iväg till sitt jobb och kan formulera sig hur bra som helst. Varför, varför kan hon då inte ens säga hur hon mår till honom?? Och så får Signe och hennes bror sitta och vara sekreterare och skriva upp allt i familjerådslagsboken. Av den kalibern är den här familjen. Det är läskigt och skrämmande och svårt att värja sig, men ändå vill man läsa mer. Samtidigt som det är den här traumatiska föräldrabiten är det bra skildrat av Signe och hur hennes uppväxt är med kompisar, brorsan, en kille som visar sig vara lite intresserad av henne, och hur hon skickar in dikter till ett radioprogram och får dem upplästa fast ingen verkar lyssna på det. Totalt sett, en bra liten bok.

Om det ändå vore sant av Marc Levy. Nej nej. För det första läste jag halva boken på trekvart ungefär, så lätt att det störde, och då vände jag på baksidan för att se om det var Egmont förlag (vicka fördomar, va) men det var ju anrika Wahlström & Widstrand. Det gjorde mig förvånad. Jag tycker att den var "slösig" - det är ett spännande ämne men det känns som en kioskroman. Ytliga intetsägande personer, inget driv, ingen bra dialog, dåligt skriven i allmänhet, tunn och förutsägbar plot, helt klyschig. Usch.
Ämnet = en komapatient som kan lämna sin kropp och kommunicera med en man i den verkliga världen, och han blir ju såklart kär i henne för ja, hon är otroligt vacker och ung och en smart läkare, och tillsammans ska de rädda hennes komakropp från att inte ta emot dödshjälp. Men som sagt, det faller platt till marken. Jag är inte det minsta begeistrad. Jag vill starkt ifrågasätta den popularitet och framgång den nått i Frankrike, ska inte de vara svårflörtade?? Usch, igen.