"Genome" av Matt Ridley. En tiopoängare!! Den här boken har D och jag slagits om de senaste veckorna. "Läser du Genome nu? Ska du ha den idag? Kan inte du läsa ut den nu?!". Som "Kodboken" fast den här är ännu bättre. Det är alltså en vetenskaplig bok som handlar om de 23 kromosom-paren som vi är, och om all DNA på dessa kromosom-par. Låter inte det spännande så säg? Jag tyckte inte heller det. Framförallt trodde jag det skulle vara för svårt för mig - jag vet ju ingenting om DNA - när D kom hem med den. Men, ack så fel jag hade. Matt Ridley skriver väldigt bra och lätt och mycket liknelser så man fattar, och mest av allt, det blir så spännande! Första kapitlet är liksom basic-DNA där allt förklaras om proteiner och RNA och allt det där. (Man behöver inte komma ihåg det, det blir inget förhör. Puh.) Sen, i de följande så tar han upp olika gener, kromosompar för kromosompar. Det handlar om vart människorna kommer ifrån, IQ, astma, Huntington's, cancer, arv, framtid, historia, vetenskapshistoria, mm. Och det är helt fascinerande! Jag har suttit på bussen fram och tillbaka till jobbet, totalt uppslukad i den här boken. Och hundra aha-upplevelser! I'm telling you, det är en ny värld jag vandrar runt i nu! Och jag säger det igen - man måste inte vara genetiker för att uppskatta den! Det räcker att man är en bråkdel intresserad av en bråkdel av kroppen för att man ska sugas in. Läs läs läs!!

"At paradise gate" av Jane Smiley. Min nya all star-författare Jane Smiley. Jag tänker fortfarande på de jag läste för några månader sen av henne. Så glatt hoppade jag på den här jag aldrig sett eller hört talas om förut. Men, jag blev besviken. Det har potential, en familjs olika generationer som samlas och går igenom äktenskap och missöden och skilsmässor. "Fylld av visdom och insikter". Fast för en gångs skull funkar inte Smiley-formeln. Det är inget intressant, och jag gillar inte kvinnorna. Och tiden och platsen är ovanligt odefinierade. Bu.

"En gång i ett hus som brinner" av Andrea Ashworth. En sann historia. Varför läser man hemska historier, som dessutom är sanna, om fruktansvärda uppväxter och eländes elände?? Vet inte. Som Vita Andersen som är så bra, det är ju bara plågsamt. Varför inte läsa om glada saker? Det är bara retoriska frågor, jag har inget svar.
Hur som helst, detta är också bra, och plågsamt och hemskt. Andys pappa dör i en olycka när hon är ungefär sex. Hon och hennes lillasyrra blir ensamma med deras unga mamma. Ett tag. Sen träffar mamman en ny man, och han flyttar snabbt in hos dom. Och lika snabbt så börjar han misshandla mamman. Ordentligt och plikttroget. Ja, det var det. Om man ska sätta en etikett på boken så handlar det om att växa upp i ett destruktivt misshandlar-hem. Men det finns ju något mer i den också för att man ska fortsätta orka läsa. Humor, bra språk, bra skildring av Manchester och Kanada, spänning om hur det ska gå - trots allt. Andys maskros-mentalitet. Det påminner i ton om "Bara Alice" = favvo. Fast det känns på något sätt lite sjukt att säga att det här är jättebra, men jag tycker det.

"Void moon" av Michael Connelly. Inte en Harry Bosch-deckare. Här heter hjältinnan Cassie Black, och hon är fd tjuv. Hon har suttit fem år i fängelse, har kommit ut och klarat sin villkorliga frigivning bra i tio månader, men nu... Nu börjar det klia i fingrarna när hon inser att hon behöver pengar, mycket och snabbt, för att kunna lösa en väldigt viktig sak på ett bra sätt. Så, ett jobb till, och sen kan hon försvinna och börja om på nytt. Jobbet visar sig ha massa kopplingar bak till det förflutna och det går inte alls som planerat. Det är "Void moon". Inte min favorit-Connelly. Den känns lite blek i allt - brott och personer och kemi. (Och inte bara för att Harry inte är med tror jag.) Som vilken deckare som helst. Och för Michael Connelly är inte det så bra.

"Icke brännbara sopor"- moderna japanska noveller i urval och översättning av Lars Vargö.
Det låter så himla trevligt med noveller i Japan - folk läser mycket såna i alla litteraturtidskrifter som finns medan dom pendlar till jobbet och författare skriver noveller och "vanliga" romaner huller om buller. Vojne vojne.
Den här boken passade mig ypperligt just nu för jag har varit s j u k och inte kunnat läsa så mycket för jag hade så ont i huvud och ögon, så en kort novell på tre-fyra sidor var smärtgränsen. Jag gillar, fortfarande, japansk litteratur. Den känns lätt och svävande på ett mycket trevligt sätt. Jag blir alltid på ett visst humör när jag läser den - angenäm och behaglig. Och även om det inte fanns nån Banana Yoshimoto eller de andra japanska författarna jag läst tidigare i den här samlingen så passar det fortfarande in. Trevligt, indeed.

"Pajernas värld" av Karen Stolz. Det här kändes som en mycket passande bok för mig - pajer! Jag är ett pajo, jag älskar pajer! Både mat och dessert, och jag är bra på att göra dom också. I "Pajernas värld" får man läsa en coming-of-age-historia om Roxanne som är tonåring under 60-talet i en liten småstad i Texas, och om hennes familj. Mycket amerikanska detaljer med drugstores och blåbärsmuffins och Nam och jazz och hela kitet. I like it! Och sen får man även lite recept här och där, på pajer och annat. Det är ungefär som "I nöd och lust" av Nora Ephron om nån känner till den boken.
Det här är ingen bok som jag kommer att minnas länge, den är en liten trevlig lätt historia och inget mer, men konceptet var så tilltalande och så var det ett gulligt omslag. Och så var det ju pajerna. Dom är alltid bra!

"Ibland undrar jag om jag minns rätt" av Astrid Trotzig. En perfekt bok för folk som är födda i början av 70-talet. Tv-serien om irländare som deporteras till Australien, Johan-fallet i Sundsvall, Twisted Sister, Auden-dikten i "Fyra bröllop...",  det är med. Saker jag har sett, gillat, tänkt på. Och det är en jättebra bok! Anna försvinner frivilligt en morgon när hon är 29 år och 2 veckor gammal. Hon lämnar man och son. Hon säger inte ett ord till någon om vart och varför. En polisutredning dras igång, men det finns inga spår. Man får inte veta något från Anna själv utan det är hennes man, mamma, bästa väninna och pappa som berättar om henne. Väldigt olika uppfattningar såklart. Små pusselbitar, kanske, om varför. Och om hur en person är, med olika människor, och varför. Hur är man??
Gillar det mycket! Det träffar mig mitt i prick. Kanske delvis för att jag också är född ganska precis i början av 70-talet och känner igen mig. Kanske för att det är skrämmande att tänka på att förlora den/dom man älskar utan en aning om varför. Kanske för att man kanske vet ändå varför man förlorar dom? Eller minns man rätt?

"Amandas bröllop" av Jenny Colgan. Ååååh vilken meningslös bok! Ett slöseri med tid att läsa den, så varför? Låg i sängen och mådde kymigt, hade inget annat att göra. Men inget mer i den här genren om flickor kring trettio som är singlar med tråkiga skitjobb och har många pojkproblem. Helt förbluffande klyschigt och dåligt.

"Sten för sten" av Lise-Lott Willén. Jaaa! Det är roligt att läsa om nya ställen, och det här utspelar sig på Åland. Har aldrig varit där, men aldrig sett en bok om det heller, spännande, så jag önskade den här debutanten på mitt biblo och kunde hämta ut den några veckor senare. Thanks a bunch, biblo!
Kjerstin är medelålders, och sen två år tillbaka Ålandsbo för att hennes man, Jörgen, som kommer därifrån fått en tjänst som läkare på sjukhuset. Själv är hon högstadielärare, en värdelös sådan som eleverna trampar på och mobbar ut totalt. Hemma är det inte så bra heller, hon misstänker att Jörgen är otrogen. Och hennes liv.. ja, inte var det så här det skulle bli. Så många icke-val hon gjort för att det bara rullat på, vardagen och allt, och man trodde ju att sen, sen, sen, och nu sitter hon här på Åland av alla ställen och det är hemskt och fel alltihop. Skitbra! Gillar det, och skräms av det, för det är så lätt hänt. Jag håller på med dom där icke-valen hela tiden, i en optimistisk anda än så länge... "jag är ju ung!".
Men, Kjerstin börjar en kurs i självkännedom. Det är hon och sju andra kvinnor som träffas varje torsdagkväll. Lärare är en karismatisk man som inte avslöjar något om sig själv, han vill bara kallas för O, men det känns som att han kan se rakt in i henne. Tack vare kursen så börjar hon titta på sitt liv och sin situation, och ta tag i det på olika sätt. Fortfarande bra! Jag började läsa boken och kunde inte sluta, ville tom plantera den på toaletten gömd bakom papperskorgen som Kjerstin gör på sin skola för att kunna tjuvläsa på lunchrasten. Men "Sten för sten" var för tjock. Och det var ju bra! Bra vardagsskildring, jättebra bifigurer, bra skrivet, bra spänning, bra allt! Pröva! Bra Åland också!

"Timbuktu" av Paul Auster. Med mycket dåligt samvete har den här boken legat till sig ett år, fick den förra året i födelsedag av D och... trots tunnheten har jag bara inte läst den av nån orsak. Många pikar senare, nu är det gjort iallafall. Och jag gillar ju Paul Auster men det här var inte hans bästa bok. Handlar om en hund, mr Bones, vars ägare dör, en lodis och uteliggare, och nu måste Bones klara sig på egen hand. Det är alltså hundens tankar och händelser man får följa. Intressant perspektiv och nya upplysningar om hundar, men... ingen höjdare.
Fast sommaren och våren känns som Auster-tid för mig. Ska låna "I de sista tingens land" nu. En av mina kompisar som också älskar Auster säger att det är den allra allra bästa.

"Barcelona plates" av Alexei Sayle. Det är den stora greken som var med i The Young Ones på teve! Visste inte att han skrev förrän jag såg fotot där på baksidan. Men han kan skriva! Det är lagom långa noveller av varierande slag, på det stora hela, bra slag. En del är helt superba!! Dom är roliga och det är smart och svart humor och det är... "aah... mer!!" över boken. Läste och fnittrade eller skrattade flera gånger. Flickvänner som älskar historier om turister som dött konstiga dödar på semestern, en agent som blir alldeles för nära vän med dvärgskådisar, snygga Pete och Pru som åker på semester till snygga California, osv. Det låter alltid så tråkigt när man ska rada upp roliga saker så här, men den här boken var rolig på riktigt, det är sant!