Det är 1988 och har just börjat snöa av Sigge Eklund. En för mig helt okänd svensk författare, tills jag kom in på hans nystartade blogg och blev helt fast. Han skriver så bra! Lite naivistisk stil, som Erlend Loe kanske.
Det här är hans tredje och färskaste roman. Den kom till när Sigge hittade en skokartong med gamla band som han spelade in när han var liten. Han pratar på dem, och familjen är med och hörs i bakgrunden - bror, mamma och främst pappa. De här banden fick honom att skriva om sin familj, de avgörande åren innan och efter föräldrarna skiljde sig, som ett slags uppgörelse. Det är pappan som är navet i boken, Sigges förhållande till honom. Han avgudar sin far, vill göra allt som han, bli som han, få hans godkännande, han tänker att han är sin pappa, de är en. Sen skiljde sig föräldrarna när han var fjorton år och då hade han en lång period, tio år något, när han var så förbannad på pappan att de inte hade någon kontakt. Nu är han igenom detta, och det är från det perspektivet han skriver boken, lyssnar på banden, minns och ser tillbaka.
Det blir en historia som jag sugs in i. Jag blir fascinerad av pappan, vill se Sigge spegla sig i honom och ändå känner jag hur mycket utrymme pappan kräver och hur han ständigt måste få bekräftelse och uppskattning från alla runtomkring - och det kan ju inte vara bra, inser jag som vuxen. Fast slutet är redovisat så finns det en spänning hela tiden; hur ska det gå med den här balansen och integriteten mellan dem, vad händer? Karismatiska, självlysande människor som man inte kan låta bli att följa, dras till, fast man kanske inte ens gillar dem - en sån är pappan ut i fingerspetsarna. Ombytlig, rapp, ego, smart, charmig, tvär, allting. Och så Sigge i hans kölvatten, ständigt betagen. Jag läste snabbt och fort!
Det är inte bara Sigge - pappan som är spännande, utan också tidsdokumentet, alla de där småsakerna från 70/80-talen. Som att sätta sig i en kall bil, en riktigt kall bil. Kommer ni ihåg hur lång tid det tog innan den blev varm? Man ville liksom inte röra sig i sätet för att inte komma i kontakt med icke-uppvärmd kyla. Massa sånt. Sigge i verkliga livet får flashbacks när han lyssnar på banden och minns helt nya saker, sånt han aldrig tänkt på igen om han inte kunnat lyssna på sig själv.
En intressant aspekt, Sigges lillebror heter Fredrik Eklund och hans Bananflugornas herre läste jag också rätt nyligen. Även den boken är självbiografisk, men med fokus på något helt annat än far/son-förhållande; att våga spela in homosexuell porrfilm. Den boken gillade jag inte speciellt pga överlastat språk och massa klyschor. Sigge Eklunds språk = helt annorlunda. En ny favorit och jag ska försöka läsa hans två tidigare böcker så fort som möjligt!

Jag skulle vilja att någon väntade på mig någonstans av Anna Gavalda. Noveller av hypad fransyska. Nutidsämnen och nutidsmiljöer i Frankrike. De lämnar mig lite lätt oberörd. Alla historier känns inte så novell:iga utan mer som små brottstycken, utdrag, ur en längre historia, och det är inte samma sak (tycker jag). I några stycken lyckas hon få till det och det blir en skruv, en twist som är oväntad i kombination med fint berättande i övrigt. Dessa duger! I det stora hela blir det bara ett "mjaa..". Jag hade hoppats på mer.

Lycksökare av Lesley Lokko. Några av mina favoritingredienser från högstadietiden finns med i den här boken - en flickinternatskola (oh att få dela ett rum på fyra ute på den fuktiga, gråa engelska landsbygden) och att sen få följa dessa fyra skolflickor, numera väninnor, genom livet à la Klassträffen och andra liknande 80-talsböcker. Fast, jag inser att min smak har förändrats och det hjälper inte hur många gånger jag än lyft i den här innan jag klippte till... jag hade rätt tråkigt! Det blir plåttrigt och hackigt och alldeles för ytligt med dessa fyra flickor. Inget riktigt liv eller känsla för dem. Jag tycker inte ens det känns trovärdigt att de är vänner och håller kontakt - krav ett. De är hyfsat klichéartade i sina framgångar också. Fotomodell, smarting med juristkarriär, egen företagare i kläddesignbranschen, och så den obligatoriska misslyckade, det svarta fåret. Check check check liksom. Snygga män, snygga män med makt, och snygga män med makt som dessutom är totalt oemotståndliga finns självklart också med.
Det lilla intressanta är att fonden är Sydafrika i övergången mellan vitt och svart, när Mandela släpptes och demokrati skulle byggas upp. Den tjej som är huvudperson, Rianne de Zoete, kommer från en av Sydafrikas rikaste gruävgarfamiljer och hennes syn på infödda och andra färgade är spännande att få se / utveckla. Men den biten kan inte lyfta allt, det blir ändå för tjolahopptjolahej. Ett citat på framsidan säger "äntligen en intelligent kioskvältare" men jag tycker inte det stämmer. Det hade kunnat bli mycket bättre och mer intelligent med det här kapitalet! Okej för lättsmält litteratur som jag verkligen kände för den här veckan, men den kan väl åtminstone vara lite lite bättre. Lisa Jewell, Marian Keyes, bara en aning driv och dramaturgi och känsla, please! Skippa Lokko.

Kronprinsessan av Hanne Vibeke Holst. Jag fick den här för flera månader sedan när jag köpte nån tidning, och sen har den bara legat och väntat... igår fick jag ett ryck och kände för en fräsig HVH-kvinna à la Therese Skårup. En sån som gärna tar ett glas vin eller en whisky på kvällskvisten, mol allena!, som pepprar språket med engelska uttryck, som säger ifrån och vet vad hon vill och absolut inte nojar över att gå upp i vikt. Me like! Charlotte Damgaard verkar så lovande i början, precis vad jag vill ha. En miljökämpe som alldeles strax ska följa med sin man till Afrika där han ska leda ett projekt. Hon ska ta ett uppehåll i sin karriär för att sen när de kommer tillbaka satsa igen. Men då ringer telefonen på kvällen den 21 december och hon blir alldeles oväntat erbjuden jobbet som Danmarks nya miljöminister. Det blir "ja tack!" till det och inga två år i Afrika.
Charlotte är en ny frisk vind, uppfyller mallen för HVH-kvinnor som sagt, men det är så himla mycket politik! Bimbons klagan?! Jag vet, det här är ingen sån roman men jag vill hellre ha den här stora mixen av jobb och privatliv, kul och svårt, shopping och whiskey, föräldrar och kärlekar när jag läser HVH. Här blir det mest massa politik. Lite snuttar av det andra, men inte nog för mig. (Nej, jag tog inte tillfället i akt att lära mig om Danmarks miljöpolitik.) Jag tycker faktiskt att det går ut över läsningen också, det hade kunnat vara mer kill your darlings för att hålla spänningen igång och då inte bara spänningen om hur det ska gå med Charlottes plan för Det Gröna Danmark. Lite för mycket research-kunskaper och för lite allt annat blir mitt betyg. Inget bok-måste. Ingen ny Therese. Sorry.

Att skriva av Stephen King. (En hantverkares memoarer.) Vilken spännande bok! Jag har inte läst en enda bok av King förut, jag står helt utanför hela skräck-genren för jag blir alltid skiträdd. Jag kunde se en halvtimme av "The Shining" innan det blev för läskigt för mig. Nu när han refererar till sina verk så är jag alltså rätt ovetande, förutom "Lida" och "Den gröna milen" som jag sett hela filmerna av, men jag får stor lust att försöka ge mig på dem!
Han berättar sitt livs historia och hur det hänger ihop med skrivandet. Att skriva är hans liv, han börjar tidigt som liten pojke och sen växer han och ambitionerna och det går bättre och bättre. Vägen är långt ifrån rakt uppåt och han tillbringar år som fattig son till fattig tvätterska, sen fattig student, sen till att själv bli tvättarbetare, high school-lärare och div annat. Hela tiden med skrivandet som passionerad hobby och en hel del noveller sålda till olika tidningar. När han väl säljer sin första roman, Carrie, och så småningom får en massa pengar för den börjar det rulla på ordentligt och sen har det ju aldrig stoppat.
Del två handlar om skrivandet som hantverk, vilka knep och tricks han lärt sig med åren. Inga övningar som brukar finnas i såna här böcker, men många handfasta råd som att undvika adverb och se till att bakgrundshistorien vävs in på ett fiffigt sätt och att stryka ordentligt i sista manus-versionen. Det är bra undervisning, ingen predikande ton utan ödmjukt och med exempel på både bra och dåliga bevis för reglerna (om man nu kan kalla dem så). Och hela tiden, snuttar ur hans böcker och problem han stött på och löst si eller så. Det är mycket inspirerande och "aha!" utan att han försöker sälja någon formel. Stephen King tror på att skriva varje dag och inte vänta på inspiration, och däremellan läsa massa böcker för underhållning och kunskap.
Jag blev ordentligt inspirerad, och hade mycket trevligt under tiden! Och jag tror verkligen inte att man måste vara inriktad på att skriva för att gilla den här boken, utan den passar nog till alla miljoners Stephen King-fans där ute som vill veta var idén till Carrie kom eller hur han höll på att ge upp mitt i Pestens tid. Läs den!

Om inte av Carol Shields. Carol Shields har varit en bubblare på min kom ihåg-lista i flera år. Många kvinnor jag mött som gillar att läsa har nämnt henne, och det har ofta varit med favorit-status. Nu blev det en bokklubbare och då hennes sista bok för hon dog samma år den här kom ut.
Den handlar om Reta Winters, en fyrtiofyraårig översättare och författare med tre flickor, läkarman och ett lagom upptaget och lyckat liv i en lugn stad utanför Toronto. Hon lever i en sån där latte-tillvaro som jag alltid blir avundsjuk på. Skriver lite på egna alster och översätter en franskkanadensisk äldre kvinnas mycket välkända böcker, sitter i biblostyrelsen, träffar väninnorna varje tisdagförmiddag för att fika muffins och prata, är lycklig och upptagen med mannen och barnen och hunden. Vilken bliss.
Sen, plötsligt ur tomma intet, så upptäcker hon och mannen att deras äldsta dotter, nittonåriga Norah, har hoppat av college och satt sig i ett gathörn i Toronto för att tigga med skylt med texten "Godhet" runt halsen. Norah har på bara några veckor blivit helt personlighetsförändrad, det går inte att prata, resonera, vädja, skälla, nå in till henne. Hon sitter bara där och tittar ner i marken, utan förklaringar. En stor sorg tar över Retas och perfekta familjens liv.
Samtidigt som detta pågår försöker hon skriva uppföljaren till sin bagatellartade men trevliga debutroman Groningstid och samtidigt försöka hålla ihop allt annat på ett så normalt sätt som möjligt.
Det blir en stillsam, men ändå upprorisk bok-ig bok, och jag gillar det! Apropå Stephen King så är det här också en bok som handlar väldigt mycket om att skriva och skapa, och det är mycket tankar om kvinnliga författares villkor kontra männens. Heja! Sen är det så klart fokus på Rita som mamma och hustru och vad hon kan göra eller har gjort för att Norah ska ta till denna handling. Det blir liksom en spännande o-spännande handling, om ni förstår? Mycket på ytan, ännu mycket mer under. Reta blir iallafall en totalt komplett person och jag har gått runt med hennes vackra gamla trähus och denna dotter i gathörnet i flera dagar. Hon sätter sig! Gediget, välskrivet, bok-igt, bra läsning. Carol Shields och Margaret Atwood, i samma andetag. Måste läsa fler av henne.

Kvällstaxa av Ildiko von Kurthy. En riktig bagatell som jag plockade på mig för att den var så tunn och jag kände mig rätt ofokuserad och trött men ändå ville läsa något. Den kändes som en Bridget Jones fast inte i England eller USA.
En tjej, trettioplus, sitter och väntar på ett en attraktiv man hon dejtat sista veckorna kanske ska ringa henne under lördagskvällen. Under tiden tänker hon på ditt och datt och mest om män.
Riktigt tråkig faktiskt, men kort var den, och tur var det. Inte ett ord för lång! Undrar varför den kom ut?

Henrietta är min hemlighet av Maja Hjertzell. Ungdomsbok nummer tre av denna författare. Det stora temat i den här är kärlek, att våga kärlek, och att våga visa upp sig precis som man är (fast det saknas helt Bridget Jones-stuk här). Hm, det där blev ju tre teman. Nåväl, ungdomarna i boken går i gymnasiet i någon mindre stad i Sverige. Konceptet "långlördag" finns med och det fick mig att tjoa till, hade helt glömt bort den händelsen som infaller på lönehelger (här i Stockholm är det ju alltid långlördag, och långsöndag). Det är bra balans mellan allvar och humor och smarthet, fiffig historia som man inte kan avslöja för mycket om, och helt enkelt en icke-tillrättalagd ungdomsbok som är ett nöje att läsa även för oss långt över sjutton år.
Jag vet att det här blir en kryptisk resumé, men det blir bäst så. Jag gillar den skarpt. SÅ mycket kan jag avslöja iallafall.