Skuggorna och regnet av Håkan Nesser. Det var en väldigt solig och varm dag under midsommarhelgen, sådär att jag blev trött på solen till slut. Jag tyckte att Maardam skulle passa perfekt för det känns som att det alltid är ruskig höst där, de får gå in på pubar för att få värme och skydd för regnet, osv. Nu var det ju bara det att det här INTE var Maardam. Jag har inte haft så bra koll på den serien, men den sista och avslutande delen kom för något år sen och hette Fallet G. Skuggorna och regnet är något helt nytt, och helt befriat från Veeteren och gänget. Den enda likheten är ett mord finns med.
David Mörtberg, en femtio+ lärare, har fått brev från sin syster på hemorten, nånstans uppåt inåt Norrland. Hon skriver på om det vanliga först, och så i slutet kommer en liten passage om att deras bror Viktor har synts till, tror man. Han har varit försvunnen i trettio år efter ett mord på en ung kvinna som var med i samma kollektiv som han. Många på orten tog nog för givet att det var Viktor som dödat henne, ingen annan mördare hittades och han försvann ju spårlöst i samma veva. Dessutom hade han ett Arv som gjorde det ännu mer troligt. David är nu på väg upp för att försöka få reda i saken med denne eventuellt återvändande bror, och kanske mördare.
Det är mycket Kim Novak-känsla över Skuggorna och regnet och det gör den riktigt bra! Nu är det inte Kumla-trakten som gäller, men tonåren under den här tiden är med; musiken, stilen, pratet, erfarenheterna. (Fast det finns en torvmosse att jobba på här också.) Det är en tid och ett samhälle Nesser är väldigt bra på tycker jag, och det blir en tacksam mix av nutiden varvat med dåtiden. Jag kan tryggt luta mig tillbaka och bara läsa på och veta att det här löser sig finfint. David kommer till den lilla hemorten och får flashbacks och minnen som fiffigt driver på historien om hur den udde Viktor kom in i familjen och blev hans låtsasbror. Samtidigt lunkar David runt i nutiden och drar i trådar som kan ge honom kunskap om Rossvagga-kollektivet och mordet. Och visst visst, jag behövde inte komma många sidor innan jag kände mig fast och ville fortsätta läsa. Alla delar i historien är välskrivna och spännande. Davids, systerns, Viktors. Och som vanligt så håller mordgåtan ända in i slutet.
Det är alltid roligt med egennamnen i Nessers böcker, och på ett författarprat jag var på berättade han att det är en sak han lägger ner stor möda på. Minns Ester Bolego tex. I den här är det faktiskt rätt vanliga namn, men en sak får mig att le. KLIBB. En frikyrklig församling som kommer till orten. Kristi Lekamen och Inri Blods Brödraskap, till vardags kallat KLIBB. Ha!

Guppies for tea av Marika Cobbold. Inte Hjörne här, för den här var engelsk och då har hon droppat sitt svåra svenska efternamn. Sporrad av Fjärilsjakten ville jag läsa mer och den här fanns inne på biblo. Den handlar om Amelia, lite över trettio, som känner stort ansvar för sin alltmer senila mormor, Selma. Selma har nyss hamnat på ett vårdhem, Cherryfield, efter att ha blivit änka och för dålig för att bo hemma ensam, men hon trivs inte alls där. Amelia verkar vara den enda som bryr sig om det, hennes mor plus morbror orkar / vill inte ta tag i saken.
Det är hemskt mycket Cherryfield och Selma och inkontinens och gamla minnen och dåligt närminne och de äldres rättigheter. Behjärtansvärt i och för sig, men det som stör mig är att det känns som just så “nu ska de gamlas situation lyftas fram“ och allt det andra blir lidande. Ingenting känns så bra och levande som i Fjärilsjakten och personerna är schablonmässiga även om de har fått vissa quirky drag som kanske ska lyfta dem fast det gör det inte, så historien blir snabbt tröttsam och tråkig. Sidospåret med Amelias problemfyllda kärleksliv är inte heller något att hänga i julgranen. Jag läste ut den, men det var knappt. “Njaaee…nä-ä!“ blir omdömet.

Love remains av Glen Duncan. Vilken udda bok! Jag hade verkligen ingen aning om vad jag gav mig in på. För det första, en ren slumpbok från biblo. Valde den på att den skulle handla om ett förhållande, och det var typ så det startade. Nick och Chloe träffas under universitetstiden, dom brukar skolka och sitta på samma café och läsa icke-kurslitteratur och efter ett tag tar de mod till sig och börjar prata. Djup kärlek, den eneste ene, den som ser, och så vidare. De bestämmer sig snabbt för att gifta sig. Går ut skolan, börjar jobba i London, lever ihop, älskar och försöker komma över förhållande-rädslor och sånt. Så långt allt gott, och allt bra, fint skrivet.
I andra delar av den här historien har Nick flytt till New York hals över huvud. Man vet inte varför, bara att det var panik och att det har något med Chloe att göra. I New York träffar han på skumma typer, pratar knappt och åker på olyckliga händelser. Varför?? tänker man. Har någon av dem varit otrogen? Har Chloe lämnat honom? Vad har hänt? Det kommer i del två. Jag ser nu att det också står om våra största rädslor på omslaget , en turning point, att krypa in i vårt djupaste under extrema förhållanden och se vad finns där. En turning point blir det verkligen. Säger inte vad, men här finns förklaringen till att Nick är i New York och beter sig så konstigt.
Upplägget gör att det känns som två olika böcker, först den normala om förhållandet och sen den här skräckiga. Tycker inte att de hänger ihop så bra, tycker inte att jag får så mycket förståelse för deras agerande, tycker mest att det är mycket oväntat och inte alls trovärdigt. För mig känns det lika bra som om Nick plötsligt vaknat upp en dag och varit förvandlad till en stor blå elefant, utan någon som helst förvarning. “Men… va?!“ ligger på lut hela tiden i del två. Udda var ordet, men inte bra-udda. Plus för del ett alltså, inte plus för del två.

Dansar Elias? Nej! av Katarina Kieri. Klang och jubel, ny ungdomsbok av K K (Ingen grekisk gud, precis). Elias går i nian, han har nyss flyttat till hyrestrea på Mjölkuddsvägen (Luleå igen!) från radhus med sin pappa. Mamman är ett mysterium. Men Elias skriver brev till någon, över hundra stycken hittills.
I hyrestrean går han och hans pappa runt och är avstängda och zombieartade mot varandra och livet. Speciellt pappan är väldigt bra beskriven; törs inte störa Elias, vet inte hur man gör, bara att han nog borde så han försöker lite... kanske prövar gå in och vattna blomman? Himla fint! I hyreshuset bor också en liten unge som alltid försöker sätta 100-metersrekord nerför trapporna, så på det sättet lär hon och Elias känna varandra. Hon är också så himla bra beskriven, helt typiskt små barn med det givna "vart ska du cykla? var det där din tjej?"-frågor när dom ser en. Så småningom kommer Jussi Björling, judo och vårsnö in i bilden också.
I vissa partier tycker jag boken är för bra, det är för perfekta bilder och liknelser, speciellt om dom ska komma från en kille i nian. Fast det här händer bara några få gånger och det är det enda som stör mig i hela läsningen. Resten av tiden är den jämnbra, dvs över-medel-bra. Förra boken med guden tyckte jag hade en mer spännande historia, eller också föll det mig mer på läppen med att bli kär i en lärare (vem har inte det??) och det pirrade och pockade. Det är inget fel på Elias, det är inget fel hans lilla story, man får små godbitar här och där, men jag slukade den inte i ett nafs (kriteriet för läs! läs! läs!-känslan). En stadig fyra, ett stabilt VG, och det är verkligen inte dåligt säger jag jämt till mina elever.

The seven sisters av Margaret Drabble. Candida Wilton är snart sextio, och hon bor sen två år i en liten lägenhet i ett av Londons "mixade områden". Det är färgstarkt, centralt och äventyrligt enligt mäklaren. Innan London var det Suffolk som gällde och nästan en skyddad verkstad. Rektorsfru, lite obetalt vick i skolan, lite middagar, lite allmänt plock, lite underhåll av mannen och barnen, några få vänner. Sen var mannen otrogen, ville ha skilsmässa och istället för att stanna kvar som ömkansvärd vålnad i Suffolk tog Candida sitt pick och pack och drog till London. Där går hon runt i ett nytt liv. Ibland simmar hon på Hälsoklubben som är full av yngre kvinnor i alla former och skepnader och ibland tror hon att hon dör i bastun, ibland går hon till poshiga slaktarbutiken längre bort och köper lamm till låtsasmiddagspartyn fast det bara är hon som ska äta, rätt ofta tänker hon på Aeneiden av Vergilius som hon var med i en latinstudiekurs om innan kurshuset blev Hälsoklubb, och ibland tänker hon på sin gamla väninna the wicked Julia Jordan som skriver böcker med sex i.
Hela tiden vet Candida att ett äventyr kommer. Hon är övertygad. Så mycket kan jag säga att det stämmer!
Drabble skriver så bra, och det här är en bok som jag ville läsa ut på en gång men samtidigt gick det inte att läsa för fort. Språket är gammaldags brittiskt med mycket shall och must och sånt, mumma!, och Candida är som från en annan planet, på ett charmigt naivt sätt. Man kan nästan tro att Suffolk har legat dolt från civilisationen med tanke på hennes reaktioner i sitt nya London-liv. Hon reflekterar över det, över sitt liv, över att inte börja lägga patiens på datorn utan skriva den här dagboken istället. (Sen inser jag att hon är lika gammal som min mamma, och så känns det inte alls - till min mammas fördel.)
Candida kan inte sluta tänka på Aeneiden så hon tar kontakt med lärarinnan de hade, den uråldriga lilla fågeln mrs Jerrold och det är det som så småningen får hjulen i rullning.
Det blir några kluriga vändningar i boken, det kommer äventyr som sagt, och det hela slutar inte alls som jag trodde. Väldigt bra! Jag har aldrig läst något av Drabble förut, men nu kommer jag absolut att pröva fler. Det här är en hyfsat tunn bok, 307 sidor, men det var verkligen a good read.

Tokyo - blazing lights, crazy nights, sumo fights (Lonely Planet) av John Ashburne. En riktigt bra Tokyo-bok! Bra fakta och bra sånt man bör veta för att kunna ta sig runt, och dessutom bra guider till olika områden, tips på shopping, hotell, parker, osv. Vi läste den jämt när vi gick runt, kollade i den massor för att få nya uppslag eller kunna lista ut hur det funkade eller vart det låg. Kartor uppdelade i olika områden längst bak. Upplagda promenader om man kände för det. Tips på utflykter från Tokyo om man vill bort. Det enda jag saknade var en tunnelbanekarta, men det är å andra sidan lätt åtgärdat. Jag kan verkligen rekommendera den här som en utförlig så gott som heltäckande guidebok om stan. Hyfsat uppdaterad med priser och allt sånt också!

Japan - Första Klass reseguider. Det här är de fotorika böckerna som har dykt upp i massor nu, och de ska ' visa allt de andra beskriver ' enligt egen utsago. I Tokyos fall är det ju bra genom att det inte finns traditionella lättlästa kartor med gatunamn så då är det tex smidigt att få se hur det här varuhuset ska se ut, etc. I övrigt är de här guiderna lite si och så. Den var väldigt bra när vi var i Kyoto och kunde läsa fördjupningar om olika byggnader och tempel vi besökte, men i Tokyo så blev jag mer "men vad är viktigt, vad måste vi se??". Den tar upp lite om mycket och det krävs rätt noggrann läsning för att kunna plocka ut det bästa.
Som bas-guide funkar den, och som en orientering över landet och få upp ögonen för vart man vill åka, men det där lilla extra, mer ingående, känslan för en plats behöver en mer specialiserad bok. I just den här boken har Tokyo och Kyoto fått de längsta kapitlen, fast de känns ändå sådär halvbra. Den här hade också gatukarta över Tokyo, men inte så utförlig. Plus istället för tåligt kartongomslag och tunnelbanekarta över Tokyo.

Singel i Manhattan av Eva Wisten. En rolig bok som är en slags fakta/fiktion-blandning. E W är förälskad i New York och åker dit med 9000 kr på fickan för att leva och jobba som frilansjournalist. Väl där kommer hon ganska snabbt på att hon ska skriva om dejtingscenen, och för att kunna göra det på ett bra sätt så måste hon ju dejta (inte enbart med syfte för att skriva bok såklart) och även research:a lite. Det blir en underhållande, "men Gud!" och "haha, lägg av!" - samling av hennes erfarenheter och folket hon träffar, den svenske Fredrik hon delar lägenhet med och som minst sagt drar sitt strå till stacken i fråga om dejtingintryck, samt de hon söker upp för intervjuer (matchmakers, prostituerade, etc).
Man kan väl kort och gott säga att det framstår som ganska speciellt att leva som singel på Manhattan, för både kvinnor och män. Kvinnor som har jättebra jobb och höga positioner de kämpat sig till, men sen ska dejta à la The Rules och därmed vara ultrafeminina undanglidande femtiotalsstandards-kvinnor, och alfamän som leder in alla samtal på första dejten på sig själv och vilket hus de har i the Hamptons, vad de tjänar, var de vill bosätta sig när de skaffar familj, var de vill åka i sommar. Som en marknadsföringskampanj på en timme!
Också väldigt mycket om synen på kärlek idag - hur vi alla vet att den ser ut tack vare tusentals medleyn i filmer med promenader i parken, äta jordgubbar i sängen, sitta och prata djupt på caféer i skymningen, etc. Men är kärleken så då i verkligheten?
Parförhållanden får sig också en rejäl släng, och jag kan väl säga att det inte är en bok som direkt peppar för det. Istället börjar man skruva på sig och tänka "är jag så nöjd som jag tror eller är jag i själva verket helt totalt lobotomerat slentrianmässigt förtryckt av önskan om nya soffor från R.O.O.M och parmiddagar och semestrar på spännande platser istället för att våga ta itu med...?". Jaja.
Hur som helst, det är roligt och lätt att läsa och E W droppar nutida referenser som gör att man känner igen sig precis och lätt kan sätta in henne och den här världen på kartan. För alla som älskar New York är det dubbelt så bra, E W gör det helt uppenbart och det lyser igenom hela tiden. Bra!
Jag läste den först, blev nöjd, sen fick David den och han gillade den också. Dubbeltestad alltså, och den funkar. Trevlig underhållning!

The green hour av Frederic Tuten. Jag trodde och hoppades att det här skulle vara en ny What I loved, det lät så bra. En kvinna i centrum, hon är konsthistoriker och specialiserad på Goya och en ny konstnär för mig ; Poussin, och hon slits ständigt mellan två män. Passion, intellekt, Europa, New York, kärlek. Ooooh.
Men jag fick ingen ny toppbok, bara en vanlig bok. Lite smått irriterande också. Dominique heter kvinnan i centrum, och de två männen runt henne är Rex, ungdomskärleken som kommer in och ut ur hennes liv - han sticker jämt för att han är en sån där påfrestande idealist som ska ut och kämpa för kommunism och socialism eller bara för att han inte orkar med vardagen och aldrig kan fixa något klart, avsluta sina projekt, ro det i land (gosh, hate that type!!). Den andra är Eric, stenrik och yngre och stabil och snygg och trevlig och superkär i henne, dyrkar marken hon går på, gör allt allt allt hon vill. Så hopp från den ena till den andra; Rex sticker, Eric dyker upp igen, Rex skickar brev från Mexico, hon åker dit och hälsar på, Rex sticker, och så vidare. Mitt i allt lite konsthistoria som inte alls får mig på bettet.
Det var rätt snabbt klart hur hela mönstret skulle vara och ibland lite för mycket av slumpen som tänk att han var på samma bar i Madrid där de bara ramlade in. Man kunde liksom alltid lita på att den där jobbiga Rex skulle dyka upp när det minst passade, och i väntan på det kanske man skulle börja gilla och bry sig om Dominique men det gjorde inte jag. En nollställd bok helt enkelt, lyfte inget speciellt, fick inte in mig på nya konstmuseum, fick inte det där magiska flytet och personkemin som i... ni vet vad.

Fjärilsjakten av Marika Cobbold Hjörne. Det här är perfekt - nu har jag hittat en ny väldigt väldigt bra författare, och hon har skrivit fler böcker, och det är sommar, och jag kan gotta mig i dom!
Fjärilsjakten handlar om en kvinna, Grace, som får en tavla i posten på sin födelsedag, och den som köpt den åt henne är en fd älskare som varit död i två år. Tavlan är underbar och älskaren var verkligen högst älskad av Grace och denna tavla får henne att vandra tillbaka och att vandra framåt. Det är en bok som påminner mig om Bara Alice (och här utför jag en krigsdans av glädje för den boken är ju konstant på min topplista)  fast med lite äldre människor, men med liknande fantastiskt berättad historia. Grace i nutid och dåtid, hennes uppväxt, hennes kärleksaffärer, hennes sätt att tackla dom, och lite bonuspersoner på sidan om. Säger inget mer, men jag snor The Observers omdöme som står på framsidan till pocketupplagan 'smärtsam, kvick och uppfriskande'. Så sant så sant! Det var en riktigt bra läsupplevelse av det där slaget "vill läsa ut på en gång och nej! det får inte vara slut redan!" plus krama D och bli påmind om att allt kan ju hända när som helst, inga garantier, carpe diem. Åååh. Jag ska genast dammsuga biblo efter fler böcker av C H, vet att det finns en som heter Guppies for tea iallafall. Men så länge, rekommenderar Fjärilsjakten!