Det bästa av två världar av John O'Farrell. En riktig sommarbok? Väldigt snabb och lättläst, klatschigt ämne, poppig ton, lagom humoristisk. Och inte så välskriven. Det retar mig med alla dessa nya pockettoppar som kommer hela tiden i 30-something-genren, varför inte kosta på lite extra och behålla allt det ovanstående fast med bättre hantverk? Det är ju inte bara en punchline per sida som kan hålla läsare fångna. Vi är ju ganska smarta och har smak och uppskattar kvalitet, faktiskt.
Detta sagt, jag läser i rekordfart, känner igen mig sisådär eftersom jag själv inte har barn, känner bara en gnutta sympati för människorna som känns för stereotypa (se hantverket ovan) för att få ett riktigt liv, retar mig på slutet, och sen kommer jag antagligen glömma den ganska snabbt. Jaja.

Snabbmatslandet - ett mål för McWorld av Eric Schlosser. Oj oj. OJ! Alla förstår väl idag att det inte är så bra att äta hamburgare och pommes frites, fett och onyttigt, och dessutom kanske det finns lite oschyssta arbetsvillkor med i bilden om det gäller multinationella kedjor, eller hur? Men läser man den här boken, då börjar man starkt ifrågasätta om man nånsin ska äta ett Meal igen, överhuvudtaget.
Schlosser går igenom allting värt att veta om multinationella snabbmatskedjor som startats i USA, det är KFC, Taco Bell, Subway, Burger King, m fl, och framförallt McDonald's. Han berättar, visar, exemplifierar, ger statistik om hela kedjan i processen - från begynnelsen och uppfinnarna till reklambyråerna som är specialiserade på barnen, till uppfödarna, smaklaboratorierna, slaktarna, ekonomin, tonårsarbetarna, och våldsbrotten på restaurangerna, och självklart kvaliteten på köttet som används. Där tex kallar han det "ett högriskbeteende" att äta på en snabbmatskedja i USA pga deras mkt lösa lagar för livsmedelshantering och provtagning. Det är bättre i Sverige och EU, men ändå, hjälp! Det är fler människor som dör av dålig mat än i trafikolyckar i USA, en siffra ur boken. Och är snabbmatskedjorna dåliga, då är skolkafeteriorna ännu sämre. Jag skulle insistera på vegetariska luncher om jag hade barn i amerikanska skolor!!
En annan siffra, i USA idag dödas fler anställda på snabbmatsrestauranger än poliser när de är i tjänst! Snabbmatsrestauranger är ett av de farligaste ställena att jobba på - mycket kontanter i kassan, inga skydd för personalen, en otroligt dålig personalpolitik som gör att det ofta ofta är nuvarande eller fd anställda som genomför rånen och våldsbrotten, och hatet riktar sig oftast mot cheferna på stället.
Så här är hela boken, full av mycket upprörande citat och fakta som man vill skrika "lägg AV!" när man läser. Jag får lust att sätta mig ner och göra tjugo overhead-blad så jag kan ha en lektionsserie om det här i höst.
Det är också extremt intressant att se hur den här utvecklingen med alla snabbmatskedjor har gått hand i hand med samhällsutvecklingen i USA. Bilens framgång och drive-in, nya samhällen och upploppande restauranger överallt, reklam och tv, reklam och leksaker, jobbande föräldrar och lekhörnor och "billiga familjemiddagar", vad är hönan och vad är ägget?
Förutom McDonald's, som är den firma i världen som lägger ner mest pengar på reklam, finns det en annan som är med på ett hörn här fastän det inte är snabbmat - Walt Disney. Ett reklamsnille som var den förste som insåg barnens makt och skapade synergin. När Snövit lanserades fanns det redan Snövit-dockor, leksaker och böcker ute i affärerna. Och jag som trodde det var först med Star Wars på 70-talet. Jeez...
För att summera denna svårsummerade upprörande bok - jag tycker man ska läsa den. Det finns så mycket här som är värt att veta och tänka på, och kanske framförallt att ta avstånd ifrån. Schlosser säger det som avslutning - det finns ett mycket effektivt sätt att få det bättre i branschen ; att sluta handla. Skulle konsumenterna kräva förbättringar som friskt kött och ekologisk mjölk och skäliga löner och bättre arbetsvillkor och la sin kraft bakom orden, då skulle kedjorna kunna vända på en femöring. Promise.

De galnas hus av Karin Fossum. Snacka om att jag hade fått fel uppfattning om den här boken. Jag tänkte Fossum = deckare och satt länge och väntade på hur deckarbiten skulle visa sig, och det gjorde den ju inte. De galnas hus handlar om Hajna som kommer in på en psykiatrisk vårdavdelning i slutet på 70-talet. Hon kommer in frivilligt efter att ha kastat sig genom ett skyltfönster och fått sy 160 stygn. Hon får börja på isoleringen och efter några veckor komma ut till den öppna avdelningen. Gå i terapi, lära känna de andra patienterna och personalen, lära sig institutionslivet, se människor komma och gå av olika skäl. Det är en tung bok på det sättet att många av de andra har svåra problem och är obehagliga och Hajna själv är inte världens gladaste eller friskaste. Men ändå är det inte svårt att läsa den, inte så jag blir deprimerad och trött själv, utan det känns hela tiden som att den där gränsen mellan tokig och inte tokig... ja, den är ju svår att se ibland. Som väntat kanske?
Iallafall var det intressant och en form av sträckläsare även om det inte fanns tillstymmelse till deckare i den. Jag vet inte mycket om vården av psykiskt sjuka heller, och här kommer små liksom inlagor av personalen som berättar lite om hur man tänkte och forskade och resonerade på den här tiden. Persongalleriet i den är jättebra, och det är mycket humor i hur de tokiga ser på sig själva, inte minst när de är ute på utflykter i verkliga världen. Summa summarum : läsvärd!

Marionetter av Patrick Redmond. Det finns en bok som heter Händelser i Kirkston Abbey (med reservation för fel namn) av en Patrick Redmond och som några av mina kompisar ofta säger att jag borde läsa. Vad jag inte säger till dom är att jag lånade den för länge sen och D läste den och sa att den var skitdålig så jag brydde mig inte ens om att försöka. Nu då, är det samma kompisar som lyckats föra in hans andra bok ända längst in in bokklubbsvalet. Och den här gången läste jag den. Verdict? Blä. Det är total Sidney Sheldon-varning på den = rätt dåligt om man inte gillar Sheldon.
Michael Turner är en ung man kring trettio som vuxit upp på ett barnhem, tufft som tusan. Men nu är han vuxen och livet börjar arta sig ; han är advokat, har okej jobb på bra firma, har en flickvän han älskar över allt annat och som han har mysiga stumfilmskvällar med varje fredag. På uppgång alltså, den lille barnhemskillen. Entré Max Somerton, en medelålders man som hyr ut en lägenhet i andra hand till Mike och flickvännen Rebecca. Max fattar intresse för Mike och det visar sig att han 1) är hemskt hemskt rik 2) har många bra och inflytelserika kontakter 3) själv vuxit upp på samma barnhem 4) alltid drömt om att få älska någon och bli älskad tillbaka, kanske som en far. Snacka om sammanträffande! Så historien i korta drag går ut på att Mike är marionetten och Max är marionetthållaren, och gissa vem som inte är nöjd med det upplägget.
Det jag inte gillar är att människorna är platta som papper och speciellt Max som mer är karikatyr än person, historien är såååå himla förutsägbar, och sen är det en liten bisak som är mitt hatobjekt nummer ett : ständiga tidsangivelser. Hur högstadiet-uppsats är inte det? Den exakta tiden är ju endast nödvändig i vissa deckare, det är inte det här, men ändå inleds varje stycke med något "tre dagar senare, onsdag förmiddag, Mike satt på kontoret och läste en rapport" spelar det nån roll?!! Jag skulle väl kunna svälja dom om det var en bra historia, men en dålig sån plus det där. Usch! Faktiskt, jag ger inte mycket för Redmonds författartalang.

När jag är hos dig av Linn Ullmann. Jag tycker inte att jag läst något speciellt på länge, men nu plötsligt ligger jag med en massa bibloböcker, så nu gäller det att beta sig igenom i rask takt. Denna nya reserverade jag mest för att det känns som att man borde. Linn Ullmanns förra tyckte jag var okej, lagom bra, fast ingen revolution för mig. Jag hade svårare för den huvudpersonen, den karismatiska Karin Blom (?) om jag minns rätt. Huvudpersonen i den nya heter Stella och är lättare att svälja. Hon är inte vad man kan kalla ordinär, men hon är ingen Karin Blom. En sjuksköterska med man och två flickor och en gammal fd patient som bekant. Och en vacker dag dansar Stella och mannen Martin omkring uppe på ett tak, och plötsligt faller hon ner och dör. Knuffad eller inte? Det är det som ska driva oss till läsningen, att få reda på HUR det ligger till med den saken. På vägen får vi höra Stella, mannen, en av döttrarna, gamle vännen Axel, polisen Corinne, och några spridda vittnen. Vi börjar med början, hur Stella och Martin träffades tack vare en avokadogrön soffa och en deal Martin gjort med sig själv, och arbetar oss fram till takdansen tio år senare. Den är lite skrönig och ibland retar jag mig på det och ibland inte. Den är lite för genomtänkt, samma invändning där. Den är lite för öppen med lösningen och svaren, samma igen. Men ändå liksom... Det är en intressant samling personer som knåpats ihop och jag trivs med dom. Jag hittar inga bitar som skriker till "mig!" jättehögt men jag har ändå lagom roligt när jag läser den. En bra bok för sommaren tycker jag - lätt att läsa, fast frisk med al dente-motstånd på samma gång. Det är väl trevligt.