"Svalan, katten, rosen, döden" av Håkan Nesser. Jag blev ju mycket förtjust i den senaste Nesser jag läste, Carambole, för att den var så rolig och tillskruvad mellan Jung och Rooth och dom. I den här allra senaste är det mest kommissarien Van Veeteren och inte lika mycket gnäbbande mellan dom andra i Maardams poliskår. Synd. Jag gillar deckare som är nåt mer än bara deckare - kärlekshistorier eller fnittriga eller vad som helst. Nu är det mest en deckare. I och för sig bra och spännande och innehållande allt den ska, men... "För att vi gillar jordnötter" - det är ju så bra! 
Om jag ska irritera mig på en annan sak (bara för att) så är det att Nessers stil på dialog och tankesätt, den torra ironin, är likadan hos nästan alla människor i hans böcker. Alla från trettonåriga barn till åttiofemåriga tanter pratar på samma sätt. Man kan inte särskilja människorna av det dom säger och hur, utan allt är lika. Så, klaget är över. Det är en spännande deckare som jag sträckläste. Tack.

"Det är slut mellan Gud och mig" av Katarina Mazetti. Eftersom jag är så impad av ungsomsböcker nuförtiden så tog jag en till som jag hört fina ord om. Och den är bra, verkligen. Fin och bra. Den där kombinationen av humor och svärta och allvar som är... bäst. Varför känns det aldrig lika mycket när jag läser vuxenböcker om samma tid (16-17 årsåldern på gymnasiet)?? Det är en gåta. Vuxenböcker kan kännas, men dom här favoriterna av ungdomsböcker dom bränns. Jag måste säga det igen, läs Speak nu.

"6 * kärlek" av Will Sutcliffe. Jag föll för den här boken av en enda anledning - paret i den, Lisa och Guy, har varit tillsammans i fem år. Dom ska fira det med en fest. och på den festen händer det grejer. Det är lika länge som jag och D varit ett par... så  jag tänkte att det kunde ju vara lite spännande. Mja, måttligt. Runt Lisa och Guy dräller diverse singelfigurer som blir invecklade i olika konstellationer. Det är inte särskilt spännande, och jag fattar inte varför Sutcliffe fått så mycket beröm - boken är den mest dialogfyllda jag läst på länge och det är inga superbra dialoger. Nej, inget fantastiskt att hänga i julgranen.

"Speak" av Laurie Halse Anderson. En röd bok! Dvs, den är fantastisk. 
Melinda är på ett sista stort party för att fira ut sommarlovet innan high school börjar igen. Något händer och hon ringer polisen som kommer dit och griper en massa folk. Alla hennes vänner och hela skolan börjar hata henne. När skolan börjar om igen är hon en outcast, icke tillhörande nånting, utan identitet. Och hon pratar mindre och mindre för varje dag som går.
Jag har fortfarande inte kommit på nåt bra att skriva om Speak. Förutom att den borde stå i var mans bokhylla. Om jag träffade på Bokbussen skulle den bli min rekommendation. Läs den!! Nu!!

"When I was a little kid, I used to pretend I was a princess who had been adopted when my kingdom was overrun by bad guys. Any day my real parents, Mr King and Mrs Queen, would send the royal limo to pick me up. I just about had a seven-year-old heart attack when my dad took a limo to the airport the first time. I thought they had really
come to take me away and I didn't want to go. Dad took taxis after that. 

I look out the window. No limos. No chariots or carriages. Now, when I really want to
leave, no one will give me a ride."

"Landhöjning två centimeter per natt" av Jerker Virdborg. Sju noveller av en svensk debutant. Dom handlar om en vardag som skruvar till sig och börjar skena enligt baksidestexten. Det är främst en av dom jag kommer att komma ihåg. Den handlar om en man som tvingas följa med sin pappa till en badort i Belgien. Det finns en fem mil lång sandstrand där - fast dom åker alltid dit på lågsäsongen i oktober för att få billiga biljetter. Och pappan är alltid väldigt oartig och förolämpande mot allt och alla direkt från starten. Sonen sitter bara och räknar minuterna till resan är över. Han ska vara på sandstranden i tio dagar med pappan. 
Dom andra novellerna är också ganska bra, lätta att läsa. Man kommer snabbt in i den där "åh nej nu händer något" känslan, obehaget. Skickligt. Alla är fristående och han lyckas bra med att hålla isär ton, människor och miljöer. Coolt!

"Baby blues" av Pia Hintze. En berättelse om första tiden som mamma. Hjälp. Man får upptäcka det ironiska i ordet "mammaledig". Någon ledighet är det minst av allt, det verkar skitjobbigt mest hela tiden. Gudars. Det är mycket intressant att läsa - det tar liksom upp allt om föräldrarna och känslorna och jämställdheten (hm) och samhället och jobbet och allt det förutom själva barnet. Och så är det lätt och rappt skrivet, funkar bra. En perfekt bok för nya mammor, och alla andra. Man behöver inte ha en bebis för att uppskatta den. Det är ju jag bevis på. 

"Carole King is an alien" av Yasmin Boland. Jag vill också vara en Marian Keyes-flicka ibland. En sån som plockar upp "När Lucy Sullivan skulle gifta sig" på tåget och sen nöjt sitter där och läser - det är nånting speciellt med att vara en Marian Keyes-flicka. Jag läser in mer i det än bara boken ; kläder, umgängesliv, maträtter, solglasögon, mobil, pojkvän. Det är överdrivet, det vet jag. Men ibland känner jag mig skittrist och onödigt svår och har väldigt tråkiga kläder i jämförelse. Problemet är bara att jag inte gillar Marian Keyes, eller dom andra likadana. Det här var det närmaste jag kunde komma när jag gick på Akademibokhandeln och skulle hitta nåt motsvarande. Och den var väl inte så pjåkig. Den har de rätta ingredienseran - en hjältinna precis under 30strecket, inspirerat jobb men ack så lite pengar, supersingel som bor tillsammans med två tjejkompisar, oviss om framtiden. Klappat och klart för action med andra ord! Den kommer efter att Cara skrivit en artikel om en ny New Age-guru och blir uppringd av en annan nutty New Age-kvinna som vill att Cara ska skriva hennes biografi. Cara accepterar motvilligt, enbart pga pengarna, och åker dit för att träffa kvinnan, Gaelle. Då visar sig Gaelle ha en överjordiskt (ha) sexig assistent, Cameron. Oh la la. Gaelle vet dessutom massor om Cara och hennes sambosar utan att Cara avslöjat ett ord. Plotten tätnar. Det är lite småroligt med New Age-grejen, för Cara är precis som läsaren mer än skeptisk. I övrigt, en smårolig bok, inte komplicerad, trevlig underhållning för stunden. Så nära Marian Keyes jag kan komma. Och titeln blir förklarad, vänta bara.