Stranger on a train - daydreaming and smoking around America with interruptions av Jenny Diski. Det här är den mest passande boken jag läst på väldigt länge : den handlar om två långa långa tågresor runt USA och jag köpte den på Pocketshop Centralen innan jag själv skulle ut på en lång tågresa (för mig är en lång tågresa en sån som varar i fjorton timmar) från Sthlm till Luleå. Öppnade första sidan när vi rullade ut från perrongen.
Det som gjorde den ännu mer "passande" var att vårt tåg blev fem timmar sent, så när jag satt där och läste i restaurangvagnen på den försenade morgonen och D skulle prata med mig hade jag riktigt svårt att skaka loss från boken vad är verkligt? I den blev de fyra timmar försenade, bla för att en bil tävlat mot tåget vid en överfart, och förlorat. Två ungdomar döda direkt. I vår verklighet var vi försenade för att Banverket kört ett tåg ur spår och därmed stannat all trafik 25 min söder om Vännäs. Kul kul.. varenda gång vi åker tåg säger vi aldrig mer, men sen blir vi tvungna ibland iallafall.
Ja, den här boken då. Författaren Jenny Diski gillar långsamma färdmedel och på första resan har hon åkt fraktfartyg från England över Atlanten, tre veckor. Det skulle egentligen ha tagit fem veckor så för att kompensera vinsten bestämmer hon sig för att fortsätta med tåg inom USA istället för att flyga som skulle ha gått på ett kick. Det är på sin första tågresa där hon upptäcker Rökkupén och dess individer som alla verkar ha en Historia att berätta. Boken och tågförälskelsen föds i rökkupén tack vare de personer som kommer in och slår sig ner, och på känt amerikanskt manér börjar prata, förtroligt, på ett sätt som engelsmän aldrig skulle göra. Där sitter de under dagar och nätter i en fruktansvärt ful och nersliten och ostädad kupé och pratar och lyssnar och skrattar och pratar. Sen är de framme och kliver av och kanske nickar åt varandra på perrongen innan alla försvinner åt sitt. Lättheten och snabbheten i etablerandet av relationer och intimiteten är det som lockar henne, inga förpliktelser som i den verkliga världen, här i limbo är allt enklare. Sist men inte minst, friheten som kan gälla på alla resor, ingen man möter känner en ju egentligen.
Utanför passerar prärien, småstäder, ingenting ingenting, stora städer, sex timmars väntan, Chicago, mer prärie, etc.
Låter det tråkigt? Det är det inte, det är rätt fascinerande. Diski berättar såklart om de personer som hon träffar i kupén, deras historier som alltid finns, tom bakom den mest anspråkslöse typ, men kopplar det också till sig själv och sitt liv med månader på psyket och män hon blivit förälskad i och styvmödrar som bestämt sig för att frysa ut henne. Det blir en svår-att-släppa-bok. Inte för att jag faller för henne eller älskar tåg men det blir ett tvång att få veta hur det går på de här resorna, och i livet, och kommer hennes tågbekantskap Bet att kidnappa henne till slut?
Ska man ut och resa är det på pricken rätt val! Vill man ut och resa men måste stanna hemma, på pricken då med!

Dvärgen av Pär Lagerkvist. Oh, kompakt. En biblioteksbok, och någon som lånat den före mig har använt blyertspenna för att stryka under viktiga passager. Jag kan säga att det vimlar av dom, och i det här fallet håller jag för det mesta med understrykaren.
Dvärgen finns vid ett italienskt hov under medeltiden, där han är en mäktig furstes dvärg. Hans jobb är att passa upp på denne man, och även delvis på hans fru och dotter. Dvärgens hobby är att i en skrivbok sitta uppe i sin dvärgvåning och utgjuta sig om människor han träffar, furstefamiljen, livet i allmänhet, människorna i synnerhet. Han hatar de flesta. Han älskar makt. Han är övertygad om att han själv är intelligentare än de flesta och det borde hans furste ha vett att uppskatta. Men... jaa...
Fullt av effektiva punchliners, fullt av påståenden om människans natur kontra dvärgens, vad som gäller i krig, hur kärleken är, inte är, hur han själv är. Ondska / godhet, kärlek / hat, de klassiska motpolerna sett genom denne obehaglige varelses ögon.
Jag ska använda den här i undervisningen i höst och det känns som att jag måste läsa den minst två gånger till plus gräva fram litt.historia om den. Vi har den i bokklubben också till nästa gång för vi ville ha något att bita i efter en del lättare deckare och sånt, och där kan man ju verkligen säga att vi fick så det räckte och blev över.

Deceived with kindness - a Bloomsbury childhood av Angelica Garnett. Angelica Garnett är dotter till Vanessa Bell, alltså systerdotter till Virginia Woolf. Jag läste om den här i Femina (igen) och tänkte "ja men det kan väl vara spännande" och väntade mig mycket om Virgina och alla andra kända människor som var med i Bloomsbury (Lytton Strachey, Maynard Keynes, Leonard Bloom tex), men det fick jag inte riktigt. Huvudpersonen utan tvivel är Vanessa, modern, och det här är ett slags mor - dotter - uppgörelse. A G säger att hon började skriva för att kunna rensa ut det förflutna och att kunna sluta fred med sin mor, och inte minst försöka se det positiva i vad modern gett henne. Så det koncentrerade fokuset är på Vanessa; vad hon gör och inte gör, med vem, hur beter hon sig, allt sånt. Sett genom dels Angelicas barnögon och även genom hennes vuxenögon. Dom två hade ett mycket tajt förhållande, umgicks jämt fram till Vanessas död, och ändå kunde dom inte nå varandra, inte prata ordentligt, inte visa uppskattning.
In och ut ur historien kliver även de kända människorna, de som gör det här till en Bloomsbury-childhood, och vilken childhood. Dom lever i ett slags kollektiv, alla har olika relationer och kärlekshistorier till varandra. Tex Virgina har ett förhållande med Vanessas make efter deras första barn fötts och det tar systrarna lång tid att komma över den, eller när Virgina skaffar barn med den homosexuelle Duncan Garnett men sen tar Clive Bell (hennes make) på sig fadersrollen och Angelica får först i tonåren reda på vem hennes riktiga pappa är - och då har Duncan ändå hela tiden bott tillsammans med dem och delat ateljé med Vanessa.
I skolan blir A G ofta positivt särbehandlad pga sin familj, och dessutom behöver hon aldrig kämpa med ett enda ämne som är svårt för Vanessa trodde inte på skolor för flickor och lät henne sluta med allt ansträngande.
Semestrar i vänners hus i Europa, besök, tillställningar, te hos Virginia och Leonard, att få ta ett bad i Maynard Keynes fina badkar efter skolan, med mera. Det blir exotiskt och annorlunda, fortfarande idag!
Boken är intressant, men "svår". Det är svårt att skriva om en person man beundrar och retar sig på så mycket som A G gör med Vanessa och tonen känns ofta så personlig och nästan spekulativ. Hon tolkar ju in vad hon tror i Vanessas handlande. Hur som helst, även om jag inte fick vad jag trodde från början var det spännande att läsa den, att få titta in exklusivt hos en fascinerande familj. För alla hardcore-Bloomsbury-fans är den nog ett måste.
Boken finns på svenska också.

För alltid Paris av Céline Yang. Inför våren / sommaren har tidningen Femina alltid extra mycket boktips och dom brukar vara rätt bra för det är inte alltid de där böckerna på topplistan utan små bortglömda nummer, några år gamla ibland. Det här var ett av tipsen därifrån. Yang är en kinesiska som studerat franska och sen flyttat till Paris. Boken kom ut 2003.
Det är en kort roman, 79 sidor, och berättare är en kinsesiska som kommit dit för att plugga på universitet i Paris. Hon bor i ett litet vindsrum och tycker om Paris "för den staden tog emot henne med öppna armar, men den gav henne ingenting". Hon studerar litteratur, eller försöker, och hon läser en massa böcker och ibland är hon på dåligt humör och då går hon på bio fast det kostar för mycket egentligen. Hennes närmaste vän i Paris är Cathy. "Cathy är mycket självcentrerad och vill alltid att alla ska svassa runt henne. Det är därför som hon valt en sån vek person som mig till sin vän. Jag avskyr min egen vekhet och avskyr därför också Cathy." Stilen är sådär naivistisk och enkel hela tiden på ett lillgammalt sätt, och jag tänker nästan på kinesiska kloka små gummor eller lyckokakor. Korta, tvärsäkra uttalanden, ofta med stänk av humor!
Runt kinesiskan och Cathy finns två killar, Luc och Frédéric, som inte är ett dugg bättre än Cathy, men de utgör i alla fall en slags familj dessa fyra och kommer samman eller glider isär i olika konstellationer under olika perioder under året. Lärare, andra elever i gruppen, några besökare från Kina, årstiderna, den eventuella mognaden man går igenom. Allt skrivet i korta stycken i lyckokake-stilen. Som en karamell att suga på en regnig sommareftermiddag!

Den du inte ser av Mari Jungstedt. Årets medföljande pocket till Damernas Värld, och därmed ett givet bokklubbsval för oss.
Det här är Jungstedts debut och det är en handlingsdriven deckare på Gotland. En kvinna mördas brutalt när hon är ute och går med hunden en dimmig morgon, några veckor senare mördas en annan kvinna lika brutalt på vägen hem från krogen, och polisen börjar fasa för en seriemördare.
Historien kommer ur flera vinklar ; polisen, journalister, väninna till första offret, mördare. Det är inget finlir, inga vackra bilder och formuleringar, ingen avancerad språkbehandling utan bara liksom ett-två-tre-deckare. Det funkar sådär. Jag fick läsa mer än hälften innan jag tyckte jag kommit in i den såpass att jag var riktigt nyfiken, men om det inte varit en bokklubbare hade jag likaväl kunnat lägga bort den. Det räcker inte bara att vara på vackra Gotland på sommaren och ha journalistiska insikter för att få ihop en bra bok, och just nu finns det ju massor av liknande titlar. Njaa.
På bokhyllan var det någon som gjorde en bra jämförelse ; Per Gessle är för musiken vad Liza Marklund är för litteraturen, och det var perfekt tänkt! Det här kommer in på samma nivå. Jungstedt känns som en värdig prinsessa om Liza Marklund är drottningen.