"Gräshoppan" av Barbara Vine. Det började så bra, läste tio sidor och bara kröp in i den, och tänkte "fynd!". Bra upplägg och bra människor med tex en kvinnlig elektriker som huvudperson, och en au-pair från Kiruna! Det var något nytt! Men sen börjar det hacka lite. Samma sak tas om ett par gånger för mycket. Och så kommer det såna där hintar som jag inte tål "ingen av oss kunde ana att det var vår sista tid av lycka" o likn. Tyst! Jag vill inte få saker övertydligt planterade och outade femton sidor innan dom händer. Så istället för att grotta in mig helt och läsa ut den på en gång blev jag mer oengagerad och lite less till slut. Den går ju under "deckare" men det tar 2/3 av boken innan brottet kommer. Inte för att det spelar så stor roll egentligen men det är tröttsamt att höra om det som ska komma redan på sidan ett i denna 441 sidor tjocka bok och sen vänta och vänta. Sammanfattningsvis : nja. Barbara Vine blev inte min nya stjärndeckare som jag hade hoppats på.

"Pride and prejudice" av Jane Austen. Kors i taket! Jag gillar ju inte Jane Austen! Allvarligt. Har tvingats både en och två gånger på engelska-kurser under årens lopp och jag har aldrig insett hennes storhet. Systrarna Bronté däremot, dom kunde skriva historier.
Men nu är det ju det här med mr Darcy. Ja-a, han igen. Och efter att ha suttit helt fängslad av "Stolthet och fördom Del Ett" på video igårkväll, och Del Två inte fanns inne idag fick jag nöja mig med boken. Och jag satt fängslad av den med!! Jag är villig att ändra mig, precis som mr Darcy, och ge miss Austen lite cred. Det är ju bra. Allvarligt. Och video Del Två kommer på onsdag skickad från ett annat bibliotek. Jag. Kan. Knappt. Vänta. Fina scener utlovade. Skjorta inblandad. Blöt. Har jag hört.
Och för att återknyta till Bridget Jones, det är ju en riktig rip off i fråga om handlingen. Men det gör ingenting.
Snart dyker väl den där Colin Firth upp i nåt klassisk science fiction-epos och jag får göra en helomvändning igen. Men det gör ingenting, det heller.

"Soul kiss" av Shay Youngblood. En bok jag köpte för fyra år sen eller mer när jag var i New York senast. Sen fick jag för mig att den var pretto så den har stått orörd i bokhyllan tills rätta stämningen infann sig igårkväll. Inte alls en pretto bok! Jag tänker på Vit oleander när jag läser den, på flera sätt. Det första är språket - mycket mycket vackert och poetiskt med liknelser och bilder som gör film. Det andra är historien om en ung flicka och hennes svåra uppväxt. Mariah är svart på sextiotalet. Hennes mamma, som hon älskar intensivt, lämnar henne hos två gamla fastrar pga knarkproblem. Ingen vet när hon ska komma tillbaka. Mariah får fixa ett nytt liv hos sina släktingar, men när hon kommer upp i tonåren klarar dom inte av alla problem och hennes vildhet och hennes pojkvän och hon får flytta till sin pappa i LA. Han som hon har hört så många vackra historier om av sin mamma men aldrig träffat.
Det som skiljer den från Vit oleander är att den håller hela vägen. I V O blev det för mycket av allt och jag orkade inte hänga med på det. Soul kiss är väl sammanhållen och historien tappar aldrig greppet. Det är en liten bok att läsa helt igenom och sen små bitar ur då och då för att den är så vacker.

"I de sista tingens land" av Paul Auster. Det känns som att sommartid är Auster-tid. Den här Austern har rekommenderats femtonhundra gånger av en kompis till mig som också älskar honom, och det här är hennes toppfavorit. Hmm. Jag undrar lite vad jag missat? Det blir inte min toppfavorit. Och hade det inte varit för att det är Paul Auster kanske jag inte ens läst ut den.
Handlingen utspelar sig i en framtid, vagt definierad, i ett land och en stad man inte heller får veta så mycket om - förutom hur situationen är. Det råder nåt slags kaostillstånd, massa hemlösa på gatan, folk som stjäl mat och lägenheter, folk som går med i olika typer av sekter för att ta självmord, osv. Det är Anna Blume som berättar det, en förut rik och bortskämd och bekymmersfri flicka. Nu har hon frivilligt rest dit för att leta rätt på sin bror som åkte dit som journalist. Hon hittar honom inte, och får klara sig på egen hand på gatan. Det blir ett hårt liv. En stor Varning inför Framtiden, kritik av vårt samhälle, och så, som vanligt hos Auster. Men det saknas det där... som brukar finnas hos honom, som jag inte kan sätta fingret på men inser nu hur jättebra det är.

film film Bridget Jones's Diary film film
Så här är det : jag tål inte boken, jag ÄLSKAR filmen. Tusan vad bra den var! Där boken är seg och tråkig och taffligt skriven och upprepande till max, där är filmen bara helt underbar! Humor, pirr, fart, Colin Firth, Hugh Grant. Wow! Speciellt Colin Firth, alltså mr Darcy. Den allvarliga typen med torr humor. Oh boy. Finns "Stolthet och fördom" på video?? Jag vill ser mer mr Darcy. Mycket mer. I could go on and on about him.
Och i detta nu sitter jag och lyssnar på soundtracket (bra!) till filmen. Vem hade kunnat tro det?
Så för att sammanfatta hela upplevelsen, skit i att läsa boken, och gå genast på bio istället! Man blir sååååå glad och förälskad och puss-sugen så... se den!

"Tvillingsystrarna" av Marie Hermanson. Jag blir alltid imponerad av henne. Berättelserna är alltid så enkla, som om man skulle sammanfatta dom går det på max två meningar. Tex den här då : en man följer efter en kvinna med stora vackra fötter på bussen och blir fascinerad av och upptagen i hennes märkliga familj. Klappat och klart. Och ändå känns alltid historierna så rika och innehållsliga. Det är jättebra. Och detaljerna sitter som alltid som en smäck. Att läsa Marie Hermansons böcker är att alltid bli fascinerad av hantverket även om man inte tycker att boken i sig är hennes bästa. Musselstranden och Värddjuret var bättre, men hey, vi är ju på en speciell gradering här. Hon är alltid läsvärd!

"Dom" av Cilla Naumann. Den har fått lega till sig jättelänge för jag har inte varit på Cilla Naumann-humör. Men nu är den läst, och som vanligt är det bra! Den här gången är det ett medelålders framgångsrikt par på Karlaplan som drabbas av en son, deras enda barn, som är misstänkt för några hemska mord och våldsdåd. Just dom sakerna får man inte veta mycket om, utan istället koncentreras historien på föräldrarna, Sonja och Olof, och vad som händer med dom och deras förhållande under den svåra tiden. Och hur har sonen kunnat göra, eller har han ens gjort brotten? Hur är dom skyldiga i det hela?
Jag är ett stort fan av Cilla Naumann ända sen jag läste hennes första bok "Vattenhjärta" och man blir aldrig besviken. Jag gillar hennes människor och hennes stil och hennes vardag. Det är ofta bara lite skruvat och fel, så att man själv kan pusta ut och känna sig helt normal. Till exempel. Min rangordning av hennes böcker är : 1. Väntan tillbaka, 2. Vattenhjärta, 3. Dom och 4. Vågorna, Alma, vågorna.

"Hotel World" av Ali Smith. Jag hade läst massa positivt om den här på amazon så jag chansade på den. Men i min bok får den inte så där väldans mycket positivt. Det är noveller som har det gemensamt att dom alla utspelar sig med någon anknytning till Global Hotel. Utanför hotellet, gäster, personal, osv. Jag tycker att dom är helt vanliga noveller utan något magiskt över sig, mer tvärtom. Inte alls en bok jag blev betagen i.

"Out of the picture" av Polly Samson. Maggie O'Farrell hade skrivit ett positivt omdöme på omslaget, och det har väl blivit en följetong vid det här laget, men jag är ju extremt förtjust i Maggie O'Farrell... så jag började läsa med stora förväntningar. Polly Samson har inte riktigt hamnat däruppe tillsammans med sin recensent, men jag blev inte alls besviken. Det är en bra historia! Den handlar om Lizzie som är nitton just nu och av nån anledning har lämnat sin familj, styvpappa och mamma och tre små-styvsystrar, och "gjort slut" men sin bästa väninna hux flux och flyttat till London där hon jobbar på en fotofirma och blir uppflirtad av chefen. (Det är absolut ingen Bridget Jones!!) I tillbakablickar följer man hela förloppet, vad som har hänt och hur och varför. Lizzie har en annan biologisk pappa än sina syskon, en målare som lämnade henne när hon var tre och som hon aldrig träffat sen dess. Vad har han för roll i henne och hur hon är? Och så chefen, som är äldre och komplicerad. Och hennes hemska lägenhet, och dom där spritflaskorna hon hittar i papperskorgen vissa mornar. Jag gillar boken för att den är vältänkt - den innehåller mer än förväntat. Det är inte bara en historia om en tjej med identitetsproblem, och det är inte bara en historia om kärleken till och nödvändigheten av en familj, och det är inte bara en historia om att flytta hemifrån och klara sig själv. Dessutom är det skrivet med torr humor, jättebra, och bipersonerna är väldigt bra. En mycket levande bok! Kan rekommenderas hjärtligast!

"Bridget Jones dagbok" av Helen Fielding. Ja, jag har läst den nu. Efter hårdnackat motstånd sen utgivningen ska vi gå och se filmen och läsa boken med min bokklubb. Så jag ägnade en kväll åt Bridget och kom inte ut på andra sidan som en ny människa. Det blev inga gapflabb och inga stora igenkänningsscener. Är det för att jag inte har varit singel på flera år, att jag har glömt bort hur det är (eller för att jag blev "fast" när jag var 24 och då enligt boken ska vara bekymmersfri fortfarande)? Eller för att jag aldrig kunnat banta på det där räkna kalorier-sättet? Bridget just doesn't do it for me. Jag blev mest trött på den. Och varför varför måste vissa saker som regel alltid komma igen i flera av dom där böckerna - tex att hjältinnan ska ha ett middagsparty och hon kan ju inte alls laga mat men väljer såklart nåt supersvårt recept ur en fransk kokbok, tror att allt ska gå så bra, det blir ju fiasko, men hennes vänner är så snälla och förstående ändå och det blir tidernas party alt bjuder ut henne på dyr restaurang? Trött var ordet.