Dannyboy & kärleken av Daniel Åberg. Det här är en sån bok som jag känner att jag skulle vilja gilla mer än jag gör. Författaren har en blogg om skrivandet av bok nummer två och 1) älskar såna bloggar och 2) han verkar så sympatisk så 3) jag vill gilla hans bok! Men jag tyckte den bara var okej, efter en rätt långsam inledning. Inledningen är ändå full av fart. Hmm. Jag vet inte helt vad det är som inte funkar för mig. Det kan vara berättelsens sätt att vara upphackad, och att, i mitt tycke, för många tillbakablickar kommer in. Alla känns inte alls nödvändiga för att man ska få koll på hur killen är (inte som sina polare i Sandviken, han är bättre). Eller att det är så hemligt i början vad som hänt och varför, och den frågan hänger över mig mer än att jag grips av personernas öden. Jag tycker att dialogerna är mycket bra, de gillar jag skarpt, och själva grunden i historien, ja, den gillar jag också. Men det funkar inte hela linan ut ändå.
Historien är så här - en ung kille i frack springer som en galning för att hinna med ett tåg från Uppsala till Stockholm. Han hinner. Han har inga pengar, inget leg, ingenting, men får ändå åka med. I Stockholm står en tjej på Medborgarplatsens t-banestation och har bestämt sig för att avsluta allt. Hon ska hoppa framför ett tåg.
Killen får syn på henne och får tag i henne. Hoppet misslyckas. De springer tillsammans därifrån i tumultet som uppstår och ganska snart bestämmer de att tillbringa en dag tillsammans, festa. De går runt på Söder och super och festar och råkar ut för lite olika saker. De ska inte berätta sina namn, inte berätta hela sina livshistorier. Men det är ju precis det här som kryper fram ändå, varför vill hon hoppa, varför sprang han i frack från Uppsala?
Som sagt, fiffig historia, men istället för att bli upp över öronen fast i den, så får jag tvinga mig fram till mitten. För mycket prat, för svårt med det här konceptet att inte avslöja något om huvudpersonerna? Det blir jobbigt även för läsaren. Jag kände mig rätt blek inför den. Men jag hoppas att bok nummer två kommer att vara super!

Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket av Gunnar Ardelius. Det här är en rätt ny ungdomsbok som jag läst om. Den skulle vara annorlunda skriven och pga det mycket spännande och bra. Stora förväntningar!
Det som jag hittar i den som är annorlunda är att den är kort. Hela boken består av korta stycken, max ett par sidor, ibland en halv, som ska vara ungefär som filmscener. Den är kronologisk, men berättelsen är upphackad i dessa episoder utan några presentationer. Genom läsningen och ihoppusslandet av dem förstår man att det är två människor, ungdomar, som träffas, Morris och Betty, och de blir kära. Boken följer dem från början till slut.
Det korta är bra ibland, mindre bra ibland. På det stora hela tyckte jag det kändes lite tomt. Det blir ju mest bara ... kort. Jag saknar faktiskt allt det där extra som det är meningen att jag själv som läsare ska fylla ut nu. Ja, det är en konst att inte skriva för mycket, visst visst, men det här lämnar mig mer tom än nöjd med det. För rapsodisk, för snabb.

Människa utan hund av Håkan Nesser. Karl-Erik och hans fru Rosemarie ska pensioneras från sina jobb som högstadielärare. Han fyller sextiofem i samma veva. Äldsta dottern Ebba, passande nog Karl-Eriks ögonsten, fyller fyrtio. Det ska bli ett litet etthundrafemårskalas i Kymlinge precis före jul. De andra två barnen, dottern Kristina med man och liten son, och sonen Robert, kommer dit. Plus Ebbas familj, man och två tonårssöner.
Kalaset börjar. En av deltagarna försvinner en natt. Ingen vet var.
Det här är en deckare, om en ny kommissarie, Gunnar Barbarotti, i ett helt nytt påhittat samhälle, Kymlinge. Nesser har hittat på en ny värld efter Maardam.
Måste han alltid göra deckare av sina världar? Jag kanske är ensam om att tycka det här, men jag tycker boken är så väldigt bra när han beskriver familjedynamiken hos Hermanssons. Det är verkligen inget Pripps Blå-kalas den här etthundrafemårstillställningen. Gamla och nya konflikter, invanda (dåliga) mönster, besvikelse, förnekelse, obetänksamhet, skuld, ja, fortsätt räkna upp, någonstans på plats trettio kanske kärlek kommer. Det är få medlemmar som känner sig hemma i den här familjen, få som har längtat till det här kalaset. Det är suveränt bra skildrat med massa humor.
Jag älskar Karl-Erik, uberpatriarken och geografiläraren som varit en klippa på sin skola. Fatta vad ungarna ska ha avskytt honom. Han är så totalt den gamla tidens lärare som står och reciterar tal utantill, som tycker att grupparbete är onödigt och tidsslösande, och som hellre drar ut dom på en tvåtimmars stadspromenad i Kymlinge i regn och rusk och berättar om den gamla kyrkan från år ...., och tvingar med familjen på semesterresor till Ruhrområdet och Vitryssland!! För att inte tala om hur han är mot sin fru, Rosemarie. Hon har varit underkuvad i fyrtio år, hela tiden tänkt att hon ska göra vad hon vill någon gång, men det lyckas aldrig. Karl-Erik nöter ut henne med sitt tjat. Nu kallar döttrarna henne 'mamma lilla' och maken 'min lilla duva'. 'Lilla' är nyckelordet. Rosemarie har en liten och undanskymd, och nedvärderad, plats i allas liv. Inte minst sitt eget!
Så när jag säger att jag älskar Karl-Erik menar jag inte att jag gillar karln, tvärtom, men Nesser skriver honom så bra så jag sitter och frustar av skratt och tänker 'jag skulle inte klara en enda dag tillsammans med den där idioten!'.
Barnen får ingen fin behandling heller. Alla har de sina (stora) fel och brister, och det är mest bristerna som märks, men det Nesser gör bra är att det aldrig slår över. Det blir inte feel bad-litteratur av det, och människorna känns inte konstruerade och överdrivna. Det känns bara olyckligt att just den här familjen fått så stora problem. Det är nog den underfundiga humorn som gör det, får det att inte slå över. Svart och syrlig, väldigt bitsk här och där, men samtidigt sååå rolig. Iallafall är det så jag reagerar. Det kanske är en försvarsmekanism?
Det finns många bra och humoristiska figurer i bakgrunden också. En favorit är polischefen som pratar i telegramform pga sina glappande löständer.
Ja, hela bakgrunden och upptakten är så gedigen att det känns lite snopet när det blir en polisutredning. Kunde han inte ha skrivit en hel bok bara fokuserad på Hermansons, utan brott? Pensionärerna ska ju hals över huvud flytta till Senilkusten i Spanien, dottern Ebba opererar kanske bort den där pålen hon har i ändan, jag vet inte? Det finns mycket att välja mellan som man kan utveckla!
Men sen försvinner alltså en av firarna och deckardelen drar igång. Barbarotti kommer in och han är en sympatisk karl som har en underhållande pakt med Gud för att försöka få bevis på om Han existerar eller inte. Barbarotti har dessutom en mycket snäll dotter och ett stilla familjeliv med henne där kärlek kommer mycket högt upp på listan. När han kommer in i fallet med Hermanssons har det ökats på till två försvunna kalasfirare. 
Det är inte så att boken slår över med det och blir en fartfylld polishistoria, men jag tycker ändå att brottslösningen är det minst intressanta här. Det är roligt att läsa om Barbarotti och hans privata glädjeämnen och problem, och det är fortfarande underhållande att läsa om Hermanssons. Och brotten rullar på som den långa röda tråden som håller ihop det hela (det är en tjock bok så det är väl inte för avslöjande att säga att det tar en bra stund att lösa dem). Jag kan absolut inte säga att det blir dåligt på något vis, men... Ett förslag, tänk om nästa bok om Barbarotti behandlar honom som en polis, men nu utan brott. Vi följer bara honom i hans liv, där han råkar vara polis precis som en del är vänsterhänta. Det behövs ingen ond, bråd död när man skriver som Nesser gör nu. Strunta i allt sånt, skriv bara om människorna!

Breakupbabe av Rebecca Agiewich. En historia som började som en blog, sprungen ur författarens liv. Hon blir dumpad av sin pojkvän sedan två år. Hon trodde att de skulle gifta sig, bilda familj, rubbet. Han sparkar istället ut henne från sin lyxiga lägenhet, utan att hon anat att något var fel. I samma veva ska hon dessutom börja jobba på samma ställe som han, tom i samma korridor (det råkar vara Det Stora Dataföretaget i Seattle som i boken kallas Empire, ha ha), och detta på hans initiativ. Mycket jobbigt läge. Så för att klara av det, få ventilera av sig all sorg och ilska, formas bloggen Breakupbabe. Hon skriver om sitt ex, i boken och bloggen kallad Loser, och hur hon kommer vidare i sitt liv och så småningom startar om på nytt med dating, lite mer dating, och ännu mer dating.
Om man har följt bloggen, som jag, så kommer man att känna igen en hel del därifrån. Agiewich har tagit rena bloggposter, fixat till dem lite, och sen vävt in det i en ramberättelse.
Det här är alltså inte bara hennes blogg publicerad rakt av, utan det är en omskriven version som i mitten någonstans tar av och blir fiktion. Delvis sann, delvis påhittad.
Hon introducerar sina två personas, Needy Girl och Sensible Girl som alltid dividerar fram och tillbaka när huvudpersonen Rachel är på väg att göra något (farligt/roligt) med en man. General Celexa, efter medicinen, finns också med i faggorna. Och så killar, killar, killar*. Sexy Boy, Long-Distance Boy, the Doctor, några till. Alla får såna täcknamn.
Jag gillar det här greppet! Det skulle ha blivit jobbigt att bara läsa bloggen. Nu får man mycket mer, diskussioner om vad hon inte törs skriva på nätet, mer bakgrund, mer av allt. Mer heltäckande. Under tiden som hon skriver så växer bloggen och får fler läsare och hon blir själv mer och mer beroende av den.
Efter ett tag väcks idéen att det här ska bli den bok hon velat skriva och ge ut sen hon var liten. Hon har alltid drömt om att bli författare, och jämt skrivit, och nu plötsligt, med all feedback, så förstår hon vad hon ska skriva om. Det här vävs också in i historien.
Det blir inget Nobel-pris, men ändå intressant och underhållande. Bra "sommarläsning" i genren chick-lit. Det låter så nedvärderande med "sommarläsning", men jag menar det som i lättsam och trevlig litteratur som håller en fängslad under ett par timmar. Rappt skrivet, roligt, lagom inkännande. Jag gillar verkligen Breakupbabe både i blog och bok-form! En extra liten detalj som kanske gör att jag gillar henne ännu mer är det att Rachel / Rebecca ofta är ute och bergsklättrar, vandrar, joggar. Sympatiskt sätt att ta hand om sin ångest, tycker jag. Hellre en joggingtur än en skoshoppingrunda!
* En skillnad mot den riktiga bloggen är faktiskt antalet killar. I verkligheten var det horder av dem, massa dejtande, men det kanske blev för magstarkt för förlaget? I boken är de nedskurna till ett par fem sex stycken. Moraliskt bättre? Eller bättre för historien.

Kär och galen av Jennifer Crusie. Jag som hade såna stora förhoppningar på Jenny Crusie. Ska vi slå vad / Bet me var ju rolig och underhållande till max, och nu laddade jag upp med en till inför Lule-semestern. Döm om min besvikelse när detta var en väldigt tråkig bok! Inte bara tråkig, utan väldigt tråkig. Vad gick fel?? Jag förstår inte. Av all humor och skärpa och snabbhet som fanns i Bet me återstår inte mycket här.
Det handlar om en omöjlig kärlekshistoria igen. Quinn, en bildlärarinna, är tillsammans med Bill som är den perfekte mannen. Han är en så bra man för henne. Och hon har skittrist med honom. Ja, man förstår ju vad som måste ske. Och det sker med hennes bäste vän, tillika en gång i tider fd svåger, Nick. Massa förhinder och stopp på vägen dit.
Hela boken kändes då tyvärr tradig och mycket tunnare än den andra jag läst av henne. Det här var inte engagerande på något sätt. I och för sig är den här översatt och det ger säkert ett litet lyft att läsa på originalspråket, men jag tror inte att det hade gjort så mycket för den. Läs gärna Jenny Crusie, men hoppa över den här!

The history of love av Nicole Krauss. En bok som jag gruvat mig för eftersom hennes mans första bok, Allt är upplyst, var så pretto och jobbig, och så geniförklarad. Precis som hennes bok är. Jag trodde att den skulle vara likdan. Men, lo and behold, det var den inte! Den här var bra!
Det handlar om två ensamma människor i New York. Den gamle mannen, Leo Gursky, som tror att han ska dö hela tiden. Han har dåligt hjärta. Men han vill inte dö en dag när ingen sett honom, han lever ensam, så han går runt i stan och gör med flit spektakel av sig. Han köper en stor kaffe på Starbucks efter mycket velande, och sen spiller han ut den. Han går på bio och ska ha popcorn och spiller ut dem. Mycket sånt. Allt för att någon ska se honom den dagen.
I en annan del av stan bor flickan Alma, fjorton år. Hennes familj är också ensam sedan hennes pappa dog för några år sen. Mamman har haft svårt att hämta sig efter det och tillbringar mesta tiden med alla sina böcker - hon är översättare. Hon går inte ut, hon dejtar inte, hon bara jobbar, hemma. Almas lillebror har blivit mycket religiös och udda. Han har inga kompisar, han beter sig konstigt hela tiden. Det är nödvändigt att dom rycker upp sig hela högen, tycker Alma. De andra två i familjen verkar inte vara så benägna att hålla med henne.
En stor roll i boken spelar boken The history of love. Det är ett verk som Almas mamma översätter, och Alma är döpt efter kvinnan i den. Den här boken får kopplingar till båda huvudpersonerna. Almas pappa var den som köpte verket på han och mammans bröllopsresa en gång i tiden, och nu får mamman plötsligt ett översättarjobb på den. I andra änden av stan går Leo Gursky runt och spiller kaffe.
Vad är så bra då? Typ allt! Historien om dessa två lyckas vara allting på en och samma gång - väldigt rolig, väldigt ömsint, väldigt spännande. Det är smart och troligt och så fint. Jag läste fem sidor och sen var jag fast. Älskar hur Krauss skrivit Almas avsnitt (där har vi lite nytt!), älskar New York och det judiska i den. Mmm. Det här är precis min favvomiljö, som i Paul Auster och Siri Hustvedts böcker. Gillar man dem, så kommer man att gilla den här. Mer behöver inte sägas, va? Läs den här boken! Det kommer att vara mödan värt!