Iskallt spår av Stephen Booth. Vad håller han på med egentligen herr Booth? Den här tredje delen i serien om Diane Fry och Ben Cooper tycker jag kändes... näää! Som en karikatyr. Diane Fry har ju alltid varit sur och tvär och osäker, men här är hon nu helt och hållet patetiskt sur och tvär och osäker. Det finns som ingen måtta på det. Hon har gått om Ben i karriären och ändå håller hon på hela tiden och obsessar om att hon ska sätta dit honom vid minsta felsteg, kör uppenbart skithårt med sina andra underlydande, är överdrivet elak och skitsur hela tiden - var kommer nyanseringen och det trovärdiga in?? Ingen förklaring till hennes person, hon är bara the office bitch fullt ut. Dåligt skrivet. Ben Cooper däremot, som vanligt snäll och vänlig och tålig och bygdens son som klarar av allt som Diane Fry fräser åt honom med jämnmod. Lika onyanserat och dåligt där.
Brotten handlar om en flygkrasch under andra världskriget och om en kvinna som somnar in i snön och de är helt okej. Lagom spännande, underhållande. Som helhet blir det iallafall ett minus för allt annat, det viktigaste!, kändes så outvecklat och stereotypt att jag bara blev irriterad. Det var såhära... skitdåligt.

The lovely bones av Alice Sebold. Åh, vilken toppbok! Jag läste den här på skrivarkursen i Svalöv och den var perfekt - nästan så bra att jag hellre ville ligga och bara läsa än gå upp och skriva själv.
Ämnet låter tragiskt, en fjortonårig flicka blir våldtagen och dödad av en man som bor granne med henne. Han gömmer kroppen och hennes familj går runt och hoppas och hoppas att det värsta inte ska ha hänt, men det har det ju, det vet vi som läser. I himlen sitter nämligen Susie Salmon och ser ner på sin familj och vad som händer dem under året som går efter hennes död. Det är så himla fiffigt, hennes himmel är precis som hon vill ha den, och andra människor har sina himlar som dom vill ha den - ett fristående hus istället för en trång lägenhet i verkliga livet, den där hunden som husdjur som man alltid önskat sig, osv. Roligt upplägg. Det är också det här som är en av anledningarna till att jag faller pladask för Sebold. Hon hade kunnat göra en helt och hållet tragisk och svår och deprimerande, men vacker, historia av Susies och hennes familjs öden, men hon gör inte det. Det är svårt och svart, men det är samtidigt så mycket värme och humor och hopp och känsla i den! Verkligen en bok där man fick skratta och gråta! Rekommenderas, rekommenderas!! På svenska heter den Flickan från ovan. Läs!

Mrs Dalloway av Virgina Woolf. Först Timmarna, sen filmen, sen boken Mrs Dalloway. Undrar hur många som gjort den bokresan i år? Ja, jag sällar mig till den skaran. (Och jag fick stå i kö i flera månader på den här!) Tyvärr blev jag inte helt förtjust i Mrs Dalloway. Nä. Jag tyckte den var myllrig och svår att komma in i, och det finns fina små stunder och visdomar i den, men den kändes så där typiskt engelskt överklassig ibland; gå in med själ och hjärta för något heeeelt onödigt och överflödigt som inte betyder något egentligen. Funkade inte för mig. Min mamma plöjde igenom den dock, sen visade det sig att hon väntat på självmordet hela tiden för att hon blandat ihop mrs D med riktiga Virginia, men hon tyckte ändå att det var en bra bok trots att det aldrig kom. Jaja. Smaken är som baken.

En doft av apelsin av Joanne Harris. Det gick bättre än väntat! Jag blev riktigt irriterad när det här råkade bli nästa bokklubbsbok och så läste jag första sidan och det var bara barn som döpts efter mat (Framboise, Cassis) och kvinnor som mognat som aprikoser i solen och perigordtryfflar stora som tennisbollar som lämnades i arv till älsklingsbarnen.... USCH!! Detta precis efter min Svalöv-vecka och vårt återkommande (ogillande) prat om författare som målade stora tavlor i varenda mening. Men jag är ju en plikttrogen typ så jag började läsa, och det svider, men jag måste medge att det tog sig. Fortfarande tycker jag att Harris är en påklistrat charmig författare som målar alldeles för mycket tavlor och ska slå mynt av allt som nånsin går att slå mynt av, men... detta till trots, den var väl ok. En skara syskon med en hemsk mor som är känslokall och migränbenägen i en liten by i Frankrike som är "belägrad" av några snälla tyskar, och så kommer barnen in på för djupt vatten i svarta börs-handel med dem. Ungefär nåt sånt. Lättläst och lättsmält och lättglömd, men kanske bra om man vill läsa om franska maträtter på franska? (Ingen översättning av maträtterna av någon anledning.)

Lisas andetag av Karel Glastra van Loon. För något år sen läste jag Passionsfrukten och den tyckte jag var riktigt bra. Nu har jag fått vänta i reservationskö på bok nummer två från herr Glastra van Loon, och vänta länge, så det var med stor iver jag äntligen fick hämta ut den. Satte mig på tåget hem och började läsa på en gång. Hmmm, vad handlar den om, vilka är det? Tyckte det var lite rörigt i början, men så är det ju ofta, det är bara att läsa på. Nu när jag har läst ut den tycker jag fortfarande så. Inte lika bra. Det är tre personer som alla har mycket nära anknytning till Lisa, en ung flicka på sjutton år som en dag försvunnit språlöst från en semester. De tre personerna runt henne är mamma, styvfar och pojkvän, och alla kämpar på för att fatta vad som hänt. Bilder av deras förhållande med henne i livet blandas med deras förhållanden och samtal med varandra efter hon försvunnit. Den stora frågan är ju "varför??".
Jag tycker som sagt att det är rörigt och, inte svårt att hålla isär vem som är vem och gör vad, men det blir ingen känsla. Jag får en liten bild här och en liten bild där och så ska jag känna att Lisa och hennes pojkvän är rörande unga och hoppfulla, eller nåt, och jag känner inte det. Inte av det jag läser. Det enda jag tycker är att det var en rätt tråkig bok, och den känslan är jag tyvärr övertygad om i princip hela tiden. Synd synd, såg ju verkligen fram emot den.

Ella Minnow Pea av Mark Dunn. Mmm, detta är verkligen en bok för alla som är speciellt förtjusta i BOKSTÄVER, ORD och ordLEKAR. Jag har inte läst den där franska boken utan "e" (tror jag?) som kanske är skriven av Georges Perec?? Mycket gissningar här, men iallafall, Ella Minnow Pea är inne på samma grej. Det handlar om den lilla ön Nollop utanför South Carolinas kust i USA. Grundaren av ön, för cirka hundra år sen, hette Nollop och han satte upp en pelare på central plats med denna mening på "The quick brown fox jumps over the lazy dog" som han själv kommit på. Alla bokstäver i det eng alfabetet, med så få upprepningar som möjligt, ett sk pangram. Nollop borde ha fått Nobelpriset för denna mening, men fick endast sina öbors totala beundran.
En dag lossnar plötsligt bokstaven Z och trillar ner på marken. Ö-rådet, fem äldre män, sätter sig i krismöte och kommer fram till detta ; Det ska inte sättas upp ett nytt Z, utan det här är Nollop som talar från graven. Han vill ha bort Z ur alfabetet. Alla som efter ett visst datum använder den (skriftligt, muntligt) kommer att få två varningar med tillhörande straff, och vid den tredje förseelsen deporteras man från ön. Hej då alla böcker i biblioteket, hej då bin som buzzar, osv. Några dagar senare trillar en ny bokstav ner från meningen.
Den som berättar historien är Ella Minnow och hennes släktingar, och berättandet sker i brev. Nollop-ön visar sig vara lite som Amish, ingen e-post, ingen telefon, uppstyltat och gammaldags. Till och med en lapp om att man gått ner för att handla mjölk blir en riktig välskrivningsuppvisning.
Ja, historien utvecklar sig med paralleller till Gestapo och angiveri och förtryck av olika sorter under historiens gång. Roande! Jag läste den på engelska, och om jag hade varit mer ambitös hade jag lätt kunna lära mig hundra nya ord här när bokstäverna tryter och Ella och hennes brevskrivare får ta till mer och mer invecklade / ovanliga synonymer. Det kanske låter som att det är ett tungt ämne, men åh nej, jag läste snabbt ut den och den var prevcis lagom sarkastisk och "upplysande". Ett ovanligt ämne att skriva, och en beundransvärd ambition! Jag blir lite sugen själv, en dag utan Z, deal?