I taket lyser stjärnorna av Johanna Thydell. Vi har omväxlande val i bokklubben - förra månaden var det tegelstenen Sugar och den här månanden är det en kläm på en kväll"-ungdomsbok. Jag har tänkt läsa den här länge men inte kommit till skott. Nu äntligen! Och jag blev så nöjd som jag hoppades!
En berättelse om en flicka, Jenna,  som ska börja sjuan, om hennes mamma som har svår cancer och blir sämre och sämre hela tiden, och om relationerna mellan Jenna och hennes kompisar, gamla som nya.
Det är en sk cross-over bok tycker jag, dvs en som kan läsas av betydligt äldre människor än den tänkta målgruppen. Alltid kan man känna igen sig i något även om det var lääänge sen man började högstadiet, och J T berättar väldigt bra. Bra ton i dialoger och hur tonåringar tänker om stort och smått (eller ska vi säga stort och störst), och så kontrasten med mamman och den vuxna biten av det här. Det blir både roligt och mycket gripande, och alltigenom väldigt bra. Boken gick snabbt att läsa ja, men den stannade kvar i minnet bra länge efteråt. Rekommenderas!

The collector av John Fowles. Åh vilken ruggig bok, och vad länge jag hållit på med den - sedan jullovet. Den handlar om en riktigt obehaglig typ; en sån här "osynlig" man som ingen lägger märke till, som är i princip helt ensam, som är inskränkt och vrickad men verkar alldeles normal på ytan, som har fasta uppfattningar om rätt och fel och konstlat och äkta som han försöker leva upp till hela tiden, och som kidnappar en ung kvinna han spanat på i några månader och blivit förälskad i. Han har köpt ett hus på den avlägsna engelska landsbygden och dit för han henne, stänger in henne i källaren.
Hon är hans raka motsats; konststudent, har världsmedvetande, ovilja mot konventioner, är ett äkta free-spritit-child (som han ändå uppfattar som hans idealflicka). Men nu sitter hon i källaren.
Första delen berättar mannen i retroperspektiv, andra är det kvinnans dagbok. Det blir lite segt just därför. I hans del får man veta vad som händer och hur det slutar, sen blir det till vis mån upprepning i hennes dagbok. Det blev liksom alldeles för lätt att lägga ifrån sig den efter första delen.
Den påminner inte så mycket om den omfångsrika och mångdimensionerade Illusionisten, men det här var å andra sidan Fowles första bok (kom ut 1963). Han lyckas riktigt bra med att skapa den vedervärdige Ferdinand, den vrickade mannen, men upplägg och dramaturgi lämnar en del att önska. Sådär njaaa, inget måste, bara... obehagligt.

Children of God go bowling av Shannon Olson. Uppföljaren till Welcome to my planet. Den är här, den finns hemma hos mig, jag har läst den!
Det har gått tre-fyra år sen sist nu. Shannon är fortfarande singel, trots dejter i massor, och hon går fortfarande i terapi, och hon jobbar fortfarande på sin relation till sin mamma, Flo. En av läxorna från förra boken var ju att man inte ska berätta allt för sin mamma. Nu har det kommit till en ny läxa : allt handlar inte om dig. Svårt att ta till sig när hon har reagerat precis så hela livet.
När Shannon nu inte berättar allt för Flo så blir hon i sin tur stött och drar sig undan. Nu är det bara Shannon som bor kvar nära sina föräldrar, hennes syster och bror är långt borta och upptagna av sina nya familjer. Återstår Shannon som kommer plikttroget varje söndag för att göra tvätten (det är ju hemskt obekvämt att tvätta i hennes hus). Ett typiskt samtal mellan dem, Shannon råkar ringa för sent en kväll och väcker föräldrarna och Flo låter reserverad på telefonen.
".. she said
-So, was there anything in particular?
-I didn't think there had to be, I said dramatically. You've changed. You never send flowers anymore. We never go out."
Kul, va? Shannon Olson ÄR rolig. Det som inte är lika roligt är att den här boken är helt fokuserad på dejting och att hitta en man, eller att hon kanske redan har hittat honom i form av en manlig bästa vän som funnits där i bekantskapskretsen i åratal? Män var huvudämnet i förra boken också, men då fanns det sidekicks och andra distraktioner. Nu är det pretty much Shannon som tänker och analyserar och umgås med män och sen pratar om dem i terapin. Lite Flo och far, lite andra kompisar, men för lite. Jag känner mig överdoserad av biologiska klockor och "hur vet man om det är rätt?" och "hur ska man göra för att hitta bra män?". Alltså, boken är fortfarande bra och kul, men den når inte upp till ettans standard. Synd! Trots det, om man har läst ettan och gillade den, då kommer man nog att gilla tvåan också. Det är bara det att det är mer en "vanlig bok" medan ettan var en "ovanlig bok".

Molnfri bombnatt av Vibeke Olsson. För några år sedan läste jag en non-fiction bok som hette En tysk mans histora, skriven av Sebastian Hofmann, Hafner nånting. (Jag är lat, ids inte kolla.) Det var hans minnesanteckningar / dagbok i princip, från tiden när Hitler kom till makten och hur samhället förändrades. Ett försök till svar på frågorna "men hur var det egentligen? hur kunde ett helt folk falla så kapitalt för Hitler?". Mycket intressant.
Den här boken, Molnfri bombnatt, är fiktion, men den känns lite på samma sätt. Hedwig berättar i Sverige i mitten av 90-talet när det ekar av Sieg Heil och nynazistrop på gatorna i Stockholm. Hon sitter uppe i sin lägenhet och tänker tillbaka på livet - som barn i Tyskland, hur hennes pappa blev hämtad och bortförd mitt i natten för att han var socialdemokrat, hur hon fick gå med i Hitlerjugend som försiktighetsåtgärd och sen gillade det, hur hon blev uppflirtad och sen på riktigt förälskad i en stolt SS-man med svart blänkande uniform. Det finns en massa motsatsförhållande, Hedwig är med i nazistpartiet och tror benhårt på att Tyskland ska vinna kriget, in i det sista. Samtidigt får vi snabbt veta att hon suttit en tid i koncentrationsläger. Och att hon blir otroligt illa berörd av Sieg Heil-skriken på gatorna. Hennes SS-flirt är en vänlig, artig, öm man. Hedwig är ingen idiot. Det jag menar är att jag gick in med alla dessa schabloner av hur det var och hur folk tänkte och så kommer de på skam. Tänk att nazister kan vara så trevliga. Tänk att fransmän och amerikaner kan vara så hemska efter kapitulationen när de skött Tyskland, slänga småbröd på marken som de utsvultna tyskarna kryper omkring och plockar upp medan soldaterna skrattar "just like animals!".
En annan vinkel av berättelsen är den om Hedwig och hennes småländske, heltrygge, snällsnälle man Ewert och deras långa äktenskap. Också det väldigt bra, det livslånga förhållandet, vad det handlar om och hur de tar vara på varandra. En tredje vinkel är Hedwigs syn på Sverige kontra Tyskland.
Det är en innehållsrik, "stor" bok, mycket att omfatta och ta in. Alla tyska detaljer verkar perfekta; hur det känns i skyddsrummen, hur det ser ut i bombade städer, hur de blir fanatiker på att städa och hålla rent i sina kyffiga bostäder, vad och hur man äter när man inte har något att äta, allt sånt där.
Dramaturgiskt påminner det om Marian Keyes, bästa betyget, med ständiga hopp mellan de olika tiderna och länderna och man tappar aldrig lusten att vilja läsa vidare. Överraskande för mig, det här var en bok jag var tvungen att läsa för skolan och jag var inte så sugen på den. Den känslan släppte snabbt när jag började. Rekommenderas!

Oryx and Crake av Margaret Atwood. "Once upon a time, Snowman wasn't Snowman. Instead he was Jimmy. He'd been a good boy then." Det här är en historia om en framtid som inte ligger så långt framåt, men tillräckligt långt för att folk ska sakna och nostalgisera över riktigt kaffe, riktigt kycklingkött från vanliga små lågproducerande kycklingar, ett klassamhälle, djur som inte var påhittade hybrider, firmor som inte hade övervakningskameror precis överallt, skolor där människor som gillade konst och litteratur men inte var superintellligenta på datorer inte var uppenbara losers... Med mera. Framförallt ett samhälle där nya människor inte kunde skapas på annat än det naturliga sättet. I det samhälle där Jimmy blev Snowman, där längtade man tillbaka till den här tiden.
Visst låter det oroväckande sci-fi? Oh ja. Och boken har fått stå till sig i ett år bara därför, trots att jag sett intervju med henne om den på bokmässan förra året. Jag var skeptisk när jag började läsa, sci-fi är så inte min grej, men det är ju trots allt Atwood, och Atwood är min grej.
Framtidsvisionen flätas in i Jimmys kamp för överlevnad. Han tror att han är den enda riktiga människan kvar, iallafall den enda han träffat på på länge. Han lever i ett torrt, tomt landskap där hus är helt övergivna, solen bränner, det finns lite eller ingen mat, och hans enda sällskap är ett gäng Crakers = hans vän Crakes skapade människor som är nästan som verkliga människor men ändå inte. Spännande och läskigt på samma gång. Man kan läsa det som en vanlig spännande bok, eller som en varningsklocka. Mycket av det som Atwood sätter in i sin framtid finns säkert redan. Okej, inte Crakers, men det finns såååå många fler fascinerande saker här som Jimmy upptäcker när Crake visar honom runt på sin skola. Till och med för mig som sci-fi-motståndare är det intressant att läsa om de här uppfinningarna. En kyckling med fem filéer och inte så mycket annat för det är ju filéerna man vill åt. Bara som ett exempel.
Berättelsen om Jimmy, hans vän Crake och dennes flickvän Oryx som Jimmy blir ögonblickligt förälskad i går inte av för hackor heller. Jag måste säga att det var en bra bok, tro det eller ej! Dramaturgisk med tillbakablickar till det gamla, det som vi nästan lite känner igen oss i, och så det upfuckade nya samhället dit vi kanske är på väg om ingen drar i Bromsen. Övertygande. Och den där sjukan med hundratusen händelser och ingen fördjupning som den här och fantasy-genren brukar lida av, det klarar ju Atwood galant. Det är ju Atwood, kvinnan som skrev Kattöga och Rövarbruden. Jag förstår inte att jag var så skeptisk innan?? Jimmy, Oryx och Crake blir verkligen mer än bara några fascinerande framtidsmonster, dom blir verkliga människor. Det är det jag alltid brukar säga när folk frågar varför jag undviker den här genren : det räcker så bra med den verkliga världen för mig. Ja, och här fick jag ju ännu lite extra än det!

Blindspel av Stephen Booth. Åh, fingret bara tryckte automatiskt på reservera-knappen när jag såg en ny Booth, men nu ÄR det den sista jag läser. Jag misstänker att jag sa något liknande förra gången, fast sen drabbades jag uppenbarligen av minnesförlust.
Det här var ingen hit alltså. Ben och Diane, de två poliserna, strävar vidare. Han som vanligt snäll och välmenande och med hjärtat på rätta stället, och hon som vanligt fräsigt sur och paniskt rädd för att öppna sig och släppa in någon - samtidigt som hon svartsjukt bevakar varje steg han tar. Suuuuuck. Noll och ingen utveckling där alltså.
Mordfallet är om en ung kvinna som försvann för två år sen, utan ett enda spår efter sig. Nu hittas hennes mobiltelefon plötsligt på en gammal vandringsled och Diane för öppna akten på nytt och därmed stöta på kvinnanns koko föräldrar. Inget blir särskilt spännande överhuvudtaget. Försvunna kvinnan engagerar mig inte, Ben och Diane engagerar mig inte, det nya spåret med Dianes sen femton år försvunna syster lät ju lovande... men nej. Mr Booth, det här blir ju bara tråkigare och tråkigare, what's the plan??