Vargön av Petter Lidbeck. En tunn och mycket snabbläst ungdomsbok som handlar om tio ungdomar, fem av varje sort, på sommarläger i Stockholms skärgård. Dom ska ha några sköna veckor med segling och salta bad och nya kompisar är det tänkt, och helst inte ta ut i en båt mitt i natten och drunkna som en tjej gjorde förra sommaren. Hmmm... Tonen och stilen på ungdomarna är jättebra, det är bara synd att boken är så kort att personerna flyter ihop, jag hinner inte ens lära mig vem som är vem. Det hade gärna fått vara mer och längre innehåll! Slutet däremot, blä. En koppling till den tragiska olyckan förra sommaren som känns... fel och o-planterad. För abrupt dessutom, så minus för det. Jag förstår inte, jättebra upplägg och allt, varför slänga bort det så där??

Dödssynden (To kill a mockingbird) av Harper Lee. Jag blev förvånad över den här. Den ska handla om en loj småstadsidylll i Södern på trettio/fyrtiotalet som skakas av en rättegång - en svart man som anklagas för att ha våldtagit en vit kvinna. Spännande ämne. Men det den handlar allra mest om är barnen till försvarsadvokaten, Scout som ska börja skolan och hennes storebror Jem, och deras sommarlov, lekar och fantasier om grannhuset där en mystisk familj bor, Radleys.
Rättegången, advokaten, motsättningar vita svarta är bara en svag svag fond ända fram till ungefär sista tredjedelen. Det är iofs mysigt att läsa om Scout och brorsan, men sååå spännande är det inte. Lyftet kommer först när rättegången blir mer aktuell och dramatisk, på många sätt. Jag gillar också deras far mycket, Atticus, en sann medborgarrättskämpe och en riktig humanistidol - med en sån moral man själv önskar man har den dag det kniper. Han har alltid varit en annorlunda far, men under den här heta sommaren är han extra avskydd / beundrad, och det får hans barn också känna av.
Som sagt, sista delen är det bästa, men överlag var det lite sisådär. Inte så bra som jag hoppats, sorry.
(Undrar om det är efter denna Scout som Demi Moore och Bruce Willis döpte en av sina döttrar?)

The Da Vinci code av Dan Brown. Jag var inne på något amerikanskt bokfråge-forum där en stor diskussion handlade om vilken den bästa boken år 2003 varit. Väldigt många nämnde den här, och jag blev nyfiken. Till råga på allt fanns den på bibblan, otroligt!
Robert Langdon är en amerikansk världsledande historiker med fokus på religioner och symboler som är i Paris för föreläsningar. Han blir plötsligt väckt av polisen mitt i natten och ivägdragen till Louvren för där i den stora hallen ligger den tillike världsberömde kuratorn Jacques Saunière mördad. Men innan S dött har han lyckats skriva en rad meddelanden och ledtrådar omkring sig (med en osynligt-bläck-penna som kuratorer på muséer tydligen använder, fiffigt värre) och en av dessa lyder PS. Find Robert Langdon. Langdon hinner knappt anlända förrän en attraktiv ung kvinna som säger sig vara kryptolog dyker upp, och som sen diskret avslöjar att Langdon är i fara, misstänkt för mordet, och att hon är S:s dotterdotter, och slutligen att S förmodligen lämnat en rad koder som hon ska knäcka för att få reda på hans stora Hemlighet och hon behöver Langdons hjälp med detta, vill han vara med eller? Holy moly! Nu följer en halsbrytande jakt på ledtrådar och koder runt Louvren, och sen utanför. Det visar sig nämligen vara Den Heliga Graal som S:s hemlighet handlar om, och gissa om fler människor är intresserade av att få lägga vantarna på den?!
Den här deckaren skulle jag klassa som "tuta och kör". Det är total action i första halvan och Dan Brown har definitivt läst sin dramaturgiläxa för han skriver med cliffhangers på var och varannan sida. Man vill läsa mer och mer! Det är väldigt spännande att få all denna konst - religion - symbolism -kunskap till livs, och allt detta om Graalen som visar sig vara så mycket mer än bara Riddarna kring Runda Bordet. Riktigt fascinerande!!
Men, min invändning kommer här : jag tycker boken är rätt påver vad gäller allt annat som människor, miljöer, dialoger, rubbet. Det liksom nonchaleras i den spännande historien och det märks tydligt så fort Brown saktar ner tempot lite i sista fjärdedelen, då blir det rätt seeegt. Personerna säger mig inget, väcker inget hos mig, och jag är väl måttligt intresserad av att just dom ska hitta Graalen. Däremot är jag mycket intresserad av den historiska biten. En hyfsad deckare på det sättet alltså, men ett bra inlärningstillfälle!

The namesake av Jhumpa Lahiri. Vad Zadie Smith och Monica Ali inte lyckades med, det åstadkommer Jhumpa Lahiri lätt som en plätt - får mig att med stort nöje läsa en roman om andra generationens asiatiska invandrare. Jättebra!
Historien i The namesake handlar om Ashima som i ett arrangerat äktenskap på sextiotalet gifter sig med Ashoke och följer honom till USA och Boston där han är student på M.I.T (= Cambridge, hurra hurra hurra!). Deras första barn blir sonen Gogol, döpt under komplicerade händelser efter ryske författaren Nikolai Gogol. Det är Gogols liv som "gummiband" som blir fokus; hur han som liten amerikan med indiska föräldrar till en början vill dra sig så långt bort som möjligt från den indiska kulturen och allt vad den innebär, inte minst dra sig ifrån sitt ovanliga namn, och hur han sen som vuxen via utbildning och flickvänner och misslyckanden kommer närmre och närmre sitt hem, och sitt namn.
Som många bra romaner på detta tema är det också historien om de två länderna, USA och Indien, och om den underliggande känslan av sorg och mod som präglar Ashokes och Ashimas liv, att lämna allt känt och flytta till nytt, och samma för Gogol på ett annat sätt i sitt liv.
Jag läste Lahiris novellsamling för ett par år sedan (Den indiske tolken / Interpreter of maladies) och den tyckte jag var väldigt bra. Samma med Gogols berättelse. Det är så behagligt, jag boar in mig här och njuter av människorna, miljöerna, får ett lyft av tankarna, känner mig ganska smart och trevlig (inte minst när det handlar om honom och hans flickvän Maxine som bor med sina föräldrar i ett underbart hus i Chelsea, alla som läst What I loved kommer att känna sig hemma direkt!). Fin ton, bra historia, bra tidsskildringar, bra flyt. Det är definitivt en bok som är värd att läsas! Finns inte på svenska än, men den kanske kommer.

Good faith av Jane Smiley. En Jane Smiley-bok känns som litterära motsvarigheten till en Volvo för mig. Man vet att man inte kommer att få den mest hisnande, pirrande, flashiga bilen på marknanden, men man är klar över att det är gediget säkert och bra rakt igenom.
I Good faith har hon vänt blicken mot början på åttiotalet, ett litet samhälle några timmar från New York, och fastigetsbyggande. Huvudpersonen Joe är en relativt nyligt skild fyrtio-plus-årig man som är jättetrevlig, hederlig, snäll och hygglig rakt igenom. Söt dessutom, det säger alla kvinnor åt honom.
Han har en hyfsad karriär som fastighetsmäklare, lite pengar på banken, och ett bra liv. Det finns inget att klaga på. Via ett hus han säljer får han och hans äldre kompanjon kontakt med en fd IRS-agent (Skatteverket) som är intresserad av fastigheter. Marcus Burns. Och som fd IRS vet Burns att det finns pengar överallt nu, och han vet alla tricken för att få dem att växa utan att betala skatt. Dessa tre herrar går in i ett stort byggprojekt som andas överlyxigt åttiotal och alldeles för storslagna planer, och jag tänker bara börskrasch börskrasch sälj sälj! hela tiden.
Tjusningen med Jane Smiley är att hon alltid gör en massa research och skaffar kunskap och sen sitter jag där och tycker att det är himla spännande med fastighetsmäkleri och att bygga hus (för en vecka sen gäspade jag åt ämnet). Det går inte att spjärna emot historien! Men ännu mer spännande är det med Joes koppling till Felicity, en gift dotter till hans äldre kompanjon, och deras elektriska och hemliga affär. Felicity påminner mig hela tiden om någon annan jag gillar, någon roll eller litteraturfigur men jag kommer inte på vem. Jag blir iallafall glad varje gång hon dyker upp i historien och Joe, han blir jätteglad. (Ha ha, det där var verkligen på gränsen.)
Boken är väldigt trevlig, det har varit en fröjd att få lägga sig och läsa på kvällen, och jag har längtat och tänkt på den lagom mycket under dagarna. En typisk Jane Smiley med andra ord. Trevlig i ordets bästa bemärkelse.

Angela's ashes (Ängeln på sjunde trappsteget) av Frank McCourt. Jag känner mig lite snuvad. Alla verkar tycka den här är toppen, fantastisk, och jag tycker bara den var sådär och ibland inte ens det. Behöver man dra någon resumé? Irländsk katolsk otroligt fattig och svår uppväxt med far som super eller blir avskedad från jobbet och mor som får barn på barn och en bostad för den stackars familjen i det ena loppigare rummet efter det andra. Tröstlöst deprimerande och upprörande, speciellt den supande fadern.
Det var ju ett nytt sätt att skriva, McCourts stil, men i övrigt... jag blir inte fångad, jag känner inget speciellt när jag läser mer än något leende här och något "stackars!" där. Inte min bok helt enkelt.

The catcher in the rye av J.D Salinger. Jag tror jag läste den här när jag var fjorton - femton, iallafall började jag på den. Jag vet med säkerhet att jag läste den kvinnliga motsvarigheten Glaskupan och den gillade jag mycket.
Nu gör jag ett nytt försök för jobbets skull, och jodå, den duger väl. Ung man på sexton som blir utkastad från skolan och har några dagar att spendera i New York innan hans familj väntar hem honom. Det blir tjejer, tankar om tjejer, försök med tjejer, och taxiresor och drinkar och samtal med gamla lärare. Holden Caulfield, på trappsteget mellan barn och vuxen, och med bestämda åsikter om vad som är grand och vad som är phoney och vad som är class. Underhållande och smårolig här och där, visst, men inte sådär swell på det stora hela. Det blir en aning tjatigt i längden, jag tror Holden gör sig bättre i små bitar för han är ganska enahanda och hans tankar mal på och på och jag känner mig lite instängd i Holdens huvud till slut. Ett medelbetyg till den här klassikern.

Vecka 43 av Hanne Ørstavik. Solveig har gått genom livet med högsta betyg i allt och en klar uppfattning och plan om vad hon vill göra med livet - forska i litteratur. Nu är hon färdig doktor och har fått en tjänst på en högskola där den äldre Hilde jobbar, Hilde som hon beundrar enormt. Hilde är en kvinna med vackra linnekläder, fina keramiktallrikar, ett ljust hus, inget smink, bra hållning, långsamt och klart tal. Marimekko-kvinnan skulle jag kalla typen. Solveig känner inte Hilde alls, men hon är övertygad om att de tänker på samma sätt om böcker, och att de snart kommer att bli vänner, och att Hilde strax därefter kommer att inse att hon ju faktiskt inte behöver någon annan än Solveig. Uh-uh, psykotecken nummer ett.
Solveig verkar vara urtypen för en som läst för mycket, en nörd utan social kompetens, en irriterande person som är besatt av sig själv och hur världen uppfattar henne och hon världen, en människa som jag antagligen skulle bli galen på efter mycket kort tid och tänka "men för GUDS skull slappna AV kvinna!". Usch! Den här boken retar och besvärar mig och Solveig får mig att sucka och uppskatta mitt eget sunda psyke och prisa det faktum att jag inte läste mer littvetenskap för se vad det kan ställa till med ;) Det känns som att jag vill sluta läsa ett antal gånger, men jag fortsätter ändå. Det blir ofta så med Ørstaviks böcker för mig. Det går inte att sluta, och efteråt så är jag lite perverst missnöjd. Ungefär som när man åker förbi en olycka på motorvägen. Kan inte låta bli att titta även fast jag inte vill se blod. Jag kan inte sluta läsa om Solveigs alltmer skenande verklighetsuppfattning bland Hildes vackra honungsskålar. (Och så fick mig boken att baka rågkakor som en bonus.)

Hey Nostradamus av Douglas Coupland. Jag blev så glad när jag hittade den här innan jul för jag hade inga speciella julklappar till David, och här fanns nu en Ny Coupland! Det blev dessutom lika mycket en julklapp till mig själv.
Det är en historia där fyra personer kommer till tals, och alla springer ur en speciell händelse. Den första är Cheryl, en sjuttonårig tjej som blir den sista som avrättas en dag när tre killar kommer in i skolmatsalen med gevär och börjar meja. Tänk Colombine alltså. Läskigt och autentiskt.
Cheryl kunde ha varit en liten vanlig tjej, och var väl det också, men det ingen visste om henne var att hon var gift sen ett par veckor med Jason, också elev på skolan, och att hon samma morgon gjort ett positivt grav-test. Innan hon dör klottrar hon i sitt block "God is nowhere, God is now here" och detta klotter gör Cheryl till massakerns stora fixstjärna.
Nästa del i boken berättas av hennes änkling, Jason, tio år senare.
Jag gillar för det mesta Coupland, och jag tycker alltid det är bra underhållning med lite satirisk twist. Så är det nu också. Det är mycket tankar om religion, sektliknande ungdomsgrupper som herr Coupland uppenbarligen inte alls gillar (vem gör det?), och konservativt bokstavstroende fäder, medier och liknande. Helt okej tema även för en icke-troende som jag genom att Coupland är mer skeptisk än frälst, för att uttrycka det fint. Som alltid finns roliga one-liners och smarta synpunkter, och vardagliga på pricken-iakttagelser från den amerikanska kontinenten. Det är underhållande och trevligt och man får känna sig lite smart och hip under tiden man läser. Me likey!