Brudgummen av Rosamond Smith / Joyce Carol Oates. En ung kvinnlig, och vacker, konstnär försvinner från det välmående Weymouth i New Jersey. Polisen kommer och besöker Mathias, Matt, McBrides kontor. Har han träffat kvinnan? Vet han var hon befinner sig? Har han haft ett förhållande med henne? Matt blir paff. Han har träffat kvinnan, men bara för att beundra hennes konst på ett galleri, och sen en dag köra hem henne från centrum - på hennes initiativ. Och nu är hon försvunnen. Polisens frågor vänder upp och ner på hans liv. Hans fru tvivlar redan på hans trohet, han har känt sig missnöjd i största allmänhet ett tag, och så försvinner en kvinna som, visar det sig, har iakttagit honom och varit förälskad i Nattskärran - den signatur han använder när han publicerar sina fotografier. Det här har hon skrivit i en dagbok. Matt börjar göra efterforskningar, och blir mer och mer indragen i fallet och den försvunna kvinnan.
Det är en psykologisk thriller, och det är sådär krypande obehagligt. Matts reaktioner, hans svårigheter att få ihop sina tre jag; Matt familjefadern, Nattskärran den frie levande fotografen och så jaget, hans egentliga. Och dessutom skulden, för den här kvinnan och för flickan som försvann när han gick i high school. Han borde ha gjort något, han borde ha kunnat rädda dem.
Lagom läskigt och spännande, och precis som i Blonde den där förmågan att gå in i en person och beskriva... känner mig klaustrofobisk som Matt och förstår och ser och luktar och upplever precis... bra! Inte lika intagande bok som Blonde dock, Brudgummen känns som en vanlig bra deckare.

Life of Pi av Yann Martel. Booker-vinnaren Martel. En bok vi sett fram emot länge i det här hushållet, för den lät så himla annorlunda - en historia om en pojke som är ensam överlevande från ett förlist fartyg, och han hamnar i en livbåt tillsammans med en bengalisk tiger. Va?! Inte är det direkt "trettioårig tjej som inte har nån kille men hoppas och letar desperat efter mr Right", no siree.
Efter att ha läst den nu då, jo, den är annorlunda, fast den skakade inte om min värld. Den kommer inte att bita sig fast i huvudet, och jag är lite förvånad att det blev Booker-pris till den för jag tycker att den är väldigt mycket "what you see is what you get".
Ramhistorien är precis det jag beskrev ovan. Hur det kommer sig att det finns en bengalisk tiger med i bilden är för att Pis far är en zoo-ägare, och nu när familjen bestämt sig för att flytta från Indien till Kanada så ska djuren säljas. En del av ska fraktas till Nordamerika för försäljning där och det tar zoo-ägaren hand om, som sin sista handling som djurskötare. Men skeppet förliser, mitt ute på havet, och det är bara Pi som överlever, tillsammans med Richard Parker (tigern), en hyena, en orangutang vid namn Orange Juice, och en zebra. Allihop i samma båt. Pi är på väg att hoppa i havet på en gång när han inser vad han hamnat i, för hur länge kan han överleva i det sällskapet - två timmar kanske? Men han avvaktar, och det var väl tur för annars hade boken inte varit lång.
Det är inte spännande som Tell no one här nere, det är mer roligt-spännande att läsa om Pi och Richard Parker och deras relation. Pi förstår att han måste skapa sig en ny roll som något annat än "mat" i Richard Parkers ögon, han måste bli Nummer Ett i hierarkin, the alpha-animal. Intressant! Man får lära sig en hel del om sånt och lejontämjning och revirpinkande. Sen är det lite segt ibland, speciellt innan familjen väl hamnat på fartyget och religionsdiskussioner spelar huvudrollen. Men, på det stora hela... ok! En lagom läsvärd bok för den som tröttnar på alla gamla, tråkiga ämnen som böcker alltid handlar om.

Tell no one av Harlan Coben. !!! . Luft, luft, luft! Jag har läst krampaktigt och nästan med hållen anda i några timmar, och nu är jag klar, och flämt flämt flämt, det är den mest spännande bok jag läst på hur länge som helst! Tack Bokringen för tipset (på svenska heter den Berätta inte för någon).
David Beck har gått omkring i en slags halvliv-dvala de senaste åtta åren, ända sen hans älskade fru Elizabeth mördades när de firade sin bröllopsdag. Själv blev han "bara" svårt misshandlad och medvetslös. Men nu på den åttonde årsdagen efter mordet får han ett konstigt mail, ett mail med innehåll som bara Elizabeth känner till. Eller rättare sagt, borde känna till. Innehållet i mailet ger honom både hopp och misstankar. Är hon död? Hennes far identifierade henne. Hur kan i såna fall det här mejlet komma? Nästa dag får han ett nytt meddelande. Och nu är det en länk till en filmsnutt. En filmsnutt med Elizabeth. En Elizabeth som ser ut att vara ungefär så där åtta år äldre. Filmen får Beck att gå vidare med det, diskret dock, eftersom han i mejlen får uppmaningen "tell no one". Men han kan inte låta bli. Han måste få veta. Är han tokig, är det ett "skämt", eller... lever hon?!
Som jag sa, det är ohyggligt spännande, och det på en gång. Har du inte tid att läsa mer än en halvtimme, spara den här till en annan dag. Jag blev helt fast! Och i slutet läste jag så fort för att få upplösningen att jag nog måste gå tillbaka i ett lugnare tempo.
Förutom spänningen som är olidlig, stora plus också till skildringen av Beck och hans liv och sorg efter sin fru. Det är väl delvis det här som gör mig så fast, jag får en inblick i hur det skulle kunna kännas, det som man inte vill tänka på - att förlora sin älskade. Becks hopp mellan förtvivlan, glädje, och skepsis, allt i skuggan av sin sorg, oj oj. Bra!
Bifigurerna och miljön är fint skildrade också, och dialogen, rapp och snabb och lättsamt karakteriserande. Ja, ta mig tusan, det får bli en röding som en av de mest blodtryckshöjande deckarna på superlänge. Rekommenderas!!

De besatta (Possession) av A S Byatt. Måste direkt avslöja att jag varit lite lat och gjort en skumläsning. Med tanke på att jag nyss sett filmen så hoppade jag skamlöst snabbt igenom alla gamla brev, dikter och berättelser från 1800-talet, och koncentrerade mig istället på det i mina ögon göttaste - nutiden och forskningen och Maud och Roland. Maud och Roland är alltså två litteraturforskare som sitter på varsitt universitet i England och forskar om varsin diktare från 1800-talet, Rudolph Henry Ash och Cristabel LaMotte. Av en slump upptäcker Roland några originalbrev när han går igenom en bok, originalbrev som Ash skrivit till en kvinna han blivit mycket fascinerad av. Men han var ju lyckligt gift? Roland börjar forska lite diskret och har snabbt kommit underfund med att breven måste vara till LaMotte, och det är en relation som ingen nånsin vetat om förut. Så nu börjar jakten på att verkligen klarlägga och "bevisa" att det stämmer, och till sin hjälp engagerar han Maud Bailey som forskar på LaMotte. Något motvilligt, hon är inte en forskare som är intresserad av personen utan bara texten, dras hon med och kan inte länge motstå den fantastiska historien.
Det är en lång bok, och då har jag ändå gjort den kortare ju, och såhär i efterhand MÅSTE jag säga att jag tycker filmen var en bra bearbetning! Boken är bra, den är spännande och romantisk och är man lagom intresserad av littertur och forskning och universitetsvärldar, då är det extra spännande. Men filmen var ja, ett lyft. Lite bihandlingar som försvinner, ett par bifigurer färre, och det mesta i relationerna kommer fram ändå. Ja, det är faktiskt så att jag tycker att en helt okej bok har blivit en mer-än-okej-film!

Use me av Elisa Schappell. Oh me oh my, den här tyckte jag OM! Vicken jackpot! En roman berättad i tio historier, lite à la Flickornas handbok, om främst Evelyn och lite om Mary Beth. Evelyn kommer från en ur-kärnfamilj med mamma och pappa som är kära i varandra, fortfarande. Evelyn själv är i första novellen precis i gränslandet mellan självständig tonåring och liten unge. Hon blir störd av att hennes pappa inte vill ta i henne på samma sätt som han kramar hennes lillasyster och att han håller sig på sin kant, och samtidigt blir hon vansinnig på att hennes föräldrar inte låter henne smaka likör eller gå en bit bortanför vinhusguidningarna så att hon kan flirta med en riktig fransk kille. Det är på pricken i min smak! Lätt identifierbart, tacksamt ämne, snärtig stil och härligt tillbakahållen svart humor. Mitt i prick! Andra novellen handlar om Mary Beth som inte har förmånen att få uppleva sina föräldrars lyckliga äktenskap - hon och hennes mamma är satta i en liten lägenhet på Park Avenue efter skilsmässan och hennes pappa ringer någon gång var tredje vecka så där. Men han har gett henne ett AmEx-kort.
Fast det är hennes gifta älskare som bekostar aborterna, tre stycken vid det här laget.
Fäder och döttrar, och vänner, är de genomgående temana - mest relationen mellan Evelyn och hennes pappa, men även den mellan Mary Beth och Evelyn. De delar rum på college och blir vänner för livet. Historierna följer dem från tonåren upp i vuxen ålder. Precis som i Flickornas handbok (en av mina absoluta favoriter) är det insikt presenterat på ett humoristiskt sätt. Det är en fantastiskt bra coming-of-age-berättelse och den tappar aldrig i intresse, och alla bitar och personer vävs ihop och kommer igen, och aah, jag bara läser och njuter! Jag blir både avundsjuk på och känner igen mig i Evelyns relation och kärlek till hennes far, och hur pass mycket den präglar henne. Rekommenderas å det varmaste!!
Det här var E S:s debut och jag hoppas verkligen det kommer mer! (I samma veva, Melissa Bank, var är du?)

Elefanten som gick upp i rök - och andra berättelser av Haruki Murakami. Mmmmums! En svensköversatt Murakami, översatt av Eiko och Yukiko Duke som även står för Norwegian Wood på svenska, och den kommer senare i vår.
Dessa noveller är sköna. För mig som läst massa Murakami är det extra roligt eftersom jag känner igen en del människor och historier; novellerna angränsar till några av hans böcker och de är ungefär före-historier. (Den första är tex direkt ur The wind-up bird chronicle med lite små annorlundigheter.) För andra som inte läst Murakami tycker jag det är en bra start! Det är en frisk blandning av abstrakt och konkret och det är så typiska stämningar och känslor och ämnen som han visar här. Jag blir på bra humör, avslappnad, Japan är med, Tokyo. Ja, den är bra! Det finns ett par konstiga noveller som jag inte gillar alls, men de kan jag överse med. Alla de andra, läsvärda!
Och nu har jag tänkt vidare på en av anledningarna till att jag gillar honom och hans hjältar så mycket - jobbet. Många av hans personer har jobb som beskrivs som rätt arbetskrävande och stressande och inte någon passion, men när de väl kommer hem glömmer de bort det. Det är det här som gör mig avundsjuk! Jag önskar att jag var bättre på att glömma, eller lägga undan, mitt jobb när jag kommer hem. Idag till exempel, det är lördag, och jag börjar dagen med att gå och mala en av mina nya klasser som är skitjobbiga och vad jag har gjort / ska göra med dem. Släpp!! Det är lördag! Murakamis hjältar har ett fullvärdigt liv utanför sina arbeten, så himla behagligt. Lyssna på musik, träffa sin familj, läsa en bok - det är sånt man ska göra på en lördag, inte lägga upp krispaket. Och, givetvis, dricka minst en öl. Ölen är alltid med, och jazzen. Aaaaaah.

Dödsmantrat av Eliot Pattison. Åh vad jag har läst och läst och läst.... pust! Det här är vår nästa bokklubbsbok och därav all denna möda. Hade det inte varit för bokklubben så är väl risken stor att jag inte avslutat den. Det låter lovande - en deckare i Tibet! Handlingen tilldrar sig i ett fångläger, och där på ett vägbygge på ett berg, hittas en man utan huvud. Han har västerländska kläder på sig, och inom två veckor kommer en grupp amerikanska turister på besök och då måste allt med detta olycksaliga dödsfall vara undanröjt. Utredaren blir Shan, en av fångarna i arbetslägret, som innan han blev deporterad från Kina jobbade som utredare. Nu får han ny "status" och en extra press på sig. De andra fångarna (många är munkar från förstörda kloster) i hans läger lägger nämligen ner jobbet för den döda kroppen har nu förorenat berget, anden är fast där, och de vågar/vill inte jobba mer där. Kan inte Shan lösa mordet inom några dagar kommer de, och han, att straffas hårt.
Som kryddor i berättelsen finns kinesisk militär, munkar och kloster och religion, Kinas övervälde, skillnaden i västerländsk och österländsk syn på... allt, och ännu mer ovanligheter. Andar, eremiter, att gå upp i meditation, förflytta sig mellan världar - ja, oj oj. Det är intressant, och det är mycket att ta in. Men boken som helhet - nej, inte riktigt. Jag skulle hellre uppskatta den som orientering om Tibet än som en regelrätt deckare. Den är rätt omständlig, man får läsa läsa läsa, och ingen vidare fart, ingen större spänning, ingen fin gestaltning. Pattison gapar över för mycket. Tibet och allt han vill skildra blir för omfångsrikt och själva historien håller inte måttet. Så om man ska resa till Tibet kan jag rekommendera den, eller till Kina, men om man vill ha en bra deckare, nej nej.