Stilla flyter ån av Emma Vall. Igår när jag gick hem med den här boken från biblioteket tänkte jag "hm, Sundsvall, då kanske kasinot är med i nästa Amanda Rönn-bok". Men det hanns ju med redan i den här!
Det nya kasinot och de nya ekonomiska problemen som följer med i kölvattnet är grunden för "Stilla flyter ån". Värdinnor från öst, ockrare, indrivare, med mera. En del i Sundsvall gillar det, andra som Amanda och hennes kompisar på Sundsvallsposten gillar det inte. Men istället kan man glädja sig åt konstmässan Sundsvall Art Fair som kommer till stan, och hennes bästis från Umeå, Sara, ska ställa ut en mycket hemlig installation där. Kul kul! för Amanda.
Sen händer det ju förstås lite grejer som gör att det här kvalar in under benämningen "deckare" men om dom kan jag lätt avslöja för mycket, så det säger jag inget mer om.
Som bok, wello wello... Jag gillar ju Amanda Rönn av flera skäl - hennes snygga garderob, det faktum att hon bor i Sundsvall, att hon jobbar på kultursidan på en tidning men är fd lärare, att det brukar vara småmysigt/spännande i hennes sällskap. Fast nu känns det lite annorlunda än tidigare. Trots att det i den här boken är en del personer från de tidigare och lite referenser bakåt och så, är det ändå känsla av "introduktion" över den. Vet inte om det är stilen som är annorlunda eller vad. Det är liksom lättare än vanligt; mer om Amandas vackra röda hår än om hur hon är på insidan utöver det uppenbara uttalade som trött, glad, osv. Jag har gillat den stilen i dom förr, det är inget fel på lättlästa böcker, men dom kan ju inte bli helt nollviktiga. Mina egna bilder och små upptäckta aha:n vill jag ha med! Jag både känner igen mig och inte, men som gammal läsare är jag inte jättenöjd... Jag fattar ju redan att Amanda har skitsnyggt stort hår, så gå vidare!

Gömstället av Trezza Azzopardi. Mja... en mellanbok för mig. En bra bok för dom som väljer ut nomineringar till Booker-priset i England, för den kvalade in där. Jag förstår inte varför, tycker inte att skriften, stilen eller storyn är sådär överbra. Det har tex tagit mig hela veckans pendling att läsa ut den, och den är trots allt bara 300 sidor.
Men okej - lite beröm ska den väl ha för att en för mig ny grupp skildras, immigranter från Malta som bor i Cardiff. Hade ingen aning om att dom fanns där. Det är på 50-60 talen, och den som berättar är den yngsta dottern av fem i en olycksdrabbad familj. Fadern är en småfifflare som tror stort på Turen, men han förlorar ju hela tiden (som vanligt). Modern får dra lasset med alla barnen. Det är elände och elände och elände hela tiden. Så mycket elände att pappan faktiskt spelar bort en av döttrarna. Jaha. Äh, jag skriver inget mer om den nu. Jag föll inte för den, trots Booker-nominering och allt. På temat elände och barndom tycker jag att "En gång i ett hus som brinner" av Andrea Ashworth var bättre. Bara som ett tips.

Passionsfrukten av Karel G. van Loon. En holländare. Och mycket trevlig! Den känns såhära... intelligent europeisk. Svårt att förklara närmre, men lite Håkan Nesser fast mycket mer och minus morden. Ehh?
Och namnet, det är så roligt och aptitväckande tycker jag.
Ja. Armin är en man kring fyrtio som vill ha barn med sin flickvän Ellen. När dom försökt och försökt och sen går till läkaren får Armin reda på att han har ett kromosomfel som gör att han är steril, och alltid har varit det. Men, grejen är, att Armin har ju en son med sin förra fru Monika som dog för tio år sen?! Det är alltså inte hans son! Vem är pappan? Armin blir besatt och måste få veta. Han och Monika var ju jättelyckliga ihop, och hon var väl inte tillsammans med någon annan, men VEM är pappan??
Jag hade jättetrevligt när jag läste den! Bra upplägg på historien, fina kärlekar, bra fader-son tankar, lite smarta och intressanta tankar för Armin jobbar på vetenskaplig tidskrift och tänker mycket och samtalar, och fina bilder av Holland och Amsterdam. Ja ni vet, en sån bok som gör att man vill åka på semester till orten/landet för hela totalupplevelsen är så inbjudande och lockande!
"Spänstigt" : det var nog det ordet jag försökte hitta där uppe kring intelligent europeiskt. Mmm.

Stern men av Elizabeth Gilbert. Oh brother! Efter David Gates i början av veckan hoppar jag på den här godbiten. En historia om två identiska grannöar långt ute i skärgården utanför New Hampshire. Båda öarna livnär sig i stort sett på hummerfiske, och konkurrerar hårt om det också. På den ena bor Stan Thomas och hans fru Mary. Dom får en liten dotter, Ruth, och det är hon som är huvudpersonen. Ruth Thomas är en ny favorit för mig. Hon är supercool. Jättesmart, rolig, klarsynt, envis, och snygg dessutom. She's got it all!
I början av berättelsen får jag intrycket att det utspelar sig i början av seklet, men det är nog pga lite hummer och ö-historia man får sig till livs då. När Ruth kommer in i bilden är vi framme vid 70-talet. Och alltihop är ganska fascinerande! Dom där två ensamma öarna, och hummerfisket, och så människorna som bor där ute. Original i massor. Allt blir så levande, och dom är så intressanta!
Och i mitten av allt står då Ruth som är ganska speciell på ön tack vare sin familjehistoria. Hon har varit ivägskickad till en skola på fastlandet och kommer tillbaka till ön som 18-åring. Fast besluten att bli hummerfiskare, men inte direkt för att hon gillar hummerfiske - hon avskyr det. Så det här är berättelsen om en ny tid för Fort Niles (hennes ö) och Ruth och humrarna och framtiden. Finns det någon? Och vad tusan ska hon göra med den? Hon vägrar åka tillbaka till fastlandet och universitet fast alla andra anser att hon med sin begåvning ska "fly" så snabbt som möjligt.
Annie Proulx har skrivit fina ord på omslaget och det passar ju bra. Precis som hennes bok (den enda jag läst är "Sjöfartsnytt") är det här en bok-bok, dvs den är fylld av berättande. Men hos Proulx blev det ibland lite för mycket när alla skulle redovisa sin historia. Här hos E G är det en bra balans. Ja, det funkar så bra med avvägningen öarna, människorna och Ruth. Åh, ett riktigt riktigt nöje att läsa! Jag kommer nog att ha humrar i huvudet ett bra tag efter det här.

The wonders of the invisible world av David Gates. Noveller, nya och färska och amerikanska. "David Gates makes me sick with envy" säger Nick Hornby på omslaget, och det kan jag förstå. Båda har liksom samma genre - unga människor mellan 30-40 i dagens moderna samhälle. David Gates påminner lite om Douglas Coupland också på det sättet att det är så mycket amerikanska samhälls och kulturreferenser med. (Som jag älskar, ja.)
Men novellerna då? Ja, jättebra de flesta av dom. Det handlar om relationer i nästan alla, till makar eller ex eller familjemedlemmar eller till älskare/rinnor. Ofta bor de i New York eller på östkusten. (Ännu bättre.) I samtliga fall har de någon form av problem mellan sig. (Bingo!) De är 15-25 sidor långa och i samtliga lyckas Gates skapa en fullständig liten värld med helgjutna människor. Och hans dialoger är bara.... shit. De dryper av sanningar och mörk ironi och det är absolut ingen holding back. Så himla upplivande att läsa men så himla skönt att inte vara med i! Min favvo är nog den om paret som lämnat stadslivet för en gård på landet i Vermont och där mannen röker på bara för att han vill fortsätta vara speciell och aldrig bli nån Svensson.
En perfekt start på bokåret 2002.

Tyst! Du är död! av Katarina Mazetti. En light deckare, lite smårolig och bitsk - är väl tanken. Gillade "Grabben i graven bredvid" supermycket, men där den var rolig och bitsk är den här bara lite trist. Det jag gör mest är letar efter ledtrådar och hus från Ume, för där bodde K M senast jag visste nåt om det.
Ja, men det är då lite olika typer på en radiostation, olika invecklade i varann. En ung kvinnlig praktikant som är navet i storyn. Och så händer ett mord, i direktsändning, och det finns 70000 lyssnande vittnen, men inte ett enda tittande. Jag vet inte... det känns mest beräknande på nåt vis, typerna och stilen och arbetet på radion. Det funkar inte alls lika bra som i "Grabben...". Inget att rusa benen av sig efter. Synd.

The love letter av Cathleen Schine. Nu är jag lite besviken för jag var helt säker på att jag skulle gilla den här... och jag gjorde liksom inte det.
Helen är en kvinna, 42-årig, som återvänt till sin barndomsstad och öppnat en bokhandel. (Det däremot gillar jag. Det får bli ett tillägg på min alternativa-yrken-lista.) Nu under sommaren har hon anställt tre collegestudenter som hjälper till, två flickor och en pojke. Alla tre blir impade av henne, för Helen är faktiskt både attraktiv och flirtig och mångfacetterad.
Så en dag dimper ett kärleksbrev ner i affären, det är bara Helen som ser det men hon förstår att det inte kan vara till henne. Fast vem är det till och vem har skrivit det? Det blir sommarens gåta. Hon försöker lista ut, bland sin personal och sina kunder, och på köpet börjar kärlek spira här och där.
Ja. Hur roligt ämnet än låter så griper det inte tag i mig. Kanske för att jag inte blir så impad av Helen? Kanske för att jag blir less på Johnny, en av collegestudenterna som lånar oss sin synvinkel? Hur som helst, jag tycker tyvärr att den var rätt trist, och det var bara tur att den var snabbläst. Om vi säger så. Pröva istället The evolution of Jane av samma författare för det är något extra!

Efter orkanen av Josephine Humphreys. Inspirerad av Alices drömmar lånade jag genast en till av samma författare, men nej. Denna var inte alls så bra. Långt ifrån. Handlar om Rob, 32-årig advokat som i samband med en orkan som river upp hela Charleston tar tillfället i akt att göra något omvälvande. Han säger upp sig och vill börja leva livet. Låter lagom intressant men det känns som en "barnbok" i den meningen att Rob är påfrestande irriterande naiv och godtrogen och dumt översnäll. Väckte inga positiva känslor hos mig. Tack och hej.

Strandsatt av Barbara Vine. Åh så BRA! Vilken deckare! Jag var lite misstrogen mot B V efter tråkiga Gräshoppan, men nu är den känslan helt försvunnen. Den här var ju allt annat än tråkig!
Den är upplagd på samma sätt som Gräshoppan - man får reda på från början ett en man som heter Ivo har dödats, och man vet av vem, Tim, för det är han som skriver berättelsen. Det har gått två år sedan den hände, ingen har kommit på honom, men han skriver ner alltihop för att få ur sig det. Han ser syner, bilder, och drömmer obehagligt om Ivo hela tiden, och det plågar honom. (Ganska självklart.) Så Tim berättar om hur han träffade Ivo när han gick på en skrivarkurs på universitetet, hur de inledde sin historia och vad som hände sedan - hur det hela slutade med död under en vetenskaplig kryssning i Alaska. (Och nej, jag avslöjar inte hela boken nu för det här är basfakta som kommer fram direkt.) Den andra anledningen som får Tim att börja skriva, förutom sitt eget samvete, är att han får en rad brev. De är anonyma, avsända från USA, och alla handlar det om människor i historien som lidit skeppsbrott. Breven är rätt personliga, anknytet till det som hänt, och han vet vem som använder sånt brevpapper, men ingen förutom han vet ju om brottet, eller?
Alltihop är sådär indragande skitspännande! Totalt imponerande! Det är så mycket mer än en deckare, för det är kultur och universitet, och ungdom och kärlek kontra mognad och kärlek, och skillnader mellan engelsmän och amerikaner, och allt möjligt. Jag tycker alltid att Jane Smiley har så mycket kunskap om sina ämnen, men nu måste jag bara bocka för Ruth Rendell (Barbara Vine). Oj oj. En gedigen ROMAN med massa innehåll, och så detta brott och Tim och Ivo i centrum. Ja, det är... Och slutet, sista fjärdedelen, håll i er!
Rekommenderas å det varmaste!

Alices drömmar av Josephine Humphreys. Jag var på ett bibliotek för att leta efter den andra romanen av Helen Humphreys (den första är Afterimage/Återsken) och hittade inte den, men väl en annan Humphreys. En lika bra Humphreys! Jag fastnade för boken för att baksidestexten berättade om en äktenskaplig idyllisk scen som bara är ett bedrägeri. Aha! Klart jag lånade den.
Tre personer står i centrum. Alice och Will är gifta sedan tio år. De bor i Charleston, han är läkare, hon är fd matematiker men nu hemma med deras två små döttrar. Och deras äktenskap blir bara tystare och mer och mer isolerat. De går båda runt i sin egen värld utan riktig kontakt med den andra. En dag får Alice veta av sin svärmor att Will har ett förhållande med sin mottagningssköterska, den unga Claire. Istället för att konfrontera Will med det blir hon själv liksom fascinerad av Claire. Hon följer efter henne, iakttar henne, kan inte låta bli att slås av hennes skönhet, ungdom, möjligheter.
Den tredje huvudpersonen är Iris. Svärmodern, igen, ordnar med en barnflicka så att Alice ska kunna komma ut lite och rycka upp sig. Iris är den nya barnflickan. En sjuttonårig tjej som verkar ramla över människor som inte kan ta hand om sig själva. Hennes mamma, hennes bror, gubbarna i huset där hon hyr ett rum - alla vilar de på Iris ansvar. Hela hennes liv är så. Men de nya barnen vill hon verkligen ta hand om, hon vill ha deras kärlek. Och Alice är nöjd, ju mer människor som tar hand om bitarna i hennes numera lilla komplicerade liv desto bättre. Iris tar barnen, Claire tar hand om Will, det är inte så mycket ansvar kvar åt henne till slut. Men när Claire plötsligt börjar bete sig oväntat, dvs inte längre som Underdånig Älskarinna, ändras balansen.
Det är ofta svårt att skriva om den här typen av böcker tycker jag. Innehållet känns deppigt eller livstrött eller bara inte spännande nog. "Ett äktenskap i kris - när man kan skratta åt Bridget? Kom igen nu." Och det är svårt att få fram vad som är bra, för det är inte det uppenbara som lätt fångar. Det är inte catchigt. Det är bra skrivet, det är bra och levande människor, det är bra vardag, det är lite roliga barn, det är bra Söder i USA. Jaha, är någon mer intresserad??
Det som jag faller för, ofta, är vardag som inte är min men skulle kunna vara med fantasins hjälp. Tex i Inger Edelfeldts, eller den här. Samtidigt är det inte alls min vardag jag läser, men boken får mig att se något nytt i den eller något möjligt i mitt vardagliga förhållande. Och dom böckerna som lyckas riktigt bra med det, dom lägger man in på sin speciella plats och har som insikt eller vägledning eller tröst. Den här boken är så. Jag är inte 33, jag bor inte i Södern, min man är inte otrogen, vi har inga barn, vi är inte stumma... men på sätt och vis är jag och har jag allt det där. Och då är det en bra bok.