Jan "Amrita" av Banana Yoshimoto. I slutet av boken finns det ett tillägg av författaren där hon säger att boken är naiv och får henne att skämmas lite så här i efterhand, men det är hennes längsta bok och därmed en liten stolthet. Så.
Och jag gillar den inte alls lika mycket som "Kitchen", men jag gillar den okej. Det är en så behaglig känsla i boken. Jag läser "Amrita" och tänker på ett stort varmt luftigt kök där det alltid finns goda matrester i kylskåpet, eller på att simma ensam i en bassäng och kunna sträcka ut sig helt. Och det är så skönt att vara där.
Historien är rätt spretig om en udda familj, telepatiska gåvor, minnesförlust, hur allt fortsätter dag ut och dag in, osv. Så om man inte är övertygad om hur bra Yoshimoto är ska man nog inte läsa den här. Är man övertygad, go ahead. Inte så mycket för innehållet som för känslan. 
(Bonus : precis som i "Kitchen" är det mycket matprat.)

Jan "Vit oleander" av Janet Fitch. Det börjar så väldigt bra. Mycket vackert språk som gör att man gärna "vistas" i boken trots att det är obehagliga saker som händer. Mycket bilder och beskrivningar, bra bra bra. Men sen blir det mer och mer elände och till slut sitter jag bara och väntar på eländes-tecknen så fort något pyttelite lyckligt och gott verkar kunna hända Astrid.
Astrid blir ett fosterhemsbarn i Californien när hennes mamma dödar en fd älskare, och det är den uppväxten, full av hemskheter som sagt, som man följer med andan i halsen. Kanske om boken varit hälften så lång? Sovrat lite, tagit bort? I sista tredjedelen är jag inte längre så intresserad av hur det ska gå, jag orkar inte dröja mig kvar i bilderna som målas upp, jag blir skitless på mamman. Mycket synd på så rara ärter.

Jan "Själv" av Yann Martel. Hm. Det går inte att säga så mycket om handlingen för då avslöjar man allt med boken, men... Jag läste en tredjedel och tänkte "gud så bra!" för det var skärpt och bra ton, sen var jag lite illa till mods och lite tveksam i andra tredjedelen, och sen kom jag tillbaka till bra-känslan i slutet. Så på det stora hela : bra! Den påminner mig lite lite om "Bara Alice" i språk och känsla, och den var ju alldeles väldigt bra. Men "Själv" är klart den ovanligaste boken jag läst på länge. Det yttre kan jag avslöja - det handlar om en uppväxt från noll till cirka trettio år, det utspelas i modern tid, ganska mycket i Kanada, det handlar mycket om kärlek (och sånt gillar vi). Sen är det stopp på infon. Jag säger bara : läs själva, det är den värd!

Jan "Carambole" av Håkan Nesser. Det är D som har tjatat och tjatat att jag skulle läsa den här. Var inte så himla sugen (alls) efter "Ewa Morenos fall" som jag tyckte var seg och baktung och så. Men, allt det som inte funkade i den boken flyter på galant här. Det baktunga har vridits ett extra varv och plötsligt blir det fnisskul och absurt. Assistent Rooth, jag diggar dig! Alla poliserna är så sävliga och tröga i sättet att dom är mycket underhållande.
Och brottet, ja det är det inget fel på, alls. En pojke blir påkörd och dör på en mörk väg en sen kväll. Mannen som gjort det smiter från platsen. Och så börjar det. Inte en lätt nöt att knäcka för Maardams ordningsuppehållare.
Revansch för Håkan Nesser. Nästa bok ska jag läsa på en gång, jag lovar!

Jan "En nypa frisk luft" av Erica James. Sorterar under kategorin Lättsamt Engelskt. (Oh vad jag gillar det uttrycker "sorterar under.."!). Charlotte kommer sig äntligen för att säga till sin tråkige rike man att hon vill skiljas. Jaha, vad lyckas karln med samma dag? Dö i en bilolycka så klart. Charlotte återvänder till sin hemby på den engelska lantbygden och där ska hon plocka upp sitt liv igen.
Om ni gillar puttriga romanser, théstunder, nyfikna grannar, kyrkobesök och blommiga gardiner, allt avhandlat i sakta mak utan större obehagskänslor eller sprutt, då är det här boken för er. Go ahead, indulge yourselves!

Jan "Go" av Simon Lewis. Jag får noll lust att resa till Asien när jag läser den här. Är inte det en rätt stor prestation?? Han jämförs med Alex Garland på baksidestexterna, men nä'ru.
Sol, Lee och Vix är tre personer man får följa runt jorden. England, Asien och sen England igen. Jag blev inte förtjust i början, och det tog sig aldrig sen heller. Det är tråkigt, inget att falla för, inget spännande. Skälet till att jag läste ut den var den totala bristen på bokhandlar i Hurghada.

Jan "Kodboken" av Simon Singh. Ingen bok att sträckläsa så där. D hade med sig den och så upptäckte vi ett avsnitt om hieroglyferna och låg och läste det tillsammans på hotellrummet. Mycket mysigt faktiskt "-är du klar? -mm... nu, vänd". Och mycket spännande innehåll! Kodboken handlar om koder under alla olika tider, tex krig och historiska dokument som forskare jobbat hårt för att knäcka. Man får veta hur det gick till och vilka hjältarna var. Matte, språkhistoria, historia, ja den är användbar på flera olika områden.
Visste ni tex att navajoindianer jobbade för de allierade under andra världskriget? Deras språk är helt eget och det finns inget skriftspråk, så det var en av de få koderna som aldrig var ens i närheten av att  knäckas av motståndarsidan.