Disobedience av Jane Hamilton. Jag var på biblo i veckan och lånade flera böcker på en minut - alltså, letade jag inte efter något speciellt utan jag hamnade vid en bokstav och bara plockade på mig några titlar. Slumpböcker alltihop. När jag kom hem och kollade upp dem på amazon så visade det sig att flera av dem fått väldigt bra kritik. Kul! Den första jag började på av dessa kritikerrosade böcker var Disobedience. Författaren har fått båda sina två första böcker The book of Ruth och A map of the world med i Oprah's Book Club. Inte illa!
I Disobedience är det Henry Shaw, arton år, som berättar. Han lever med sina föräldrar, Beth som är pianist och Kevin, historielärare på gymnasiet, och sin lillasyster Elvira som är tretton och redan en totalt hängiven Civil War-reenactor. Dvs, hon är med i uppspelningar av olika slag under the Civil War. Hon och pappan reser runt landet och släpar med sig alla sina autentiska saker och lever så autentiskt det går och låtsas att de är under general Lees befäl för en helg. Elvira har gått in för detta så totalt att hon för det mesta går runt i sina uniformer, hon gör sin röst mörk och o-flickig och hon försöker sjunka ihop så att inte brösten ska synas. Hennes reenactor-persona är nämligen Elvirnon, trumslagarpojke. Resten av tiden, när hon inte är med på slagen, så jobbar hon på att förbättra sin uniform och att ta reda på så mycket det går om Civil War, ivrigt påhejad av pappa historieläraren.
Men, Elvira är inte huvudperson även om hon är nog så fascinerande, utan det är Beth Shaw, eller Liza38. Henry har, som datorexpert i familjen, fixat igång ett e-postkonto åt mamman (Liza38 blir hennes namn där) och även ett lösenord och en morgon råkar han av misstag gå in på hennes e-post istället för sin egen. Han råkar läsa ett mejl och i det avslöjar mamman att hon har inlett en affär med en violinspelare. Hon träffade mannen, Richard Polloco, för första gången för ett år sedan. Inget hände då, men när de igen stötte på varandra av en slump så hände det mycket på en gång. Det här berättar hon för sin väninna Jane, och Henry läser vidare och hittar mejlen till och från älskaren Rpoll. Hans första reaktion är att säga något, att gå rätt ner i köket och ställa mamman mot väggen, men han avvaktar. Han säger inget, han börjar istället regelbundet gå in på mammans konto och läsa e-posten. Dvs, han får veta väldigt mycket om deras affär. Han iakttar mamman och tolkar hennes humör och sinnesstämningar, hennes handlingar, ser igenom hennes spel när hon sitter vid middagsbordet och halvlyssnar på pappan efter en dag tillsammans med Rpoll. Han funderar mycket på hur det kommer att bli i framtiden, ska hon lämna, ska hon stanna. Vad binder föräldrarna till varandra, hur hennes personlighet förändras när hon är tillsammans med Rpoll, allt sånt. Det blir ganska spännande! Det är spännande på ett Siri Hustvedt-Vad jag älskade-vis, dvs en del skulle kanske tycka att det är lite segt och att inget händer, men jag tycker det är så bra. Det blir hela den här kompletta världen och de här kompletta personerna, så mycket "extra tillbehör" i brist på ett bättre uttryck. Jag riktigt ser och känner ledan av att sitta vid middagsbordet och höra pappan mala om sina jobbkonferenser, eller känner det fina i honom för att han alltid är så optimistisk och snäll och ställer upp, och jag tänker men ska det räcka mot konstnärliga tvillingsjäl-Rpoll? ska Liza38 nöja sig med det här? lika oroligt som Henry.
Det är ena delen av historien, den andra är mer om Henry själv. Arton, funderar på college, på flickor, på sin konstiga lillasyster, på sin vän Karen, på sitt liv, och hur mycket som hänger ihop med föräldrarna och vad han ska göra i olika scenarion beroende på vad de gör. Och så lillasystern Elvira, som är en ständig källa till konflikt för mamman som är rädd att hon ska bli lesbisk / aldrig kunna anpassa sig till samhället / fastna som Elvirnon, trumslagarpojken.
Ja, det finns massa innehåll här! Efter att jag läst boken kan jag absolut se Oprah's Book Club-stämpeln på Jane Hamilton (det finns tom en book club i den här boken, befolkad av div artistiska konstnärliga kvinnor med mycket åsikter). Mycket att identifiera sig med, roas av, oroas av, och allt framfört så himla bra. Skrivhantverk! Allt är imponerande välgjort, plotten, personerna, humorn, drivet. Det är en av de här böckerna som Lyfter. Inget slumpmässigt och inget slarvigt och inget som tar två timmar att läsa och två minuter att glömma. Det här är meeer. Mycket bra! Jag ska helt klart spana efter Jane Hamiltons andra böcker. Kollade just men hittade tyvärr ingen översättning till svenska på någon av henne böcker.

Isprinsessan av Camilla Läckberg. En besvikelse! Jag har läst så mycket beröm om hennes böcker, och priser har hon vunnit, och läsarkommentarerna på hennes blogg är ju överpositiva, men när jag tagit mig igenom Isprinsessan så känner jag mig mest som ett "eeh?". Vad handlar hajpen om? Den är yxigt berättad, personerna är hyfsat tunna och platta, spänningen är inte sträckbänkig, stilen är nja eller nej. Verkligen inget positivt helhetsintryck för mig. Jag blev inte engagerad i någon del av den här och skumläste snabbt till slutet. Trodde ju att det skulle vara mycket mycket bättre! Kommer att nöja mig med att läsa hennes blogg i fortsättningen, den är betydligt mer intressant.

The Pact av Jodi Picoult. En tidigare Picoult, och det märks lite. Första tredjedelen tycker jag faktiskt är aningen seg, och så var det inte i de två tidigare jag läste (som båda är skrivna på senare år). Men, den som väntar på något gott. Det var inte så segt att jag ville sluta, och väl introduceringarna var överståndna så tog det mer fart.
Chris och Emily är två grannbarn som lekt ihop, otroligt tätt och intensivt, sen de var nyfödda. Nu är det sjutton och arton, de dejtar, precis som alla hoppats på. De är ett perfekt par och deras föräldrar är så nöjda. Så mitt i natten väcks deras föräldrar av varsitt telefonsamtal "kom till sjukhuset, ert barn är skadat". Emily är skjuten i huvudet, Chris har en huvudskada. Hon dör snabbt, han överlever. De har uppenbarligen haft en självmordspakt.
Eller?
Det som verkar tragiskt men glasklart de första timmarna förändras under natten och dagen därpå är Chris som överlevande anklagad för mord på Emily.
Picoult är ju mästare på att pytsa ut intrigen och bygga upp spänning och driv, och här kommer snuttar från deras begynnande förhållande, hur grannfamiljerna växt ihop, hur det är för Chris som anklagad och vad som egentligen hände den natten. Det blir en spännande historia av allt, men jag hade lite svårt med hela grundtanken - självmordspakt eller inte? Jag ska inte avslöja slutet, men det känns som lite... glapp i en annars trovärdig plot. Hmm. Sådär va..
Men det stör mig inte så himla mycket. Jag tycker alltid det är ett nöje att läsa Picoult och även om det nu fanns bitar här som var mindre bra så fanns det många andra som var tillfredsställande bra. Tonårstankar, kärleken, Chris som överlevande, med mera. Hon ger valuta för pengarna! Och sista delen, upplösningen, det var som alltid en riktig pageturner. Så har alla tre böcker jag läst av henne varit, läser snabbt som en tok för att få veta! Och sen får jag gå tillbaka i mer lugn och ro och se vad jag missade i ivern. Det blir alltså precis samma rekommendation på The Pact som på Salem Falls och My sister's keeper : läs!

The Bitch Goodess Notebook av Martha O'Connor. Det stod så här i ett omdöme "if this isn't Alice Sebold, Donna Tartt or Barbara Vine writing under a pseudonym, then M O'C is a huge new talent". Är det konstigt att musen gled till köpknappen? Vad skulle jag göra liksom? Sebold, Tartt och Vine...
Hmm. Men hur troligt är det att någon av dem har ny pseudonym? Skulle ha tänkt på det. Och M O'C är inte en ofantligt ny stor talang i mina ögon.. Den här kommer istället att föräras ett bookcrossing-öde inom en snar framtid, ingen keeper för mig.
En historia om tre tjejer, nutid blandat med high school-återblickar. Nutiden är mycket problematisk för alla tre. En är en one hit wonder-författare som aldrig kommer att kunna skriva bestseller nummer två och dövar sig med sex med sina lärarkandidater. En är en blivande mamma gift med vänstrande men. En sitter inne på ett mentalsjukhus efter att ha klickat fullständigt på sitt jobb och dragit kniv. Now, hur kan det komma sig? Har det något med den där klubben, the Bitch Posse, i high school att göra, och att de aldrig skulle svika varandra men att de gjorde det ändå? Och hur svek de varandra, egentligen? Det är det man ska bli väldigt nyfiken på, men jag blir det inte. Det känns bara rätt trist. Ganska förutsägbart, ganska platt, och liksom, ja, inget lyft. Det är skrivet på det sättet att jag fattar att här ska jag bli illa berörd eller imponerad, men jag blir inte det. Det vill säga, en författare extremt långt från Sebolds och Tartts kvaliteter!! Omdömet från mig blir istället att M O'C är en ny dussinförfattare. Synd synd. Men någon bookcrossare kanske blir glad.