Boklistan feb 2005
till boksidorna igen med mer bokskriverier   hem
Den fjärde handen av John Irving. Patrick Wallingford jobbar på en tevekanal som satsar på att göra nyheter av de klantigaste, värsta, dummaste olyckorna världen runt. De åker runt och intervjuar de där förlorarna som inga andra intervjuar och går under smeknamnet Calamity International. Patricks stora genombrott kommer när han på plats i Indien råkar sticka in handen för långt i en bur med hungriga lejon, och i ett nafs har de bitit av honom handen och ätit upp den! Ett 30 sek långt inslag, som klippt och skuret (ha) för att turnera runt på alla tevekanaler och han blir genast Lejonkillen med hela världen.
I all den tittarrespons som kommer efter det är ett brev från Doris Clausen i det lilla samhället Green Bay. Hon erbjuder en handdonation från sin man, Otto, den dag han dör. Hennes enda krav inför en eventuell donation är att få träffa Patrick då och då för att via honom träffa Ottos hand. Grejen är att Otto är kring fyrtio och i dagsläget fullt frisk...
Låter det inte fantastiskt Irving:skt?! Den här är inte lika lång och omfångsrik i karaktärer och historier som Änka i ett år, men den är precis lika underhållande.
Jag avslöjar inte för mycket om jag säger att saken faller sig så att Otto dör och handdonationen går igenom tack vare den, och hej och hå. Det blir en vindlande resa, komik erotik kirurgi sport bryggor vid en sjö, helt fantastiskt. Jag älskar hans människor och berättarglädjen, och mest av allt kvinnorna, åh kvinnorna! Här är det Doris, i Änkan var det Ruth Cole, som stjäl varje scen de är med i. Det är helt uppenbart att John Irving njuter lika mycket av att berätta historier som att dikta ihop helgjutna, bräddfyllda kvinnoporträtt. (Apropå det, vem är Evelyn Arbuthnot? Var hon med i Änkan? Det lyste upp en röd lampa när jag såg hennes namn i den här boken men jag kommer bara. inte. på. det.)
Kan bara säga en sak om hans böcker - söker man smart underhållning, look nu further. Själv ska jag  genast vända mig till Owen Meany.

Hundra år av ensamhet av Gabriel Garcia Marquez. Holy Moly, där satt den... Den här fick mig nästan att känna mig som under litt.studietiden när jag hade lässchema på Brott och Straff över påskhelgen. Jag har läst och läst. Inte lika lång som B o S, men den tog sin tid. Nu några dagar senare kan jag säga, tja... sådär, va? Jag har inte fått en ny top 10-favorit, men jag är rätt nöjd med att ha läst den här boken som man ska ha läst, ni förstår. Läsprestige.
Jag hade svårt i början för jag ville, som vanligt, hänga upp historien på en huvudperson. De byttes hela tiden, och jag trodde för varje ny att nu var det den Definitiva Huvudpersonen. It wasn't, och det tog mig hundra sidor att inse det. Sen började alla ättlingar få samma namn, eller snarare, två olika mansnamn. Förvirrande. Sen var det tidshoppen och personhoppen, som jag inte brukar ha svårt för alls, men här... ay caramba... Återigen lite B o S-känsla där man är "men vem är den här X nu'rå? ett smeknamn kanske? äh skitsamma, fortsätt läsa!".
Ja herregud. Det är svårt att berätta vad boken handlar om rakt av, men en släkt i en avlägsen by (som denna släkt grundar) och alla familjens ättlingar och liasions i denna bys uppgång och fall. Det blir både skrönigt, mustigt, magiskt realistiskt, glimtigt i ögat, sexigt, komiskt och tråkigt och allt annat i ett.
Det jag återkommer till, det som inte gjorde det för mig tror jag, är att det blir för mycket. Jag hade velat ha en eller möjligen tre huvudpersoner, jag hade kunnat nöja mig med femtio av de hundra åren. Eller också är det mest denna magiska realism som är problemet.. som vanligt är ju verkliga världen tillräckligt underhållande och präster som kan lyfta 10 cm från marken och kvinnor som kan flyga till väders behövs inte för min skull liksom. "Lättad men inte gripen" kan jag väl säga som avslutning, och även : kolla in Oprahs guide till boken.

I väntan på en jordbävning av Zinaida Lindén. På baksidan läser jag om en rysk elit-tyngdlyftare som blir sumobrottare i Japan, och hoppar förtjust till, "Japan!!", måste låna. Sen får jag den efter några veckors reservationskö och börjar läsa och det är inte så himla kul men jag har ju min 50 sidors-regel, dvs även om det är trist så läser jag i 50 sidor för det kan ju bli bättre. Och det blir bättre! Det tråkiga var den onödiga ramen; en kvinna som inte längre bor i Leningrad men reser med ett tåg därifrån och ser en veritabel jätte och sedan börjar prata med honom under några snirkliga vändor. Det är den här jätten som är den fd elit-idrottsmannen. Och sen börjar han berätta sin historia för henne, under intrycket att de står på en plattform och röker medan tåget färdas genom natten. Yeah right. Tack och lov hann han komma igång med berättelsen innan sidan 50, för när väl den där kvinnan lämnats därhän och Ivan Demidovs karriär startat så blir det bättre. Nog för att han är en vandrande klyscha, en väldigt stor och urstark jätte med ett mycket snäll inre, en riktig teddybjörn, men ändå... Det han håller på med är tyngdlyftning som elitkarriär i Sovjet under sjuttio och åttiotal. Massa autentiskt med Breznjev, anabola dagsmenyer från sexton års ålder, ryskt vemod, iskalla träningslokaler och hårda tränare, och kålsoppa. Jag har aldrig haft lust att åka till Ryssland, vill inte ens på kryssning till Tallinn, men det är något sympatiskt vemodigt över det här (som jag inbillar mig att ryssar är, påverkade eller ej av vodka i dricksglas). Ålderstiget men ändå så nära och så mycket som jag minns själv av tiden. Och så, vilken kontrast. Allt det dom saknade i materiella tillgångar, allt det dom trodde på, herregud, det är ju helt otroligt! Det å ena sidan, Ivan Demidov å andra. Hans väg från elitidrotten till sumobrottning i Japan, via äktenskap och tränare på gym och utfattig arbetslös som tvingas plocka blåbär för att överleva. När boken väl kommer till Japan hejar jag till 100% på Ivan och då kan det ju inte bli sämre ur min synpunkt. (Allt med Japan är intressant!)
Det blir ingen såndär fantastisk bok som jag känner att jag måste köpa och behålla själv och läsa om, men det är absolut ett bra nöje några timmar. Trevligt med omväxling mot alla västböcker, intressant modern historia, och man kan slå två flugor i en smäll med att läsa den. Lära sig något + bli underhållen. Inte dåligt det inte. Japan-delen gillar jag också väldigt mycket.

Hypocrite in a pouffy white dress av Susan Jane Gilman. "So here was the plan : after graduating from college, I'd return to New York City and walk around Midtown radiating talent and intelligence. Dazzled by my aura of competency, the editors of the New York Times and Vanity Fair would dash out of their offices and run down the street calling after me, 'Stop! You're a genius! We've got to hire you!' "
Oh My God - jag har en ny favorit! Det var kärlek från första stycket till det sista och många många skratt under tiden. Trots att Susan Jane är uppväxt i New York med riktiga N Y-föräldrar (spendera sina sista 200 dollar på att ge de motsträviga tonårsbarnen en Transcendental Meditations-introduktion för att de kommer att hjälpa dem heeela livet, eller slänga ut all riktig mat en jul och bara äta äckliga makrobiotiska misosoppor) och jag är uppväxt i Lule med riktiga Lule-föräldrar (falukorv, ännu mer falukorv och pengarna jordnära och tryggt på banken ifall att för man måste ju ha en buffert) så finns det massor i den här boken som jag bara tänker "ja! ja! ja!" om.
Det största igenkännandet är som i stycket ovan - känslan första delen av livet att jag är faktiskt speciellt bra och menad för Stora Saker. Ballerina, skådespelerska, modell, flygvärdinna, journalist, författare, Nobel-pris, Pulitzer-pris. Stora saker, ni fattar? Okej att man kanske är slö med studier och inte fick toppbetyg och inte lyckades genomföra allt, men det spelar säkert ingen roll för jag är ju speciell. Det kommer folk att märka. He he. Hur många redaktörer från New York Times tror ni kom springande efter S J? Har jag nånsin blivit uppringd av DN Kultur som erbjudit mig en flashig post ur tomma intet? Eller Bonniers förlag?! Nej, man får harva på, och sakta så byts det där speciella ut mot en ny känsla "tänk om dom inser att jag är en stor fejk??". Men det är en annan historia.
Den här historien är Susan Janes liv, i olika intressanta episoder. Det kan låta som ett vågspel för biografiska böcker kan ju vara rätt trista även om författaren varit med om spännande saker. Tack och lov, Susan Jane skriver som en gud och hon har varit med om spännande saker! Hon har träffat Mick Jagger, hon har kämpat runt med sina kompisar bland second hand-affärer för att skapa sin egen "individuella look" i tonåren, hon har varit med i en hippie-film som fyraåring, hon har en hel vecka i skolan lyckats övertyga sin fröken om att föräldrarna låtit henne byta namn till Sapphire, hon har flyttat till Geneve och lärt sig säga "you slept with my sister, you big fat whore" på franska från enda amerikanska icke-dubbade showen på teve som råkade vara Jerry Springer, och hon har blivit katatoniskt lycklig över en pouffy white dress på David's Bridal-shop trots att hon skulle bli anti-bruden i svart eller lila som skyr hela princess for a day-konceptet, feministisk feminist som hon är. Plus massa andra spännande, roande saker. Så himla bra, så himla "kvinna runt trettio"-mitt i prick. Åh! Det här är en bok att bli lycklig, stärkt och road av. Som i alla bra verk så får man multiunderhållning - livsfrågor, insikter, bekräftelse, humor, inspiration. Och New York! Allt skrivet i slagfärdig, snabb, självkritisk stil. Tänk Carson i Fab 5, eller David Sedaris. Gör er själva en tjänst, gå till närmaste bokhandel och köp boken. Ni kommer INTE att ångra er!

I närheten av solen av Hanna Wallsten. En svensk debutant, jag gillar att läsa såna. Det som fick mig att välja den här var att den skulle handla om en tjej som hade ett bokcafé som befolkades av hennes vänner. Homer-style : Oooh, bokcafé.
Ett sånt fanns, och vännerna i det var den nya "alternativa familjen" som man kan läsa om oftare och oftare. Två olika tjejer som kommer varje dag och tillbringar lång eller kort tid tillsammans med tjejen som har caféet.
Det som ska driva historien framåt är hennes dysfunktionella familj - en osäker syster, en mamma som är alkis och en pappa som hittat sin roll som hennes stödjande stackars man, men nu börjar de gamla rollerna falla isär. Den här delen blir snabbt väldigt utflippad och känns så otrolig. Nog för att folk kan bli vana vid att deras familjer gör knäppa saker och vara extra toleranta, men det här var väl... knäppt.
I tillbakablickar scener från uppväxt och tonår, kärlek, familjen, konflikter.
Allt som allt, sådär, tja nja vet inte. Det känns lite spretigt, som att den borde ha gåtts igenom en gång till. Sållat lite, fixat till, kanske låtit folk göra mer än "skrika" och "utropa" som är de absolut vanligaste samtalsmarköererna och som jag snabbt retar mig på.
Det är inte dåligt, men det blir inte det där fina flytet heller. En del scener känns vackra och fina och äkta, många andra blir bara utfyllnad eller over the top.
Ljummet.

Boken om Blanche och Marie av PerOlov Enquist. I Vad jag älskade av Siri Hustvedt så pratas det ganska mycket om de hysteriska unga kvinnorna på Salpetriere-sjukhuset i Paris i början av 1900-talet. Hur det fanns flera tusen av dem med denna diagnos, och sen när läkaren som var ansvarig för sjukhuset dog så kom det inga nya fall. Det var som att det hela varit en modefluga bara - som vår tids anorexia?
Blanche Wittman var en av de mest kända hysterikorna, och hon blev förevisad varje fredag när läkaren Charcot hade öppna föreläsningar och tryckte och pressade på olika delar av kvinnokroppen för att först frammana och sedan dämpa dessa hysteriska anfall. När han dött så hamnade Blanche som assistent hos Marie Curie. Vilken karriär, eller hur?!
Marie Curie höll på att förlora sitt andra Nobel-pris för att hon haft en kärleksaffär med en gift manlig forskare och det blev avslöjat offentligt. Hon var änka sen tre år då, men som kvinna var det ett helt förkastligt beteende att ha en sådan relation.
Inte heller visste jag att det blev så mycket skador i början när de forskade om radium. De var helt omedvetna om kraften i ämnet och flera människor fick olika typer av cancer, de fick amputera lem efter lem. Blanche tex, hon är en torso när boken öppnas pga hennes år som Maries assistent.
Ja, mycket kan man lära sig av att läsa! Det är riktigt fascinerande med all den här faktan, de här kvinnorna. Det är lite mindre fascinerande med Enquists repetitioner och manér att komma tillbaka till samma händelser gång på gång. Det här är det första jag läser av honom och jag har förstått att hans stil är sådan. Han skriver in sig själv, leker med berättarperspektiven så det varierar mellan allvetande, du, tredje person. Det är helt okej, Paris blandat med likkortet på hans mormor i byn i Västerbotten och sen en sjö i Polen där Marie växte upp. Men det lite tjatiga berättandet, nja. Ibland stod vi och stampade så länge, stora tankar om kärlek, Paris Sirap Paris, yada yada. Inte helt min kopp te. Jag blev framförallt förtjust i researchen och dessa kvinnors öden, mindre förtjust i tuggandet som jag upplevde det.