Imitatören av Hari Kunzru. Vår nästa bokklubbare. Den påminner mig om Den gåtfulle fotografen av Douglas Kennedy på det sättet att det är en rad identitetsbyten. Men, här är det Indien kring sekelskiftet och första / andra världskriget som är miljö. Huvudpersonen är en ung pojke som är född av indisk mamma och vit man. Pojken är så ljus i hyn att han skulle kunna gå för att vara vit, men då behöver han slipas till, förbättra sitt språk, skaffa rätt kläder, rätt stil, rätt brittiskhet - och det är det här historien går ut på. Pga diverse omständigheter så kastas pojken ut från sin indiska familj och måste överleva på egen hand, och det är då han sakta men säkert inser sina möjligheter och lär sig vad som krävs. Intressant ämne, politiskt korrekt, kan förena både historia och samhälle, lovande, eh? Ja, det börjar bra och jag är helt inne i den och Indien är jättebra skildrat och yada yada, men sen blir jag trött. Precis som i Fotografen blir det en ny identitet för mycket och istället för att uppskatta alla vältecknade bifigurer och sidotrådar så börjar jag tycka att det är, varning varning, mustigt. Inte mitt favoritadjektiv. Hari Kunzru har skrivit en jättebra historia, fantasifylld till max, och all heder åt ämnet som är riktigt fiffigt istället för att skriva en sur bok om det brittiska förtrycket under århundraden... Äh, jag vet inte, det kanske bara är jag som inte orkar hänga med lika engagerat ända till slutet. Trött var ordet.

Där månen ligger ner av Iselin C Hermann. Det här är perfekt för en resa i fåtöljen. Syrien och Damaskus!
Samia, en amerikanska som levde sina första sex månader i Damaskus återvänder som vuxen. Egentligen har hon ju inga minnen därifrån, men hon känner sig direkt hemma och hon älskar staden. Nu är hon där som frilansjournalist och har sju månader på sig. Hemma i New York sitter hennes judiske sambo och längtar och är förbannad för att hon åkt, och åkt till ett land han inte får komma in i, någon annanstans i USA sitter hennes mor och tänker tillbaka på sin tid i Damaskus, och i Damaskus finns en hyresvärd och en sufisångare som Samia intervjuar. De här fem rösterna turas om att berätta, allt ganska fokuserat på Samia. Det blir en hyfsat spännande historia om Samia och hennes nya möten och gamla liv, men framförallt blir det en jättebra skildring av staden och kulturen! Utan att mästra, utan att vara överdrivet pedagogiskt, precis lagom upplysande för att jag ska fastna på kroken och vilja veta mer och mer. Jag älskar verkligen det här greppet med en utländsk person som är mer än en vanlig turist men ändå en utböling som ser och förstår och blir behandlad som en. Tex i Nicole Mones Lost in translation.
Synen på kvinnor, västkvinnor, kärlek, sättet att promenera, att klippa håret, att prata, alltihop, små nyckelbitar till hur det ska göras i Damaskus och i den muslimska kulturen. Som att det tar Samia i faktisk tid fem minuter att gå ner till bagaren men att hon aldrig gjort det på mindre än femton pga alla försäljare och människor på gatan som ska hälsa och prata och vara gästvänliga. Åh, fascinerande!
En helt godkänd historia alltså, men en mer än godkänd vistelse i Damaskus. Och nu, solen tittar fram, det börjar anas lite vår, perfekt!
(Reseminne från när vi var i Egypten och satt i Kairo och väntade på att turistbussen hem från basaren skulle gå. Några småbarn blev fascinerade av hur jag såg ut (vit, lång, ljusbrunt hår) och började kasta en liten boll framför fötterna på oss så att de kunde hämta och titta en gång till, under generat fnitter. Det är inte ofta jag haft känslan av att vara den som sticker ut så rejält att barn stirrar, freak show. David är mörkare så han ser alltid ut att passa in, och om jag inte står bredvid så tilltalas han på grekiska, spanska, whatever.)

Shouting at the ship men av Tim Geary. Mitt sista inköp inspirerat av Lisa Jewell, och med den infon känns det nödvändigt att poängtera att det här inte är en chick lit-bok!
Det börjar i och för sig som en : Portia bor i Kanada, men hennes far kom från England och hon har därför alltid vurmat och älskat England och tänkt i flera år att hon ska flytta dit. På väg hem från jobbet stöter hon ihop med en snygging utanför en restaurang, han vill veta om restaurangen är något bra, och hör och häpna, den här snyggingen har brittisk accent. Luke heter han, och han blir lika direkt tagen av Portia som hon av honom. Dom äter middag ihop och några veckor senare har Portia tagit sitt pick och pack och lämnat Kanada för ett jobb fixat av Luke och inhyst ett rum i Lukes lägenhet.
Slut på idyllen. Eller nästan, Portia tycker från början att allt är fantastiskt i London : staden, människorna, atmosfären, och inte minst Luke. Men missnöje och vag olust börjar smyga sig på sakta men säkert och det blir en resa för Portia att ta reda på mer om sitt ursprung, sin far som hon satt på en hundrafemtio meter hög piedestal och totalt idoliserat men hur var han egentligen och hur var hans relationer i familjen med mera med mera, och inte minst, hur han och hans självmord när hon var fjorton präglat henne?
För att spinna vidare på klass-temat, Luke och alla hans vänner är poshiga och snobbiga så det står härliga till och det är inte Portia. Hennes mamma hemma i Kanada jobbar ju tex som sjuksköterska, och inte för nöjes skull som led i något välgörenhetsprojekt. Otänkbart!
Jag gillar boken. Den är komplex och oväntad och den här Portia är en person som både irriterar och sympatiserar. Hon beter sig som en idiot ganska ofta, men det blir spännande att få veta varför. Jag trodde från början att det skulle vara ett lätt upplägg, tra la la, men det var det inte och tur var det. Det är lättsamt och trevligt på ett plan, allt det här med att komma som utböling till en stad och till ett nytt sammanhang, flera kulturkrockar, och sen kommer det stora allvaret in, fast ändå inte sådär manglande psykologiskt att jag blir nedtryckt. Det är bara bra helt enkelt. Jag började läsa och sen var det svårt att sluta. Imponerande dessutom av (manlige) Tim Geary att göra såna bra kvinnoporträtt!
(Och nu när jag läst flera av Lisa Jewells tips kan jag lugnt säga att man kan lita på den tjejens boksmak!)

Tarzans tårar av Katarina Mazetti. En ny Grabben i graven bredvid fast inte lika bra, ungefär så har det stått i alla recensioner jag läst av den här. Och jag håller med. Nu är det mannen som är rik och välutbildad, och jag vet inte om han framstår som någon överklassare, men gott om pengar har han. Kvinnan är en bildlärare på deltid med två små barn och ständigt ständigt ont om pengar. Dessa två slår ihop på en strand, tjong bara, och sen ni vet, "kärlek börjar med bråk".
Problemet är att personerna är tunna och outvecklade och det där som fanns i Grabben finns inte här. Jag kunde känna med både Desiré och Benny i den, se bådas positiva och negativa sidor, men av det finns inte mycket i Tarzans tårar. Det blir stereotyper ; en ung brackig kille, en stolt men fattig småbarnsmorsa, hur gör såna, jaha, just det. Läste den jättesnabbt och kände ingenting efteråt mer än... njäääe.

Lang av Kjell Westö. Hm. Det här är en av de mest anonyma böckerna på länge. Jag har försökt tänka till nu tre dagar efter jag läste den, men det är svårt att hitta något som fastnade. En sådär lite halvspännande historia när jag var mitt i den, men verkligen inga bestående intryck om Lang, fyrtioårig teve och författarkändis som är på väg utför i karriären när han träffar den vackra och lite mystiska Sarita och blir indragen i hennes komplicerade liv.
Det var kul att läsa om en ny miljö, Finland och Helsingfors, och jag får lust att göra en roadtrip i ljusa myggiga sommarnätter med David. Köra bil länge, utan specifikt mål, genom små orter och ha på nattradio med finsk vemodig tango och sen ta in på något litet hotell när vi inte orkar köra längre. Det kanske finns en sjö i närheten som man ser genom de tunna gardinerna när vi vaknar på morgonen av solen och flugorna som surrar däst och slår emot rutan. Och i frukostrestaurangen sitter finska män med muskliga armar och rutiga skjortor och männen är lite fuktiga i pannan och på överläppen och dom häller inte mjölk i kaffet.
Fast det här räcker inte för att göra Lang till en favoritbok för mig. Muy mukkulat.

Sista chansen av Marian Keyes. Med tanke på all respons i gästboken (tick tack!) så känns det som att jag gått med i en förening eller rörelse, Marian rular!-föreningen. Inte så tokigt. Men nu, med min andra raka i bagaget så har jag insett att de är roligast att läsa på engelska. Det var klart trevligare att få all bra slang och alla vardagsuttryck på originalspråket.
I Sista chansen är det svårt sjuk kompis som sparkar sina två bästisar i ändan att ta tag i stora livsstilförändringar, förändringar i stil med de dr Phil brukar kräva. Det handlar inte om att köpa nya gardiner direkt. Hur det går, och hur det går för sjuke kompisen, well... Som vanligt ("som vanligt" hör på mig nu) blir det en mix av kärlek, flirt, öl på puben, lite nya kläder, lite lycka, lite olycka, med mera.
En kär karaktär nationsmässigt är den stora rågblonda svenskan Liv (Liv heter ju svenskan i Barbara Vines Gräshoppan också, undrar om det är ett mycket internationellt vedertaget svenskt namn eller är det Liv Ullmann som spökar?) som påminner om sinnebilden för sexig vikingska. Lite kul.
Jag tyckte om boken och jag blev sådär fast i den som förra, kunde inte sluta läsa, men av de två hittills rankar jag nog Sushi aningen högre. Den kändes snäppet intressantare i karaktärer och grundmiljö för mig. Det kanske är Katherines fel, kamrer kontra redaktör, hur svårt är det? Eller frånvaron av Dublin här. Njaa. Hur som helst, jag har nu accepterat faktum - det blir definitivt fler Marian Keyes framöver! (Tack vare feedbacken och svar på vilka som är bra så är nästa på tur Rachel's holiday, jag ska bara nosa upp engelska versionen på något bibliotek.)

Sushi for beginners av Marian Keyes. Blimey!! Jag är en gammal hund som lärt mig sitta. Jag skyller på mina elever, har läst bokrecensioner i helgen och ett gäng var på den här boken. Tog hem den bara för att kolla igenom, och hips vips började jag läsa på riktigt, och ytterligare hips vips så kunde jag inte sluta. Och nu har jag precis avslutat min första Marian Keyes!
Bakgrundshistorien är att jag prövade Vattenmelonen när den kom och den tyckte jag var skittråkig och pladdrig och avslutade den aldrig och efter det har jag inte gjort några nya försök. Men nu, i en sittning i princip, och jag hade mycket trevligt. Som några av eleverna framhöll i sina recensioner; hon skriver på ett sätt så man vill fortsätta läsa hela tiden. Jag kan bara hålla med. Mer eller mindre spännande kvinnor och snygga män med bra humor eller goda dofter och intressant hår att omge dom med. (Undrade också mycket om Lisa kommer att äta något ordentligt någon gång?) Och så resten, som en tidning föds, Dublin = en trevlig stad att vara i, en flirt här och en pirrig första kyss där. Det var ju perfekt söndagsunderhållning!
(Den här månaden känner jag mig ganska mycket som en Marian Keyes-flicka själv också, det har varit ovanligt många middagar och sociala saker på stan under senaste veckan. Det enda var väl att jag inte ville shoppa något i fredags för jag gillar inte det så mycket och kläder är ju bara kläder och inte ett liv, men... bättre lycka nästa gång ;)  )

Funny Valentine av Amy Jenkins. En supersnabb och lätt Notting Hill fast i bokform om brittisk journalist:a kring trettio som råkar stöta ihop, bokstavligt, med megafilmstjärna på Heathrow och sen via några bisarra tvistar ska hänga med honom ett par dagar och skriva om personen bakom hypen. Och gissa vad. Jo-o!
Amy Jenkins lever tyvärr inte upp till This Life den här gången heller (förra var ju Honey Moon) och hon är inte alls lika bra som tex Lisa Jewell som kan få dessa böcker att lyfta. Det här blir lite för tjatigt och en vända svåra omständigheter för mycket för mig för att jag ska tycka det är riktigt okej. Landar på betyget "duger om man inte har något annat spännande på gång att läsa, eller, om man är ledig en fredag och bara vill slappa".

Oracle night av Paul Auster. Ännu en till helgjuten bok av Auster! 243 sidor av vill-läsa-vidare-berättande, och, som grädde på moset, klara Siri Hustvedt-vibbar (samma förvirring som jag kände när jag läste hennes senaste, det är liksom små tema-anknytningar, formuleringar, miljöer, som får mig att nästan vända upp den för att se vem det är jag nu läser av de två, men det är en mycket bra sorts förvirring!).
Sidney Orr är en författare i Brooklyn, sjuttio-åttiotalet, som varit riktigt illa däran, nästan död, men som håller på att återhämta sig sakta men säkert. På en av sina promenader går han förbi en nyöppnad pappershandel, köper en mycket vacker blå anteckningsbok som är tillverkad i Portugal. När han kommer hem öppnar han den och börjar skriva, som i ett rus, för första gången på ett år. Han är så inne i skrivandet att han inte märker att telefonen ringer, aldrig hänt förut, och när hans fru tittar in i arbetsrummet hävdar hon att han inte var där trots att han vet att han inte rört sig ur fläcken på flera timmar. Hmm??
Historien i den blå boken blir väldigt bra, men allt annat runt Sidney börjar gå dåligt. Hans fru beter sig konstigt och oförklarligt, deras gemensamma bäste vän är sjuk och krasslig, ja det ena dåliga efter det andra kommer. Hmm??
Som bonus får man också läsa Orrs olika berättelser i boken, precis som man fick se Manns filmer i Illusionernas bok, och vilka berättelser! Jag brukar ofta tycka att det är jobbigt och dåligt med en bok i boken, men inte när det gäller "pålåster". Han är i sitt esse! Och trots att huvudhistorien om Sid stoppas upp av hans historier tappas aldrig spänningen, utan det här är en snabbläst och gripande bok. Man kommer in i den, och sen vill man få veta allt, nu. Sympatiska människor och riktiga "pålåster"-öden.
En ovanlig detalj är alla fotnötter med långa förklaringar eller bakgrundshistorier, och de kan sträcka sig över fyra halvsidor. Inte heller de är något jag egentligen gillar, men här gillar jag dem skarpt. Helt enkelt, det finns ingenting i den här lite mystiska, trevliga Brooklyn-författarens liv under några ödesdigra dagar på hösten som jag inte gillar. Rekommenderas!

The tortilla curtain av T. Coraghessan Boyle. Ojojoj, en bok som får mig att till fullo uppskatta min lägenhet, kylskåpet med mat, badkaret med alla olika schampoflaskor på kanten, mina rena kläder, osv osv. The tortilla curtain handlar om två olika liv på varsin sida en mur till ett gated community utanför LA. Innanför bor Delaney, en naturälskande krönikör som fipplar lite med sina skrivalster, hikar i naturen, och tar hand om hem och styvson och markservice till sin mäklar-hustru som tar hem baconen.
På andra sidan muren, campande i canyonen nedanför, försöker Candido och hans sjuttonåriga fru America överleva som illegala invandrare från Mexico med hopp om bättre liv. Men det bättre livet stöter hela tiden på patrull och det blir en hård kamp för att få arbete, hitta mat, hitta boplats, klara sig undan upptäckt från La Migra och gringos, osv. De kan bara drömma om bacon när de i sina värsta stunder får leta igenom soporna till Burger King för att överhuvudtaget få någon mat.
Boken börjar med att Delaney råkar köra på Candido när han är på väg över gatan, och sen kommer ett kapitel åt gången om de två männen. De är ungefär lika gamla, bra människor båda två, vill ungefär samma saker, och jag känner med och för båda två. Skurken i den här boken är ingen av dom utan bara det här "hur har samhället blivit, hur kan sånt här få ske?". Obehagligt och svettigt, och det känns sååå hopplöst. Delaney oroar sig över sin pastasås och att han inte kan komma rätt ut i naturen som han vill pga muren. Candidos tillgångar är totalt 4 dollar och 16 cent och hans fru är gravid och skithungrig.
Det är det första jag läst av Boyle, och det var helt okej. Jag vet liksom inte vad jag ska säga om den, 'den är bra', för innehållet är så jobbigt att det överskuggar det mesta. Får väl öka på mitt autogiro till Unicef för att döva min bortskämda längtan efter att kunna åka utomlands igen å igen när det samtidigt finns det här på andra sidan. Usch.