White City Blue av Tim Lott. Manlig, engelsk vänskap. Lånade den här främst till D inför semestern. Det lät bra; påminner om Tony Parsons, killar i trettioårsåldern, en historia om att växa upp, leva med polarna och sen flickvännerna. Ja? Nja.. Den uppfyller i och för sig historie-kraven, men sen... den är så väldigt engelsk!! Det är engelskt på det där sättet som man sällan ser på teve (för där är dom mer "internationellt utslätat engelska" på nåt vis) och som man kanske lite lite kan ana under Nick Hornby, i utkanten. Med typiskt engelskt menar jag : bögskräck, fotboll och sport, mycket snack och lite action, fylla och droger, klassmedvetande hela tiden, deprimerande förorter, deprimerande människor i dessa förorter, och mammor med dåligt självförtroende.
Lägg till detta en huvudperson som var ganska frånstötande och o-attraktiv, och hans tre lika skruvade kompisar och det här blev en "men... jaha... va?"-känsla. Vad ska jag få ut av den här boken? Ingen aning!
Dessutom blev jag snabbt less på upplägget med presentationen av kompisarna och berättelser om hur de blev kompisar en gång i tiden. Det hade väl kunnat vara den sista räddningen, att få läsa en vacker text. Trots att jag älskar coming of age-historier så ger jag den här tummen ner. Hittade inget i den som talade till mig. Inte D heller, så det har antagligen inget med kön att göra. Möjligen nationalitet. Heja Sverige! Heja Vittula!

Headlong av Michael Frayn. Det här är en annan bok jag upptäckte via en bra bok-kedja, rekommendationer på bokhandlar-siter. Blue Angel var ju jättebra, så jag hade höga förväntningar på Headlong, men blev inte lika nöjd. Det är i och för sig en småintressant historia. Martin och hans fru Kate, dom är båda superakademiker, ska tillbringa fyra månader i sitt lanthus. Dom ska passa sin lilla dotter och jobba på sina torra referensverk inom respektive helt insnöade filosofiska/konsthistoria-discipliner. Första dagen på plats blir dom bjudna på middag hos byns Bert Karlsson, och han vill få ett ungefärligt pris på några gamla tavlor som funnits i släkten länge men som han nu tänker sälja. De första tavlorna är inget speciella, men den tredje gör att Martin nästan får en hjärtattack. Kan det vara en hittills okänd Bruegel??!! (Bruegel, en mycket känd och dyr konstnär från Nederländerna på 1500-talet.) Martin blir totalt besatt, dels av att ta reda på om det är en äkta och dels av hur han ska lyckas lägga händerna på tavlan utan att B K upptäcker vad han har i sin ägo.
Farsartat, med akademiska förtecken mind you, och mycket historia om Nederländerna, Bruegel, konst och religion som bakgrund. Som bok, jajajaj okej, rätt så. Ingen slukare, ingen total gäspare. Något mittemellan.

Big Stone Gap av Adriana Trigiani. Åh hjälp. Först, länge, är det här bara en berättelse om en liten stad uppe i bergen där det bara bor fantastiska, extremt down-to-earth människor med knappt ett enda ont ben i kroppen, och dom gör bara snälla down-to-earth saker som sätter upp en rolig pjäs och dricker ishté. Typ. I centrum står "the town spinster" Ave Maria, som driver apoteket efter sin far, en trettio plus-tjej med skinn på näsan och ja, allt det där. Så fortsätter det ganska länge och hade jag inte varit på semester med ett begränsat utbud av böcker hade jag inte tagit mig igenom hela. Men nu var jag på semester, och jag fick allt läsa på. Och det blir en, oväntat?!, kärlekshistoria av det hela så småningom. Det här är den mesta feel good-bok jag läst på hur länge som helst. Söker ni efter småstadsidyll och ofarligheter och personligheter med bergsstuk, bingo! Har ni svårt för sånt och amerikanskheter till överdrift och kanske längtar efter lite big city lights, undvik!

The Earthquake bird av Susanna Jones. Tokyo igen! Varje gång jag hittar en bok som utspelas där måste jag låna den. Så ock denna gång, självklart.
Lucy Fly är från England, Yorkshire närmare bestämt, och sen flera år bor hon i Tokyo och arbetar som översättare. Hon har skapat sig ett fint liv där - jobb, lägenhet, en japansk pojkvän, både japanska och icke-japanska vänner. Men just nu förhör polisen henne om en av hennes nyaste vänner - Lily. Lily kommer också från Yorkshire, och har precis anlänt till Tokyo. Hennes oerfarenhet och tafatthet gör att Lucy, motvilligt, går med på att hjälpa till i början; fixa bostad, ordna med jobb och sånt. Och nu, några månader senare, är Lily försvunnen och Lucy var den sista som såg henne. Som bråkade med henne dessutom. Så Lucy blir arresterad och så får vi historien till livs. Vad har hänt med Lily, och Lucy?
Ingen storartad deckare, en mellanbok per definition, men för mig intressant tack vare staden. Lucy älskar Tokyo, hennes pojkvän gör det, det blir många detaljer och vardagslivsglimtar och precis sånt jag vill ha! Pga det, en bra bok för mig!

Blue angel av Francine Prose. Åh så bra! Jag var in på amazon på en bra-kedja (börjar på en bok jag verkligen gillar och ser vad andra som köpt den boken också köpt, och hoppar vidare på dom) och kom på den här. Tur! Och sen fanns den inne på Stadsbiblo. Dubbeltur!
Det handlar om Swenson, en fyrtiosjuårig författar-föredetting. För tjugo år sen kom hans stora roman ut, och det gav honom ära och berömmelse nog för att leda till jobb som professor i creative writing på lilla, isolerade Euston College i Maine. Där gör han så gott han kan på kurser där elever skriver om att ha sex med snabbköpskycklingar och Gud vet allt. Leda leda leda. Sen går han hem och skriver inte på sin roman utan käkar middag med sin fru och har det rätt bra, men kanske lite avsomnat, i största allmänhet. Allt rullar på finfint i den trallen ända tills Angela Argo i hans klass, den piercade tjejen längst bak, öppnar munnen. Inte bara har hon en massa smarta kommentarer om klasskamraternas texter, hon har dessutom första kapitlet på sin romaaan som hon vill att Swenson ska läsa. Han gör det, det är ju det han får betalt för, och TJONG så är han fast. Hon kan skriva!! Öppningen är fantastisk och ett tu tre är Swenson nästan lika angelägen som Angela om denna roman. Nästan.
Blue angel fångade mig från sida ett. Det är en väldigt bra skrivarkurs-skildring, och det är hemskt roligt att läsa om skrivandet! Både Swensons icke-skrivande, och Angelas besatthet. Sen är det väldigt bra om skolor och lärare, och det hela utspelas ju på college i USA, på östkusten, my favorite. Tänk Den hemliga historien, fast det här är mycket mindre elitistiskt. Och allt det nya med sexual harassments-fall till höger och vänster och vad man får göra och anklagelser hit och dit. Och allt skrivet i "min ton", dvs humoristisk och ironisk och rapp. Jättebra handling, jättebra stil, jättebra bok! (Plus i kanten för att ordet snafu finns med, första gången jag sett det användas i tryck!) En ren fröjd, den slags bok jag läser vid varje ledigt tillfälle, och några icke-lediga. Rekommenderas verkligen!

Allt är mitt fel, förstås av Marika Kolterjahn. Den handlar om Sofie som ska börja sjuan. Ett stort steg. Hon känner dessutom att något nytt måste hända, något är på gång, och så känner hon sig mest av allt riktigt tonårig och tål varken det ena eller det andra.
I början är jag inte alls förtjust i den, för jag tycker att det blir så väldigt mycket självmedvetenhet hos Sofie, som bara är tretton år. Det känns som vuxen medvetenhet och inte så trovärdigt hos en ung tjej. Men jag läste på och det tog sig. Det blir en bra skildring av hur högstadiets första år med nya gruppbildningar och nya kompisar kan bli, och jag skulle definitivt rekommendera den här till ungdomar. Däremot är den inte en av dom där böckerna som passar minst lika bra för vuxna som tex Speak.

Storlek 37 av Denise Rudberg. Ja, jag har faktiskt lånat uppföljaren till Väninnan. Och inte var det under tvång heller, men av outgrundliga anledningar fick jag för mig att jag skulle läsa den. Likadan som första boken - snabbläst, slarvigt skriven och "redigerad" med tex massa pratminus-fel och sånt där som man aldrig brukar se annars, och oerhört lättviktig och ytlig. Tex, hjältinnan går på bio med en date och väl inne i salongen blir hon helt sjukt störd av sitt eget beteende att gå dit väldigt naturellt sminkad och i inget-speciella kläder. Vad håller hon på med??!! Sjukt!! Ja, så fortsätter det. Jag vet inte, rekommenderas till... eh? Och det är inte bara ett uttryck för min arbetarklass-snobbism! Lisa Jewell är ju ett annat exempel på lättsam litteratur, men Rudberg kommer inte ens i närheten av den klassen. Så gå vidare bara, stanna inte till.
Tillägg : Det finns ändå en positiv sak jag måste nämna, och det är att det är fina Stockholmsmiljöer, och en massa Stockholmsmiljöer. Så gillar man det, DÅ kanske man ska sig till närmsta bibliotek för lite Storlek 37.