En ovanligt torr sommar av Peter Robinson. En deckare med (minst) två prestigefyllda pris och mycket fina omdömen på nacken. Och värd det är den också! Jag blev på en gång imponerad och indragen i historien. Övertygande. Det känns skickligt, Robinson varvar mellan två historier i två olika tider, och man får ett avsnitt av varje. Just när det ska bli riktigt spännande bryter han och växlar till den andra - och det här utan att man sitter och blir andfådd eller får känslan av att åka i en bil med dålig koppling. Det flyter, mycket spännande med mycket flyt.
Brottet handlar om en by, Hobb's End, som dränktes med vatten efter andra världskriget för att man byggde en reservoir på platsen. Nu, under 2000-talet, har den oväntat torkat fram igen tack vare den långa hettan. Och i den framtorkade byn hittas ett kvinnoskelett. Det är det Alan Banks ska nysta fram så mycket fakta om. Han är en polis med misslyckat privatliv och karriär i gungning. No shit?! Jo det är han. Och så ska han samarbeta med ortens kvinnliga polis, yngre snyggare och på väg uppåt, så småningom, i karriären. No way?! Ja, det där är klyschigt, men skitsamma, det är jättebra ändå. Det är mycket människa i Robinsons bok. Mycket på sidan om polisarbetet, och det är lika spännande att följa hur Alans och Annies (kvinnliga polisen) relation böljar fram och tillbaka, som hur det går i utredningen.
Det är också spännande att läsa om den lilla byn under andra världskriget och hur livet var då. Mörkläggningskänslan, lägga håret med sockervatten, spara klädkuponger, intressanta vardagsfakta! Och så alla levande människor både nu och då. Ja, på det stora hela - en mycket trevlig och läsvärd deckare med mer hjärta än äckliga blodbeskrivningar.

Kissing in Manhattan av David Schickler. Jodå. Den tar sig. De första två-tre novellerna kändes lite "njaee halvokej bara" men sen blev det bättre.
Det första speciella med denna novellsamling är ett hus, The Preemption på Riverside och 82nd. Alla personer har någon form av samröre med detta hus. Bor där, känner folk som bor där. I nutid eller bakåt i historien.
Det andra som är speciellt är att historien är så New York:sk, att den är så udda och skruvad. Och att personerna är, i vissa fall, original som bara skulle kunna existera just i New York. Jag tror inte att det går lika bra att vara original här i Stockholm, iallafall inte "normalt" original. (Boken handlar inte om galna hemlösa.)
Så vad är den om då? Ja, mest kärlek i alla olika former. Kärlek och/eller människor som är ensamma och söker något ut ur ensamheten. Förmögenheter. En del män som valt bort pratet under vissa perioder av sitt liv. En hiss som heter Otis. Hm?
De sista tre-fyra novellerna handlar alla om samma personer, och dom gillar jag bäst. En fd stammande man som hittar en naken kvinna bunden i sängen under sin superrike lägenhetskompis fest, och vilka konsekvenser det får.
För att jämföra med den förra amerikanska novellsamlingen jag läste av David Gates så förlorar Kissing in Manhattan. Den har inte någon strålande dialog eller något sånt, men är man ute efter lite udda historier och lite kinky och lite sorgligt och mycket NY, allt ihopblandat, då är Kissing in Manhattan bra. Den kanske kommer att kännas very 2000 om några år. Pre-WTC, fin de siecle. Min gissning.

The perfect Elizabeth - a tale of two sisters av Libby Schmais. Jag hittade den här på en rekommendationskedja på amazon, och jag började på Welcome to my planet. Då kom Elizabeth upp och jag tyckte den lät lovande. Fast tyvärr, inte någon ny Welcome to my planet.
Den handlar om två systrar, Eliza och Bette (Eliza-beth), som lever i New York. Eliza (32 år) är i ett förhållande med Gregor som blir hysterisk så fort hon tar upp frågan om att flytta ihop. Bette (37 år) är singel efter ett havererat äktenskap. Hon skriver en avhandling om rostat bröd och mat i engelsk 1800-tals litteratur! Och hon tillbringar alla fredagkvällar hemma, övertygad om att kärlek är ett överspelat kapitel för henne. Med andra ord, det är det klassiska upplägget.
Eliza vill få ut Bette på banan igen, och hon vill få Gregor att sluta bete sig som en commitment phobic. Dessutom vill hon hitta ett bra jobb och gå ner 5 kg. Hur går man till väga?
På sidan om finns två föräldrar och lite annat löst folk. Där Welcome to my planet var självironisk och smart och insiktsfull, är den här bara lite ljummen och på sin höjd ett småleende och en berättelse. Det är inget större fel på boken, men det är inget större rätt heller. Det är bara en helt vanlig läs-ha det bra-glöm bok.

Flicka med pärlörhänge av Tracy Chevalier. Åh vilken bra bok!! Och jag måste få komma på en utställning av Vermeer någon gång!
Det här är en påhittad historia om hur det gick till när hans tavla Flicka med turban målades. Boken är alltså fantasi men tavlan finns i verkligheten, och Chevalier berättar en helt underbar historia om den.
Det är 1600-tal i holländska staden Delft. Griet är en ung flicka, sexton år, som motvilligt måste börja jobba som tjänsteflicka. Hennes pappa har varit kakelmålare men tappat synen i en olycka. Nu får hennes familj hanka sig fram, och hon måste hjälpa till ekonomiskt. Lösningen kommer när Jan Vermeers familj behöver mer hjälp. Den är stor; en ganska ung hustru som älskar att vara gravid och därför ploppar ut barn i en aldrig sinande ström, hennes mor, och så hennes man målaren. Redan första gången han och Griet träffas skapas en särskild kontakt mellan dom - hon har lagt upp soppgrönsakerna hon hackat i en färgcirkel och han kommenterar den.
När Griet flyttar in i hans hus får hon bla ett specialuppdrag, hon ska städa i ateljén och det är ytterst viktigt att hon inte rör något där inne. Griet kan inte hålla sig från att bara städa, hon börjar titta på tavlorna och kompositionerna och rätt snart får hon mer och mer kontakt med sin husbonde. Efter några månader får hon hjälpa honom med att gå till apotekaren och köpa färg, något ingen annan än han brukar göra. Och så rullar det på. Fruns svärmor godkänner det hela, så länge som Vermeer kan måla fler, och snabbare, tavlor än tidigare. Det är ju många munnar att mätta. "Men en sån här tjänsteflicka har de aldrig haft förut." Den unga frun i huset och den andra tjänsteflickan är däremot mycket avogt inställda mot Griet från början, och fick de veta det här så...
Berättelsen är så... mmmm! Totalt romantisk och spännande och sensuell (på något vis bär det emot otroligt att beskriva en bok som sensuell men jag måste) på ett mycket vackert vis. Griet och Vermeer, målningarna, ateljén, ljuset, hemligheterna, konsten. Det ligger så mycket i det, sånt som anas, inte vågar sägas. Den Griet hon är tillsammans med honom, och den hon är i resten av huset, en tjänsteflicka, och den hon är när hon handlar av slaktarsonen Pieter. Till råga på allt fattar Vermeers mecenat van Ruijven tycke för henne, och då skärps motsättningarna till ordentligt. Det blir en sträckläsare. Det börjar som en intressant bok om en vacker tavla och en ung flicka, men det håller inte så länge. Åh nej, nu snackar vi Page Turner. Jag satt med blossande kinder på tåget. Det är ju snart Alla Hjärtans Dag, och det här är perfekt läsning för den 14 februari. Perfekt!

(En helt annan bok som också handlar om Vermeer fast i nutid och med deckarstuk : Circles of confusion av April Henry.)

Lyckans son av Herbjorg Wassmo. Jag saknar Dina! Fortsättningen på Dinas bok, och nu handlar det om hennes son Benjamin. Jag blir inte alls lika gripen. Dina var så härlig, naturbarn, orubblig, stark, hände mycket omkring henne, alla hennes män. Det var mustigt och spännande. Benjamin, ja han har väl fått en del av det arvet men det kommer inte fram på samma sätt. Kanske för att han är man och män är så "naturligt" mer än kvinnor, eller kanske för att han läser till läkare i Köpenhamn och det begränsar naturbarnet i en rätt bra. Ja? Hur som helst, det är för lite Reinsnes och Dina, och för mycket dåtidens filosofiska debatter med religiösa inslag bland studenterna i Köpenhamn. Det är så vanligt! Till och med Wassmos berättarstil är mer vanlig och mainstream här. Synd synd synd. "Dina for president", det säger jag.

Remember me av Laurie Hendrie. Åh! Det måste ha börjat en ny inköpare på mitt andra favoritbiblo här i närheten, för plötsligt finns det massa bra nytt på engelska. Den här boken då'rå = jättebra!! Och ovanlig!
Rose Devonic är en ung kvinna, 25-30, som kommer från det lilla samhället Quedero i New Mexico. I Quedero ska man vara broderare för att göra karriär! Det började med att dom blev insnöade varenda vinter och broderi var ett sätt att fördriva tiden. Sen upptäckte turisterna samhället med alla broderier på sommaren, och nu är det Big Business. Mönster och traditioner går i arv, och barn sätts i träning tidigt. De riktigt skickliga broderarna, både män och kvinnor, måste sova med händerna under sig för att de inte ska brodera i sömnen! Men dit är det åratals träning. Rose är inte där än. Faktiskt vete tusan om hon nånsin kommer dit för hon och Quedero är inte på samma kurs. Folket i samhället tycker att de ställt upp jättemycket för henne sen hon var ensam överlevande efter en bilkrasch som dödade hela hennes familj, men Rose verkar inte vara tacksam. Hon gör helt fel saker, blir osams med folk, och sen sticker hon bara iväg med en Texas-kille mitt i allt och väntar sig att allt ska vara bra när hon kommer tillbaka igen. Den enda hon kan vända sig till är motellägaren Birdie, men han är skiträdd för hans syster är i faggorna och hon hatar Rose, så Birdie ger henne ett mycket svalt mottagande. Och så finns sheriffen Frank, en barndomsvän, men honom är Rose ganska less på för han ska alltid fixa allt åt henne och tala om hur det ska vara. Han, som har det nog jobbigt med sin hysteriska fru, jojo?! Iallafall, det är vinter, och nu är Quedero insnöat, så hon kommer inte därifrån, vad göra?
DEN vintern handlar Remember me om, och det är mycket givande att läsa den! Precis som Stern men är Yrket i centrum här, och hur det präglar hela livet och orten för folk, jätteintressant. Och precis som i Stern men så finns det en hel radda fantastiska bifigurer att gilla, och precis som i Stern men är huvudpersonen Rose inspirerande och stark och mycket rolig att läs om. Och precis som i Stern men är det lite kärlek med vid sidan av allt broderi och elände. Och precis som med Stern men är det jättebra och mycket läsvärt! Hatten av för Laurie Hendrie.

The Bottoms av Joe R Lansdale. Bok nummer fyra från Nytt på engelska-hyllan. Och javisst, den fjärde succéen.
I grund och botten en mordhistoria. Harry, tretton, är ute med sin lillasyster i skogen när de hittar ett lik nere vid floden. Det är en svart kvinna som är mycket svårt uppskuren och sen hängd i ett träd. Eftersom Harrys pappa jobbar extra som konstapel i samhället (i huvudsak är han frisör och bonde) får han på nära håll följa utredningen. Den är svår - det är en svart kvinna som är offer och inte många i samhället bryr sig, och Harrys pappa är inte direkt en forensics-expert. Men det första offret följs av flera, alla lika tilltygade och sen hängda. Man måste ju få reda på vem som gjort det!
The Bottoms är också, ännu mer, en skildring av östra Texas under depressionen och speciellt livet i Harrys lilla samhälle. Det är jättebra! Motståndet och synen på svarta, seder och bruk, äta ekorrar, hälsa på gamla svarta som bor i skjul nere vid floden och livnär sig på fiske, och tack vare morden besöka helsvarta grannbyn och se hur dom har det. Och som extra grädde på moset är det den första bok jag läst som innehåller så mycket dialekt! De vita snackar dialekt, och de svarta kör med black English - DET är mycket intressant att läsa!! De gamla svarta tex kallar Harry för "Little Man".
Sen är Harrys familj i centrum, och inte minst hans hjälte, pappa Konstapel-Frisör-Bonde. Harry är precis på gränsen att bli vuxen så han får följa med pappan på mycket och får börja ta eget ansvar. Och se det goda och det onda.
Ja, det är en deckare med mycket extra innehåll. Som Barbara Vines Strandsatt ungefär, brottet finns där, men det är nästan den minst viktiga beståndsdelen. The Bottoms läser jag hellre för att verkligen få kliva in i en ny värld några timmar. Helbra! Pröva! (Winner of the Edgar Award for best novel 2000.)