"Järnnätter" av Mirja Unge. Det här är en bok det är svårt att skriva om. Jag vet inte vad jag tycker är bra eller bäst i den - personerna, historien eller språket. Egentligen är nog historien minst viktig. Huvudpersonen är Bente, en tjugonånting ung tjej som jobbar på sin styvpappas jordbruk utanför Stockholm. Hon är som en pojkflicka, helt fri från tjejchoser och glitter. Hon är tillsammans med Leo bilmekarn tills det visar sig att han faktiskt har skaffat ett till barn med sin fd fru. Så Bente blir ju självklart skakad av det.
Jaha, enkelt och klart, en besviken kärlekshistoria. Men det blir något annat pga språket. Läsaren är i Bente och följer med i hennes "talspråk" hela tiden. Det är annorlunda. Jag tyckte inte det var så annorlunda i Mirja Unges förra bok, men här är det mycket bättre. Man kommer verkligen in i en ny värld, det som man ska göra när man läser böcker. Och det är svårt att sluta tänka på den efter jag läst klart.

"The day the swallows spoke" av Dalene Matthee. Spänningen i historien ligger i att den handlar om Sydafrika när apartheid just var på väg att upphöra, och här får man den processen ur en ung vit kvinnas ögon. En kvinna som är stolt men mycket förvirrad över att vara afrikaner. Hon vill lämna landet pga allt våld, och kommer på den vägen av en slump in på diamanthandel som är förbjudet. Man får mycket historia och Sydafrika-tankar på köpet, själva "boken" är bara sådär.

"Vanlig kärlek & God vilja" av Jane Smiley. Ja, jag ordnade raskt fram en till Jane Smiley. Denna gång två långa noveller som gjorde mig lika förtjust som "Duplicate keys". Temat är helt annorlunda, inga deckare med storstad utan stilla (nåja) liv på landet.
I den första en stor familj av syskon och mamma som ska välkomna en tvillingbrorsa hem efter två år i Indien, och det påverkar dom starkt på olika sätt.
I den andra en man och hustru med sjuårig son som lever helt utanför samhället. Dom klarar sig på byteshandel och vad deras gård och djur erbjuder och spenderade totalt 370 dollar på ett år. Mannen i huset ser sig inte som något mindre än ett geni för detta. Men säg den lycka som varar för evigt...
Ja, det är bara att tacka och ta emot och läsa på. Jane Smiley är min nya favorit. Hon påminner om Joanna Trollope, fast hon är bättre. Nu blir det "Tusen tunnland".

"The giant's house" av Elizabeth McCracken. Mmm. Ännu en supertrevlig bok! Vilken tur jag har haft nu sista tiden.
Och förutom trevlig, en riktig kärleksförklaring till bibliotikarier! Författaren själv har jobbat som det, och huvudpersonen i boken, Peggy, är det i en liten stad på Cape Cod i New England på femtiotalet. (Jag gillar Cape Cod.) Dit kommer en dag en ung pojke som är elva då med sin skolklass. Det ovanliga med honom är att han är superlång. Han har en sjukdom som gör att han växer så det knakar. 190 cm som tolvåring tex. Och han heter James.
Mellan James och Peggy utvecklas snabbt en vänskap, trots åldersskillnaden på fjorton-femton år. Eller är det kärlek? En fin beskrivning av det är när Peggy tänker på väldigt uppförstorade bilder i tidningar, såna man inte ska se vad det är men när man vet är det helt  självklart att det är ett blomblad eller nåt. Så ja, kanske kärlek från början. Iallafall senare. Både Peggy och James är på olika sätt udda personer och dom hittar varandra, helt och fullt, via bibliotekets alla resurser och möjligheter.
Precis som "Duplicate keys" är det här en slumpbok och jag visste inget om författaren, men tusan vad jag gillar den! Den är så trevlig att vistas i, det är så roliga personer, det är så bra språk, det är så spännande ämne, det är så varmt, det är så mycket böcker och bibliotek, åh! Det är så där att jag redan saknar att jag läst ut den, för en kvart sen.

"Duplicate keys" av Jane Smiley. Jag har kommit på att jag gillar deckare som inte är så mycket deckare utan mycket historia runtomkring också, och i den genren är den här boken absolut perfekt! Första halvan tänker jag knappt på att det är ett brott det handlar om egentligen för det är så trevligt att läsa allt annat.
Den handlar om Alice och några av hennes barndoms och college-vänner från Minnesota som har flyttat till New York tillsammans. Anledningen var att ett rockband som killarna hade fick en stor hit och dom skulle bygga vidare på det. Nu har det gått fyra-fem år och det blev inget av den där hiten och karriären och nu är dom snart trettio...
Själva brottet är att två av killarna i bandet hittas mördade, och dom hittas av Alice som kommer dit för att vattna blommorna.
Historien runtomkring är Upper West Side i New York, Zabar's delikatess-affär, att växa upp mot att fortsätta vara barnslig, att skaffa ett liv, att älska på rätt sätt, att vara sig själv, att ha vänner från förr att dela liv och minnen med. Det är så... MUMS! (Och dom har den trevliga egenskapen att prata om och tänka mycket på mat!)   Jag har aldrig läst något av Jane Smiley förut, inte ens hört hennes namn, men nu ska jag leta upp mer! Hon skriver så bra, jag bara flyter in och sätter mig till rätta i soffan och tänker "ÅH så underhållande den här boken är!". Och sen läste jag hela dagen. Och som sagt, i andra hälften kommer deckargåtan in mer och det blir mycket spännande. Jättebra!! Läs!!

"Choklad" av Joanne Harris. SMASK. Vilken chokladfrämjande läsning! Det är helt omöjligt att tänka att man ska sluta äta godis eller ens dra ner på konsumtionen när man läser den här. Praliner, mumsbitar, dryckchoklad, tårtor, younameit, allt man vill ha, choklad choklad choklad! Orgie! Det ska bli mycket roligt att se filmen och få visuellt allt fantastiskt jag har i mitt huvud nu. Mmmmums!
Handlingen och boken i sig... jorå okej sådär. Vianne och hennes lilla dotter kommer till en liten fransk by där dom öppnar en chokladaffär. Det är nåt skumt med Vianne, hon har en märklig påverkan på sin omgivning. På bara några veckor börjar folk förändras och det händer massa saker. Det har tex prästen svårt för, han som vill att alla ska leva rent och kyskt och följa Guds ord. Vianne är en riktig utmaning för honom med all sin choklad och färgglada kläder och allt hon nu gör. En kamp mellan gott och ont som känns rätt tunn, bortsett från chokladen. Den är alltid 70%-igt mäktig!
Historien känns inte så Lasse Hallströmsk heller, så det ska bli spännande även av den anledningen att se filmen.

"Frågan om Bruno" av Aleksandar Hemon. Ett tips från en av Barbrosarna på mitt bibliotek. Det är en novellsamling får man nog säga, med några återkommande personer. Historierna är helt absurda, en del är mycket roliga, en del är skräckslagna, en del är rätt och slätt fantastiska. Allihop handlar på något sätt om Jugoslavien, före under eller efter kriget. Tex får man läsa om hur det är att springa förbi krypskyttarna i Sarajevo, och vad man kan råka snubbla på på den vägen och varför det är bra med kort hår och hur det känns att få en skottsäker väst. Det är en skräckslagen novell.
Men det är inte en vanlig krigsbok (hur dom nu är, det är nåt jag mest inbillar mig att jag vet för att jag tror att dom är tråkiga) fast det blir ändå helt klart vilket liv folk kunde leva där. Om det är nåt positivt så känns det här som att man får in krigsbilderna utan att det blir SÅ hemskt och provocerande att man inte orkar läsa vidare. Eller så kan man säga att "Frågan om Bruno" får med alla aspekter av ett krig, vardagen också. Iiisch... jag blandar in mig i förklaringar. Den är bra!! Basta.

"Vägen härifrån" av Ellen Mattsson. (Hoppas det var rätt titel, jag råkade lämna igen den ganska snabbt.) Som idag, en blöt grå och regnig dag när det känns som att alla på bussen kommer in med rökluft och för blöta kläder för att få sitta bredvid mig, och allt är trist och man längtar tills det ska vara över för då kanske det blir SOL igen. Som livet är upp och ner, och då och då skittrist men man får stå ut med det. Sån är boken. Inte en bok att bli glad och lycklig av, mer en bekräftelse av olika faser och olika konstigheter alla har för sig. Ibland är det skönt att läsa såna.
Eva är en trettioåttaårig ogift kvinna, läkare, vars mor dör en sommar och efterlämnar lite frågor att ta itu med. Som alltid när någon dör kanske, jag vet inte. Eva blir iallafall tillräckligt provocerad för att börja fundera och fundera över sig själv, mamman, syrran, "brorsan" och Livet i allmänhet. Jag blir "jaha.... ". Jaha.
Min första Ellen Mattson "Poetens liv" var mer kvardröjande och spännande än den här.

"Mellan de två slotten" av Naguib Mahfouz. Jag visade en film "Welcome to the dollhouse" för min yngsta klass häromveckan. Har aldrig sett en klass bli så upprörd av något förut. Dom skrek och var skitförbannade på personer i den. Men efteråt sa dom att det var den sämsta film dom nånsin sett. (Kids...)
"Mellan de två slotten" får mig att tänka på ungefär samma sätt. Jag får emellanåt BLODstörtning när jag läser den för att den verkligen bekräftar mina värsta fördomar om muslimska män. Den är provocerande!!
Det är del ett i en trilogi om en familj i Kairo. Just nu är det tiden kring första världskriget. Herr Ahmed är mannen i huset. En köpman som i sin affär och sitt umgänge är trevlig, skämtsam och allmänt omtyckt. Han är först ute och super varje kväll med sina vänner, för att sen gå till en älskarinna, innan han lullar hem till sin hustru vid midnatt. Ändå är han en mycket gudfruktig man.
Hemma hos sin familj däremot är det andra bullar. Hans fem barn och fru är livrädda för honom, och ingen vågar säga emot honom för då exploderar han i raseriutbrott. "Respekt."
Hans fru tex, hon har varit instängd i huset sen dom gifte sig för 20+ år sen. Någon gång per år får hon lämna det tillsammans med herr Ahmed för att hälsa på sin mor, men annars får hon nöja sig med att stå i burspråket och titta ner på gatan. Hon vet inte ens hur det ser ut runt hörnet. Sönerna är de enda som får röra sig fritt som de vill.
Ja, jag läser och den och reagerar med "lägg av!" på var och varannan sida. Man kan inte säga att det är en sympatisk bok. Jag vet inte om det är meningen att det ska vara det? Vill Mahfouz att man ska känna något gott för den "sammansatte" herr Ahmed trots alla hans fel och brister, eller är det stor ironi bakom? Jag är hur som helst fel person att läsa den positivt. Däremot är det... vad ska vi säga, upplysande. Allt detta för bara sjuttio-åttio år sen. En HELT annan värld.
Jag undrar hur pass annorlunda det är nu för kvinnorna i Egypten. Dom syntes ju ute på gatorna när vi var där, men hur mycket finns kvar av den där respekt-lydnad-mentaliteten.
Jag får iallafall en förklaring till att så många var så runda - det vackra med fetma är något som återkommer hela tiden i boken. Svällande bröst, rullande höfter och bakdelar, runda kinder, kvinnor som vaggar fram i gränderna. Androgyna pojkkroppar är inget som står högt i kurs. Well... Jag tror jag kommer att leta upp del två så småningom. Trots att den var så "dålig".