En spricka i kristallen av Cecilia von Krusenstjerna. Gah! Efter Prep så kastade jag mig på en julklappsbok och hujedamej vilken skillnad. Här är det tunt och tråkigt skrivet och inget bra språk och ensidiga människor och bara en dålig allmän känsla. Ingenting som griper i mig och gör mig glad eller intresserad förutom en enda sak - är det så här i Gyllenhammarfamiljen?? C v K är nämligen dotter till Pehr G, och alla människor i boken uppvisar ytligt sett enormt lika drag med verkligheten. Industriledare, morfar som var industriledare, västkusten, pengar, syskon, mammans yrke, det är bara att bocka av. Nyfikenheten och fascinationen gör läsdrivet, men förutom det finns det i princip ingenting att drivas av. Jag undrar mycket om denna bok publicerats om den inte skrivts av den här dottern och inte handlat om en sådan dotter?

Prep av Curtis Sittenfield. Helt klart en av år 2005s bästa böcker för mig. Jag hittade den via bloggen som Akademibokhandelns engelska inköpare har, och jag är sååå glad att jag köpte den. Den handlar om Lee Fiora, en vanlig intelligent tjej som växer upp i en vit, vanlig, medelklassfamilj i Indiana. När det är dags att välja high school så blir det inte den lokala, utan Lee övertygar sina föräldrar om att skicka henne tvärsöver landet till Ault, en prestigefylld internatskola i Massachusetts, på östkusten. Hon har sett en katalog därifrån och blir förförd av de vackra gamla byggnaderna, de vackra höstlöven, de vackra eleverna i klassrum och på fritidsaktiviteter, själva grejen med internatskola och alla romaner hon läst om elever på såna och hur bra det var. Hon vill dit, hon vill höra till dem och det, få uppleva samma sak. Hennes föräldrar tvekar, men Lee står på sig och söker ett ekonomiskt stipendium som gör att det kan bli möjligt. Hon får gå på Ault.
När hon väl kommer dit så inser hon att Ault är helt annorlunda än på bilderna. De andra eleverna är inte som hon, hon som var bäst i klassen hemma är en medelmåtta här, det är så många saker med henne som gör att hon inte passar in. Men nu är det för sent att ångra sig.
Den här boken är annorlunda från det mesta jag läst senaste tiden i det att den saknar en Stor Konflikt som presenteras tidigt och sen ska lösas. Människorna som är med får alla roller för att lösa konflikten. Prep däremot handlar mer om tid. Lees år på Ault, uppdelade i terminer. Människor kommer och går, stora och små saker händer, på ett sätt kan man säga att allt lullar på, på ett annat sätt kan man säga att allting handlar om Stora Konflikter. Det är klasskonflikter (inte klass som i klass 1a), innanför / utanför, vänskap, lojalitet, familj, kärlek, självbild, utveckling / stillastående, bra / dåligt, livet, universum, allting. Allt ryms under Lees år på Ault. Och det är helt otroligt bra!! Jag är så otroligt imponerad av den här debutboken så jag... blir mållös?
Den är berättad i jag-form och det här verkar för bra för att vara sant, men den blir aldrig klaustrofobisk. 467 sidor i Lees röst, som för det mesta handlar om hennes uppfattning av sig själv och hur hon tror andra uppfattar henne, och inte en enda gång tänker jag yada yada yada och fattar på tre ord vad de nästa trettio raderna ska innehålla för ältande. Bara en sån sak! Lägg till helt otroligt bra beskrivna levande människor runt om henne, de andra eleverna, de andra lärarna, hennes familj, och framförallt henne själv. Dialogen, humorn, incidenterna, tankarna.
Det här är verkligen en sån gränsöverskridande bok som handlar om en tjej på high school, okej ganska smalt ämne och tid eller hur?, men den kan läsas av folk i alla åldrar och alla kan snappa upp något universellt och sedelärande. Jag älskar precis allt med Prep och jag ville genast ha den oläst när jag avslutat sista siden. En prestation som gör mig grön av avund, men samtidigt lycklig. Det är för såna här böcker man läser mycket skit, det är för såna här upplevelser man fortsätter släpa hem alla dessa titlar från biblos och bokhandlar. Man hoppas på att hitta en Prep. Ja, och nu har vi en sån. Gå och låna / köp å det snaraste, ni kommer INTE att ångra er!

Gods in Alabama av Joshilyn Jackson. Jag ska citera en del av baksidestexten nu för på den här boken är den bra för en gångs skull : when Lena Fleet went to college, she promised God she would stop fornicating with every boy she met, never tell another lie and never, ever go back to her hometown in Alabama. All she wanted from Him in return was to make sure the body was never found. Och det citat som går som en refräng genom hela boken är There are gods in Alabama. I know because I killed one.
Lenas löften har gått så bra i tio år, men NU, nu börjar det plötsligt gå riktigt dåligt. En avlägsen bekant från hemstaden i just Alabama dyker upp med fel frågor, och det är en stor familjesammankomst som innebär extra extra mycket tjat om att hon ska komma hem, och hennes fantastiske pojkvän tjatar om nästa steg. Mycket press! Och mycket spännande! Det här är inte en bok som jag kommer att nominera till Nobelpriset, men det är en bok som är otroligt underhållande och insugande medan man läser. Det blir en perfekt mix av problemen i nutiden för Lena Fleet, och det som hände för tio år sedan när hon dödade en gud i Alabama. Vartannat kapitel. Bam bam bam. Man vill inte sluta, man måste få veta hela historien! Det är spännande och läckert och småroligt och bara skönt. En sån bok som jag med författar-wannabe-plot-ögon kan sitta och analysera för att klura ut hur tempot hålls uppe och hur alla olika delar av historien kommer in och hur det hela sätts ihop. Jag gillar den! Om man är sugen på en lättsam, deckar-touch / kärleks-touch, underhållande, snabb läsning, leta inget mer! You've got it!

Daydream girl av Bella Pollen. En tidig julklapp till mig själv, min flygläsnings-bok. Den verkade så passande för en som gillar film och att skriva (som jag gör alltså) med infotext om Kit som skriver filmmanus och hoppas och hoppas att de ska plockas upp av ett bolag, och som hanterar kriserna i sitt liv genom att se filmer för att där komma på rätta lösningarna, och som dessutom är föreståndare på en biograf. Intressant tjej!
Så, hur var den då? Well, sådär. Första halvan kändes ganska oengagerad, och det kom liksom in människor som man fattade skulle presenteras, mer än att man kände "wow den här Rufus verkar ju cool". Det stod och stampade för mycket helt enkelt. Men i andra halvan lyfte det mer, historien om Kit och hennes manus och jobbiga privatliv med knepig relation till far och en pojkvän som plötsligt blivit framgångsrik soap-stjärna kändes mer och blev lite mer spännande. Nog för att jag skulle fortsätta läsa iallafall... Jag tycker slutomdömet blev so-so, inte dålig men inte bra, bara medel.