Eleanor Rigby av Douglas Coupland. Jag gillar Coupland-land! Även om historien ibland är sisådär är popkulturen alltid bra. Här är det Liz Dunn, en typiskt tråkig kvinna närmare fyrtio, som får en smärre chock. En vacker dag när hon är hemma och kurerar sig från att ha opererat ut visdomständerna ringer telefonen och meddelar att hon ska komma till sjukhuset för att hennes son råkat ut för en olycka. Liz? Son? Hon som inte ens har kvinnliga vänner, som bor i en lägenhet som är tråkigare inredd än ett fängelse, som i princip gett upp om liv och framtid och lycka. Hon är typen som skulle ha gift sig och sedan 23 månader efter bröllopet fött sitt första barn och strax därefter skaffat en frisyr med ett minimum av stylingbehov och tuffat vidare i trogna-hustru-spåret, men det blev inte så. Hon blev istället spinstern med stort S. Men nu väntar nya tider för Liz. Sonen, Jeremy, visar sig vara vacker, karismatisk, vänlig, rolig, smart, perfekt på alla sätt och vis. På ytan iallafall.
Historien handlar om Liz och Jeremy, om hur han kom till en gång i tiden, och hur det går till när Liz lyckas upgefuck och stänga Zurichs flygplats mitt i värsta rusningstrafiken.
Snabbt och lättsamt och preeecis som vanligt i Coupland-böckerna. Det jag tycker är lite tjatigt, utanför mitt intresseområde, är hans nuvarande religiösa touch på allting. Även i den här boken kommer det in tankar om livet efter detta och Gud och världen. Hmm... sådär va. Jag vill hellre höra smarta iakttagelser av just nu.

Aprilhäxan av Majgull Axelsson. Måttligt sugen på den här, en bok jag var tvungen att läsa för skolan. Gaah-suckar innan jag satte igång. Tack och lov gick den snabbt att läsa för jag har insett att jag inte gillar Axelsson speciellt mycket. Vet inte helt och hållet varför, men det kan vara att jag tycker personerna ofta känns som 100% funktioner istället för människor. Jag ser mer rollen de ska fylla än känner något för dem. Här har vi fyra systrar ; en riktig schablonmissbrukare, en riktig duktig flicka-läkare, en riktigt tråkig medelmåtta, och till sist en cp-skadad som har övernaturliga krafter (det är hon som är aprilhäxan) och på sätt och vis det mesta att säga trots att just hon egentligen inte kan prata. Och nu ska den cp-skadade berätta sitt livs historia och de andra ska inse sanningen och bla bla bla. Kan som vanligt inte identifiera mig med någon av dem och därmed, tråkigt läge för mig. Gillar man inte personerna i Axelssons böcker så finns det inte mycket annat att ta sin tillflykt till - inget personligt språk / sätt att skriva, inga fantastiska miljöer (Norrköping...) att gotta sig åt, inga bipersoner som blixtrar till, inga stora insikter som passar mig. Nä. Det blev inte bättre än "gaaah" för mig.

Sugar - kvinnan som steg ut ur mörkret av Michel Faber. Jag hade hört så mycket lovord om den här, men på baksidan stod det om Dickens och Dickens, nej tack. Vad skulle jag tycka? Well.. det var bättre än Dickens, absolut, men jag tycker inte det var sådär hundra fantastiskt. För att vara 862 sidor lång så är det välgjort att man inte tappar sugen och tycker att vissa partier är överflödiga. Det skulle ju vara lätt hänt.. Å andra sidan så hade jag inte heller partier där jag var tvungen att läsa läsa läsa. Ljummet helt enkelt, det var så det kändes hela tiden.
Historien handlar om en prostituerad ung kvinna, Sugar, som inte är som de andra gatuflickorna. En skillnad är att hon gör precis allt kunden ber om, en annan att hon skriver sin egen roman och vill komma någonstans, vill vidare. Den möjligheten får hon när hon träffar William Rackham, arvtagare till ett parfymimperium. Rackham blir snabbt besatt av Sugar och vill ha henne som sin, bara sin.
Andra huvudpersoner är denne Rackham, hans fru som är minst sagt labil, deras lilla dotter, Rackhams bror, hans väninna... ja, ganska många olika karaktärer. Det som påminner om Dickens är världen, Londons "baksida" med gatflickor och andra fattiga människor som inte har, i kontrast till Rackham och hans rika kompisar som har. Det som är olika är att realismen är mycket mer ångande och tydlig - sex, medel för att skölja sig efteråt så man inte blir gravid, dofterna i gränderna (piss och olycka), med mera. Man får liksom hela bilden. (Det måste ligga otroligt mycket research bakom!)
Ett viktigt tema är kvinnornas situation - att skriva en person som Sugar och att samtidigt lägga in fina kvinnor som jobbar för gatflickors rätt till ett bättre liv. Det är det här som för boken framåt, som allt hänger på. Hur går det för Sugar, vad innebär hennes strävan efter ett bättre liv? Rackhams fru till exempel, den person som Sugar lättast kontrasteras mot, hon borde med alla mått mätt vara lycklig i sitt bättre liv för hon kan låta sy upp så många klänningar hon vill inför kommande sällskapssäsong... så är hon det? Spännande, va.
För att avsluta, gillar man historiska romaner så är nog det här himmelriket. En "vuxen" Dickens-känsla, ett imponerande arbete for sure, men det kändes bara inte sådär imponerande för just mig. Ljummen som sagt, ingen bok som fick mig att flämta utan mer vara nöjd med att jag kom igenom den. (Vi är ambitiösa i bokklubben i jul, det här var januari månads läsning.)

Gregorius av Bengt Ohlsson. Oh. OH! Jag måste genast säga, så bra! Jag trodde inte riktigt, eller jag kände mig inte så hundraprocentigt nyfiken, mer lite pliktuppfyllande när jag började läsa, men OH! det var bra, på en gång. Jag kommer faktiskt inte ihåg om jag läst Doktor Glas, tror inte det, men jag har läst annat av Söderberg, och jag älskar hans stil, speciellt i Pälsen som är Den Bästa Novellen. I juletid utspelas den dessutom så nu är den extra passande, läs!
Iallafall, det jag bla gillar hos Söderberg är vemodet och hans fina sätt att få fram att människan är ensam och längtar in i gruppen, till de andra, att få vara med, utan att det blir det minsta smetigt och sentimentalt och klibbigt. Det blir bara fantastiskt bra och rätt in i hjärtat. Det här lyckas Ohlsson med så bra också och det är ju klart, för han ÄR ju ofta vemodig i sina krönikor, jag har bara liksom inte tänkt på det på det sättet.
Men först kort om handlingen. I Doktor Glas är det pastor Gregorius' doktor som blir förälskad i pastorns trettio år yngre och mycket vackra hustru Helga, och det är doktorn som skildrar den vidrige pastorn och hans stackars fru. I Gregorius är det pastorn som berättar och skildrar den överspända och rätt svåra hustrun, som han ändå älskar över allt annat, och han berättar om deras förehavanden med doktorn. Föga förvånande, pastorn framstår inte som vidrig och hemsk, utan som en man som blivit alltmer isolerad, osäker, tvivlande och ensam. Han vet inte hur han ska bete sig mot hustrun i det dåliga äktenskapet, han vet inte vad han ska säga och ärligt mena till de människor som söker upp honom i yrket, han känner sig mer och mer utanför och är för alltid stämplad som "pastor" med allt vad den rollen innebär. Det är svårt.
Ett av Söderbergs berättarknep är en ordknapp stil, väldigt koncentrerad, men ändå lyckas han förmedla precis vad folk känner och tycker i detalj. Ohlsson brer på mer, han fyller ut, inte alls likt. Det gör verkligen inget för han skapar så himla fina bilder. Nu var det spännande att läsa boken och jag ville framåt hela tiden, men det finns flera passager jag vill gå tillbaka till. När Gregorius blir undersökt av doktor Lidin, när han träffar Anna, plus massa andra. Helt superbt faktiskt, och dialogen, både yttre och inre, oooh. Otroligt bra. Det går inte att läsa den här boken och inte börja tycka om Gregorius för han blir så som oss alla, det där universella. Vill komma med, vill bli älskad, är less på sig själv, är trött, vill något nytt, tycker tiden är ute, tycker tiden är inne, inser sanningar, tycker om sig själv, tvivlar på sanningar, törs man bli älskad? Allt det där. Oh. Jag blir helt imponerad: äktenskapet, hustrun, alla runtomkring honom, kurorten - allt för att skriva ihop den här komplexe gamle tjocke mannen. Vidrig? Nej nej nej.
Måste läsa Doktor Glas nu. Är det någon person som man inte fattar tycke för är det nämligen honom. Jag säger "Go Gregorius go!" (Ja, jag vet hur tragiskt det slutar.)

Grupp 8 och jag av Gunilla Thorgren. Förra söndagen låg jag på soffan och var superfeministisk. Gud så mycket som har hänt på så kort tid! När G T fick sitt första barn 1964 fick hon 700 kronor i mödrapeng, vilket täckte en månads uppehälle. Sen var det tänkt att hon skulle klara sig själv = dvs bli försörjd av sin äkta man när hon stannade hemma och passade det lilla barnet. Problemet var att hon var ogift och behövde jobba, desperat, för att få in pengar. Hon hade turen att ha en schysst arbetsgivare och arbetskamrater som inte hade något emot amning och blöjbyten på jobbet. Hon kunde slå två flugor i en smäll, men hade det inte varit för arbetsgivaren och hennes kreativa jobb på tidningsredaktion så hade det aldrig funkat. Och det var 1964!
Sen lärde hon känna andra kvinnor med liknande problem och lika mycket åsikter och det ena ledde till det andra och så småningom Grupp 8. Det här är en personligt skriven historia / självbiografi. G T berättar om hur Gruppen utvecklades, hur det var i hennes privatliv med fler "oäkta barn" och olika jobb och män, och samtidigt vad som hände i samhället. Det är spännande och intressant nutidshistoria! Man får lära sig saker om stencileringsapparater, dagis, tidningsvärlden, deltidsarbete och kvinnofattigdom, kvinnolöner, kampen för smärtfria förlossningar, för daghemsplatser och för införande av särbeskattning, samt litelite kommunistiska doktriner som G T aldrig var speciellt haj på. Roligt att läsa för det känns som att vi nu står och stampar och det finns tex fortfarande så irriterande många pappor som säger att det är synd, men dom har faktiskt inte råd att vara föräldralediga en hel månad (men hur fan har dom öht råd att skaffa barn då?? kan man ju undra), och här kommer lite svart på vitt peppande. Uppmuntrande!