The colour of memory av Geoff Dyer.
”Winter in the city. More snow was forecast but none fell. Sometimes I got to the end of a day and wondered if it had actually taken place. Whole weeks disappeared without trace. I bought disappointing loaves of bread and had conversations  with the local shop-keepers. I caught a cold and passed it on to someone else. I went out; I stayed in.”
En till bok som är ett tips från Lisa Jewell, och ännu en ny, trevlig bekantskap. Här är det Brixton i London, åttiotal, ett gäng kompisar i tjugofemårsåldern. Dom bor i sjabbiga lägenheter, går på A-kassa eller får korta jobb som dom går in stenhårt för att bli sparkade för så fort som möjligt ifrån (efter en vecka eller två), dom spelar badminton ibland, dom röker på, hälsar på varandra, dricker massa öl, läser böcker, lyssnar på jazz, blir lite kära i tjejer…
Tänk Seinfeld och den teveserie Jerry och George skrev som handlade om nothing. På sätt och vis handlar boken om nothing. Ett år i dessa människors liv. Ibland är det förkylning, trist väder och tråkigt, ibland är det sommar och party på taket och helt magiskt.
En andra igenkänning - om någon har sett filmen ”Swingers” (som på svenska fick den totalt vedervärdiga titeln ”Ursäkta, var är brudarna?”, jag FATTAR INTE hur filmbolaget tänkte för det är miltals från en höhö, brudar å bärs-film) som är så bra och rekommenderas hjärtligast, så kommer man att känna igen sig i relationerna i den här boken. Swingers handlade om ett gäng kompisar och dom var SÅÅÅ snälla med varandra, helt övernaturligt snälla, och lika snälla är killarna i Dyers bok. Det är så lite som är på gång i deras liv, och därför blir kompisarna viktigast. Vad annars finns det att göra med hela dagarna lediga? Det är mysigt och trevligt och riktigt rörande ibland. Hela boken i sig är mysig och trevlig (fast det är för mycket röka på för min smak, jag är narkopolis). Det är inga stora dramer, bara vardagen som rullar på och dom oroar sig max för att bli rånade som man blir förr eller senare i Brixton. Det är enkelt, low-key, och opretentiöst charmigt. En väldigt hemtrevlig känsla! Man kan läsa den en grå trist dag och känna sig lite bättre till mods efteråt.

Child of my heart av Alice McDermott. Theresa är femton och byns skönhet. Byn är Long Island och hennes hårt arbetande föräldrar har medvetet flyttat dit för att Theresa ska träffa rika, snygga, framgångsfyllda människor som kan göra hennes liv lyckligt (läs, hon ska helst gifta sig med någon attraktiv son). Hennes sommarjobb är att passa barn, dag som natt, och rasta hundar och katter åt dessa mer eller mindre intressanta sommarsemestrande New York-bor, och samtidigt ta hand om sin åttaåriga lilla bleka åttaåriga kusin Daisy som är på semester från sin stora familj och allt vore bra om inte Daisy fick nya blåmärken på kroppen hela tiden. Bredvid Theresa bor en skrikig familj, fyra små barn som blir försummade och bortglömda och slagna lite då och då. Och dom hjälper Theresa så gärna också. Holy Moly, det är rena rama moder Teresa, och hon är ju blott femton år gammal…
Jag hittade den här på amazon via några rekommendationer, och ja, den är okej. Lite lillgammal, lite bittersweet. En långsam bok, fina små historier, ”fint” skriven och arbetad, men det saknas det där extra lilla drivet för att jag ska bli alldeles förtjust. Det är ju en svår konst att skriva en bok om ingenting speciellt och få det att framstå som nånting särdeles spännande. Det här lullar på, man störs inte av något, men om jag inte hade varit på humör och haft lediga dagar hade jag nog lika gärna kunnat sluta läsa mitt i.

Prinsessan av Burundi av Kjell Eriksson. Kjell Eriksson verkar vara en trädgårdsmästare som extraknäcker som deckarförfattare med stor framgång. Hans hittills fyra deckare om polisen Ann Lindell har alla vunnit eller blivit nominerade till olika fina priser. Jag förstår varför! Det här var den första jag läste av honom, men det kommer att bli fler! Det är den exakt rätta balansen mellan intressanta poliser (fler än Ann Lindell som för tillfället är mammaledig men ganska less på det och därför kommer med på ett hörn i utredningen), deras intressanta relationer på jobbet och hemma, och intressanta människor kring det spännande mordet.
Offret är en man som kallas Lille John, tidigare halvkriminell och halvalkis, men nu ren och rak sen flera år tillbaka. Han är en helt vanlig man, stor passion för akvariefiskar, har fru och en son, och vid första anblicken inga dåliga vanor eller fiender alls. Men någon är nog förbannad på honom för att misshandla och tortera honom till döds (man tänker på pirayor) och sen dumpa kroppen på en snötipp utanför Uppsala.
På baksidan kan man läsa om att ett Uppsala långt från studenter och nationer ska skildras, och det är så sant och så bra! Det här är en av styrkorna i Erikssons bok - vanliga människor! Gamla pensionerade plåtslagare, svetsare, hemmafruar, samtal om samhället som försvunnit, plikt och hanka sig fram, och det blir inte smetigt nostalgiskt utan det blir bara bra. Jag kan precis höra den här tonen och de här samtalen nu när jag är här i Luleå på jullov. Ger definitivt en extra skjuts till boken. Vad bra att en trädgårdsmästare skriver i Uppsala!

Shoo bre av Douglas Foley. Jag trodde först att Foley var engelsk, hans första bok heter nånting med återvändo och utspelas i Australien om jag minns rätt. Men nu inser jag, klart killen är svensk! Bok två utspelas nämligen i genuin invandrartät förort till Stockholm och det är proppat med abou och guzzar och len.
Det är en ungdomsbok som följer två killar i nian. Elias är och har varit lite kriminell, men nu har han försökt lägga av för sin mammas och familjs skull. Det går halvbra, han håller bara på med lite mobilstölder fram tills att en kompis erbjuder honom att vara med på en snabb grej som ska ge honom tiotusen i handen. Det är mycket para det.
Den andra killen, Oscar, är ett dygdemönster. Med i elevrådet, skoltidningen, mån om att göra bra ifrån sig, respekterad av sina kompisar, osv. En riktig liten Brandon! Nu är det bara att dra sista halvan av terminen i hamn och sen casha in alla fina betyg. Då börjar en ny svenska och engelskafröken, Kristina, och Oscar blir kär. Vad värre är, och här kommer bokens hyperventilationsattack, Kristina bjuder hem honom till sig en lördagkväll under förevändning att hjälpa honom med det han skriver. Oscar kommer så gärna, så gärna. Sen bjuder Kristina honom på en flaska vin (en nia!) och sen när dom är lite lagom berusade efter den andra flaskan så förför hon honom rakt av (en nia!!). Ett två tre. Och mitt i denna karusell så oroar hon sig bara lite vagt för att hon ska förlora jobbet om det kommer fram. Herregud! är allt jag kan säga om det. Känns lika troligt som att en psykolog helt lättvindigt skulle börja flirta med en patient.
Men men, jag gillar ändå Shoo bre. Det är precis lagom mycket rinkebyska för att jag ska fatta, och det känns väldigt nu och helt verklighetstroget förutom just Oscar-Kristina flirten. Kompisarna till Oscar och Elias är bra och roliga på det typiska sättet för killar i den åldern, som verkligen kan vara hilarious. Och det är mycket tjejer i huvudet på dom, eller snarare brist på tjejer. Tempot håller bra fart också, varannat kapitel om Oscar och varannat om Elias så man är lätt insugen och vill läsa mer. Problematiken med brott mot skola är väl på pricken den med, inbillar jag mig? (Eller så är det min svennefördom.) Frånvarande fäder och alternativa karriärer och allt det där.
Den här boken är inte sån att den passar lika bra för vuxna som tex Mats Wahls böcker, men den passar perfekt för högstadiet! (Skulle vara roligt att läsa den med elever från dessa områden och se hur dom uppfattar den.)

Lutherska badet av Unni Drougge. Jag gav bort min Slyngstad Events på bookcrossing för den kändes så skrönig (usch!!) och skånsk, men lite ångrar jag mig nu efter jag läst den här. Första boken för mig av Drougge, och vad trevlig den var. En bra historia, bra driv, roliga typer, ja det var bara att tuta och köra!
Jag måste skryta också, förra hösten och våren hade jag minsann kort på Eriksdalsbadet jag med och var där i ottan en gång i veckan för att simma innan jobbet. Inte för att jag känner igen mig i baddamerna som beskrivs, men det hade ju kunnat... Ganska kul med bilden av Ulla som skrubbar sig med stålull och tvättar sig med Ajax, varenda gång jag är på ett badhus känns det som att en äldre dam står och liksom fotfilar hela kroppen! Så simningen är ett plus för mig, likaså det andra man känner igen sig i (den kände drogande regissören som går hos Barbara tex), men det bästa är att det är en riktigt bra histora, en tvättäkta "good read" för att låna ett amerikanskt uttryck. Passar perfekt som underhållning en juldag!

Klass - är du fin nog? av Anneli Jordahl. Jag tycker det här ämnet är otroligt otroligt intressant, åh det riktigt börjar pirra i mig när jag läser boken och känner igen och får aha-upplevelser och frågetecken. Så intressant! Läs!
Anneli Jordahl berättar att hon alltid känt sig fel på sina kulturjournalistjobb för hon kommer inte från rätt bakgrund, hon är en arbetarklass:are som inte haft koll på medelklasskoderna, inte vet vad Lilla Åland är, inte fått fina sommarjobb via sina föräldrar, inte haft någon som pekat ut riktningen. Och ändå har hon hamnat där hon är idag, på DN Kultur tex. Varför? Hon försöker förstå det och berättar personligt om sin uppväxt och klassresa för det är sånt hon alltid vill veta om människor när hon läser intervjuer (vilken klass? vilken påverkan?), hon intervjuar människor som gjort klassresor uppåt och neråt, hon drar olika exempel och läser böcker, hon intervjuar till sist sin mamma som är sjukpensionerad storköksanställd. Känn hur kugghjulen går igång! Sånt här är så spännande! Så spännande att jag måste säga det fem gånger, just det.
Jag har inte direkt känt mig fel, men å andra sidan umgås jag inte i kulturelitskretsar och råkar träffa David Lagercrantz på fester där jag står och har svårt att småprata. Däremot har jag funderat ofta på varför det alltid varit så självklart för mig att plugga vidare, för det har det, och mina föräldrar är inte alls högskoleutbildade. Tvärtom. Å andra sidan har jag aldrig varit inne på att plugga litteraturvetenskap för att bli forskare eller något sånt, utan min utbildning var direkt rätt pragmatisk mot ett tydligt yrke. Inget flum. Å tredje sidan så kände jag mig mycket mer hemma på universitetet i Umeå än det i Uppsala. Å fjärde sidan så kan jag bli skitirriterad på människor (arbetarklassare) som pratar om "dom" hela tiden, och "dom" som borde ordna till saker, fixa nya jobb, sänka hyrorna, se till att barnen har en framtid, göra samhället bättre igen. Hallå människor, ta ert eget ansvar!! Å femte sidan avundas jag verkligen överklassen det där självförtroendet som ju är guld värt, och möjligheterna, och kontakterna och nätverken som gör att dom inte behöver sitta och gnälla över att "dom" borde bygga mer lägenheter. Förresten är det väl i det fallet snarare fråga om våningar.
Sista exemplet. När jag sommarjobbade i hemtjänsten, i början av 90-talet, träffade jag på en kvinna, en annan anställd där, som blev ganska provocerad när jag sa att jag pluggade i Umeå. Hon tyckte förmodligen att jag var ett rikemansbarn, för hon trodde att det kostade att plugga. Det var en total nyhet för henne att det "enda" jag betalade var böckerna och mitt uppehälle, ingenting för själva skolan. Hennes son var för övrigt trädgårdsmästare och därmed arbetslös halva året för "dom" hade inte fixat något jobb åt honom, trots att han gått någon trädgårdsmästarkurs. "Men kom igen" sa jag. "Det fattar han väl själv att man inte kan jobba i trädgårdar under vintern, är det statens problem eller?". Hon svarade inte. Vi kom inte överens så bra resten av tiden.
Om ni vill diskutera mer klass, I'm in! Skriv i gästbok eller mejl!
Sista åsikten : snyggaste boken för i år är det med omslag i rött sammet med struktur av såna där sjuttiotalstapetsblommor på. Lotta Kuhlhorn minsann.

Mörker som gör gott av Thomas Engström. Åh, den här gillade jag skarpt!
Jag lånade den främst av en anledning = den utspelar sig i Boston, och inte bara i Boston utan huvudpersonen bor i Cambridge!! För nytillkomna tittare kan jag avslöja att jag bodde ett år i Boston i min ungdom, rätt nära Cambridge, och jag älskar stan, och speciellt Cambridge med Harvard Square, åååhhh... nice nice uber-nice!!
Boken handlar om en 39-årig utvandrad svensk, Tobias Ekman, numera lite småtrött professor i straffrätt. Han är en enstöring som har ett inrutat krockskyddat liv. Inga kvinnor, få vänner (räkna till en för att vara mer exakt), inga intressen förutom att se en film per kväll och läsa två (en fack en skönlitt) böcker i veckan. Dom inköpen klaras av på lördagens shoppingtur in till stan. Boston!!
Ja, men en kväll ringer det på dörren och där ute står en tonårskille som Tobias släpper in för killen säger att han heter Otto och är Tobias son (chock ett) och att hans mamma och styvpappa dött i en bilolycka för några veckor sen (chock två) så nu har han ingen annan än Tobias. Får han bo där?
Tobias hade ingen aning om att han hade en son, det var nämligen liksom därför han lämnade Sarah, sonens mamma, för fjorton år sen. Han kunde inte ha sex längre, och han kunde inte inte ha sex med henne.
Boken berättas av dessa personer, en del var. Tobias, Otto och Sarah. Det är mycket bra! Den känns Couplandsk med alla popkultreferenser och namedroppningar, roligt!, jag älskar nu-känslan. Det är också en himla bra dialog som bara flyter fram som... åh. Bra dialog gör mig lycklig! Personerna känns, vilken njutning.
Dessutom är det syrlig och smart humor, och en bra historia framåt och bakåt med lite mer nycklar till Tobias och hur det kommer sig att han blivit fet och livstrött och sitter där som i exil i sin fyra och inte gör något eller träffar någon. Och Otto är inte världens lättaste unge, no siree. Han har tex femtusen dollar i madrassen, införskaffade på olagligt vis. Så en bra samling huvudpersoner, en bra historia, och en bra gestaltning gör en bra bok. Det här var en debut av Thomas Engström, och jag kommer absolut att läsa nästa!
En bonus som fick mig att tjoa till var ett citat som nämns om att barn alltid hellre har sina föräldrar i rummet intill på gränsen till självmord, hellre än att ha dem på avstånd lyckliga och glada på en strand på Hawai. Just det läste jag i någon tidning när jag var i Boston, vi pratade om det, och nu dyker det upp i boken. Cooolt var ordet!

Babyfeber av Jane Green. En otroligt snabbläst och lätt sak om tre kvinnor som på Short Cuts-manér har eller så småningom får något med varandra att göra. Och alla tre kvinnors historier kretsar kring barn - vill ha man kan inte, är höggravid, råkar helt oväntat bli på smällen. Kvinnorna är trettio-plus, männen är snälla och välbetalda, yrkena är kreativa, London är staden (med en utflykt till New York som skildrar NY-pulsen och känslan av allt är möjligt jag älskar det här!! riktigt bra), och ja, allt det andra som hör denna genre till finns också med. Småunderhållande när man är på det humöret, annars ganska påfrestande skulle jag tro. Men jag var på det humöret igår, så jag plöjde igenom den.

Grass on his pillow av Lian Hearn. Det här är del två om Takeo och Kaede från Över näktergalens golv. Den tyckte jag ju var "wow!" väldigt bra. Sorry, men jag kan inte säga samma om del två. I slutet av första boken skildes Takeo och Kaede åt. Han tog värvning i the Tribe, Släktet, som är en del i hans ursprung och som gett honom gåvorna med fantastisk hörsel och att kunna göra sig osynlig tex. Kaede begav sig hem till sina föräldrar. Och här i tvåan följer nu mest strategier och vandringar och ännu mer strategier för de två kämparna på varsitt håll. Det blir tröttsamt! Jag känner inte alls samma glädje i att läsa nu, för lite liv och för lite människor och alldeles alldeles för mycket list och planering. Tråkigt, rent ut sagt.

Påskön av Jennifer Vanderbes. Oh! Påskön! Den här ger mycket valuta för pengarna! En riktigt bra historia, eller snarare två.
Greer har varit änka i tio månader. Hennes man var en mycket känd och framgångsrik forskare, en biolog (och från allra första början hennes lärare, jag älskar sättet Thomas uppvaktar henne på i labbet och deras trevande start på förhållandet!), och sen han dött vet hon inte riktigt vad hon ska göra. Det sista som hände i hans liv var nämligen att hans forskarkarriär raserades, av honom själv, pga plagiering och förfalskning. Innan dess har Greer mer eller mindre självvalt dragit sig undan och "gömt sig" i källarlabbet hemma. En resa till Påskön för att forska om pollen där ska bli en nystart för henne både professionellt och personligt. Det är år 1973.
Några årtionden tidigare, vid tiden för första världskriget, gifter sig Elsa med sin pappas kollega Edward. Pappan har nyss dött och inte lämnat mycket efter sig alls. Om hon inte gifter sig finns ingen framtid för henne - hon har nämligen sin några år yngre lillasyster Alice att ta hand om. Alice är psykiskt störd; ibland helt normal, ibland borta i stunder, ibland hysterisk. Elsa har alltid haft ansvar för henne, och hon kan inte tänka sig att sätta in henne på ett sjukhus. Edward är så vänlig att lova försörjning för båda, och Elsa tackar ja. Det finns ingen riktig kärlek mellan dem, men kärlek är en lyx hon inte kan kosta på sig. Det var bara något hon drömde om som ung guvernant i Strasbourg, men nu är det andra bullar.
Som smekmånad ska de till Påskön för Edward är lovad en expedition att jobba med arkeologiska utgrävningar där. Resan tar nästan ett år med båt, och sen ska de stanna ett par år.
Boken följer dessa båda kvinnor på plats på Påskön, vad som händer dem där, och vad som har hänt dem innan. För alla som gillar yrken i böcker, I do I do, är det här som mumma! Här räcker det inte med att säga "Greer satt i labbet och kollade på lite pollen" utan det kommer detaljerade beskrivningar av hennes och mannens forskning (och hans bidrag till Nature, och jag blir så stolt för jag vet ju minsann vilken prestige det är att få med en artikel i den tidningen!), mycket spännande och intressant och akademiskt rätt.
Samma för Elsa som börjar försöka översätta gamla graverade trätavlor med urgammal skrift, liknande Rosettstenen. Hon behöver öbornas hjälp och deras historier och myter för att kunna knäcka skrifterna. Tänk att hon kanske skulle kunna skriva en bok om det, hon som inte alls gått i fina skolor, men ändå nu håller på med det här... Riktigt bra dessa delar!
Men, det blir ännu mer. Livet är inte löst och lyckligt bara för att man kommer till Påskön utan både Elsa och Greer råkar ut för 'ytterligare äventyr' för att vara lite kryptisk.
Jag gillade boken från första stund, men där kring mitten tog den verkligen riktig fart. Första delen kan ses som en intro och personerna etableras och inte minst Påskön etableras. Sen, oj oj! Kapitlen handlar vartannat om Elsa och Greer, och båda historierna är så spännande att följa. Yrke, kärlek, liv, Påskön, en salig mix. Kvinnors villkor, kvinnors möjlighet att skapa sin identitet och sitt liv. Och så lite loooove. Ingen bra bok utan en twist kärlek!
Jag hade sett fram emot att läsa den för jag hade läst bra saker om den på flera håll, och jag blir riktigt nöjd. Den är så stabil och liksom stadig med allt detta innehåll, men absolut inte stadig som i tråkig. Oh nej. Rekommenderas hjärtligast!