Lilla lunchlådan av Liselotte Forslin och Annica Triberg. Den här fick jag i julklapp, tack tack. Den kommer inte att bli en ny Kärlek, oliver och timjan som är THE kokbok i vårt hushåll, men Lilla lunchlådan var så kul och liksom pigg. Och jag älskar ju lunch, dagens viktigaste mål för mig. (Plus frukosten. Plus fruktstunden vid tio-tiden.) Här finns både recept och olika teoriavsnitt om just lunchen men man kan ju lätt applicera dem på mathållning i allmänhet. Kylskåpet på jobbet - platsen som Gud glömde, Avslöja matmyterna, är några exempel på teorin. Morots och apelsinsoppa (ska prövas inom kort! rapport kommer), bönsallader och nyttiga muffins (likaså!) är några recept. Det är lättsamt att läsa och lätt men nyttigt långsam mat. Helt enkelt en inspirationsbok. Och små listor över vad smarta kvinnor har i sin skrivbordslåda - färsk frukt, grahamsskorpor, finncrisp, med mera. Kul var ordet!

Kära Agnes av Håkan Nesser. Det här är nog den idealiske Nesser för mig! Jag tycker den är jättebra! En kortis, en brevroman, som består av mer än brev i ärlighetens namn, och det som gör den så bra är att ämnet är spännande. Agnes och Henny blev bästisar när de var tio, nu är de fyrtio och har inte hörts av på tjugo år. Henny dyker förvånande nog upp på Agnes' mans begravning, och förvånar sen ännu mer genom att skriva ett brev där hon ber Agnes döda hennes man mot en summa pengar. Henny vet att han vänstrar, och det är helt enkelt inte acceptabelt. Vill Agnes göra henne den tjänsten?
Hmmm. Delikat, va? Jo ni, det är en liten pärla. Varvat med breven där Henny och Agnes diskuterar denna "affärstransaktion" så får vi veta hur det gick till när de blev vänner en gång i tiden, och sakta men säkert lotsas allt fram till nutiden. Det sitter som en smäck. Det som jag ibland känner att Nesser blir lite tung och väl dyster, det är perfekt avvägt här - kanske pga formatet med brev. Finns inte plats för så många "det blev som det blev" då! Läser med spänning till slutet och har sen tänkt på den mycket mer än man skulle kunna tro när man ser denna tunna lilla bok. Liten på jorden, men... Pärla, I'm telling you!

Aftermath av Peter Robinson. Men vad händer? En ovanligt torr sommar var ju så trivsam och liksom... ja, trivsam, och nu är de två senare Robinson hemska och riktigt obehagliga. "Trivsam" är långt borta!
I en källare i ett helt vanligt hus tillhörande en lärare hittas en bur med en fastlåst och strypt skolflicka. Några meter därifrån hittas liken av några andra slarvigt nergrävda kroppar. Uppe i hallen ligger frun i huset, slagen medvetslös. Och mannen, läraren, möter polisen på ett synnerligen våldsamt sätt när de kommer in. Våld våld våld, mer våld. Och ännu mer obehagliga saker. Usch. Ledare för utredningen är Alan Banks som klättrar i karriären men håller på att bli utbränd på kuppen. På en annan avdelning, Internal Affairs, jobbar flickvännen Annie som blir indragen i brotten också för att utreda en polis' agerande. Privat är det sådär, upp och ner mellan dem. De hinner helt enkelt inte träffas så mycket pga jobben. Eller? Både nutid och dåtid spelar in i utvecklingen av relationen. 
Omdömet, jo det är spännande att nysta upp hela källarhärvan, och okej välskrivet som vanligt, och Banks-grejen rullar på, men... börjar känna att det sviktar iväg från den typen av deckare som jag gillar nu. För mycket hemskheter och för lite sidan-om som deckarna och deras privata händelser. Mer jazz och vin i Banks cottage, mindre avancerad porr, tack. Kan han inte helt enkelt bli utbränd nu så slipper vi alla påminnelser om hur hemskt samhället har blivit och allt vad som händer bakom till synes normala människors dörrar, huga, jag vill ha mer eskapism, kärlek och en underbar värld.

Att förlora Gemma av Katy Gardner. Överraskning! Jag har länge trott att det här var en "Marian Keyes i Asien", nånting lätt och snabbt om en Asien-resa och allt jobbigt tokigt man kan råka ut för om man dricker för mycket Singha i Thailand och flirtar med den råsnygge bartendern från Dublin. Ja, nåt ditåt iallafall. Men det var ändå något som fick mig att låna den iallafall, och sen skulle jag bara läsa pyttelite i den för att se hur den var för egentligen skulle jag spara den till hemresan och allt flygbussande och flygande - men det där pyttelilla läsandet blev hela boken för jag kunde bara inte sluta!
Esther och Gemma är på resa i Asien, en resa som är initierad av Esther för det är Esther som tar alla initiativ. Gemma är den tysta, blyga, fulare, tjockare, mer stabila och alltså tråkigare av de två. Esther är impulsiv, snygg och rolig och det händer saker för henne hela tiden. Den personen man ska bli avundsjuk på för att allt alltid går så bra för, det är Esther det. Men bästisar är de, har alltid varit sen de träffades och Esther är säker på Gemmas vänskap och att de ska klara Indien-resan perfekt trots sina olikheter. Nu blir det dock inte så, annars skulle ju tex inte boken heta Att förlora Gemma. Doh! Och när handlingen börjar har det gått fem år sedan Indien-resan, och vi får snabbt veta att det har varit begravning för Gemma. Men vad har hänt då? Ja... Läs och se! Det är spännande, välskrivet och indragande och det är roligt att läsa om 1) Indien och resan. Esther tror ju att hon har superkoll på allting om Indien och backpackande, trots att hon aldrig prövat på det, och det blir en, i mina lika oerfarna ögon, realistisk beskrivning av hur det är. Inte alltid en dans på rosor, inte alltid fantastiskt, men det har sina stunder. Bara man inte får värmeutslag. 2) deras vänskap, den klassiska relationen mellan den snygga bruden och den tråkiga kompisen!  3) de nutida blickarna som varvas med dåtiden och håller kvar spänningen på ett fiffigt sätt.
Faktiskt en riktigt bra bok! Inte alls någon tokrolig Marian Keyes-kopia, utan tvärtom. Jag läste fem sidor och sen var jag fast. Rekommenderas.

Den siste samurajen av Helen Dewitt. Mmm, Ludo. Vilket barn! Vad sägs om en kille som börjar läsa när han är två, som snabbt tar itu med verk som Homeros och lär sig ett stort antal nomad och handelsspråk och som kan väldigt komplicerad matematik (som jag inte ens orkar läsa allt om i boken)? Det är Ludo det. Mamman heter Sibylla och hon är om än smart inte lika underbarnig som han. Hon har pga olyckliga omständigheter fått ta jobb som går ut på att överföra gamla tidskrifter som Karparnas värld från papper till dator. Hon försöker skriva ett visst antal timmar varje dag men blir hela tiden avbruten av Ludo som har en miljon frågor. Som en följd av det får dom ju aldrig in tillräckligt med pengar och har det himla kallt i lägenheten så dom måste med jämna mellanrum lämna huset för att söka upp varma miljöer - tunnelbanan, museum, bibliotek. Varje gång insisterar Ludo på att ta med sig en hel barnvagn full av lexikon och litteratur av skilda slag.
Ja, men det här är bara början av boken. Ludo växer upp och börjar bli intresserad av sin pappa, som Sibylla vägrar avslöja vem det är. Hon tycker istället att han kan ta någon eller alla ur De sju samurajerna som förebild, och den filmen går jämt på deras video. I och för sig en bra film, men Ludo är ändå intresserad av den biologiska pappan. Så, en jakt uppstår.
I första delen av boken är det Sibylla som berättar, om Ludo och hennes liv innan honom. Fascinerande och märkligt och lustigt. I andra delen är det Ludo som berättar själv om sitt pappaproblem, och det blir inte precis vad jag trodde att det skulle bli. Det är fortfarande fascinerande och så, men nu blir det många historier - lite krönikeaktigt som tex hos Murakami med långa utläggningar om andra människor och deras liv. Man får inte tappa sugen. Det blir lite ordrikt ibland tycker jag.
Boken som helhelt är mycket annorlunda men på ett bra sätt. Den är skriven på ett ovanligt sätt med alla de här språkavsnitten och matten och musik och filmen och filmanalyser insprängt, och ibland som en enda lång inre och yttre dialog. Sibylla och Ludo är ju spännande nog i sig själva till att börja med, inget tvivel om det.
Myllrande. Rikt. Omfångsrikt. Jag blir glad när jag känner igen någon dom nämner eftersom min egen skolning känns ganska simpel jämfört med Ludos, och det är mycket tankar om undervisning och hjärnkapaciteten hos barn och vad skolan gör med den. Intressant. Eller? Det är verkligen ingen vanlig bok! Den är, om det inte har framgått, originell och krävande, men ändå lättläst och roande. En bok som jag kommer att tänka på länge. Kan föreställa mig att den passar för såna som gillar bildning, Japan, Kurosawa, London, skolor, Oxford, matte, musik, att läsa, uppfostran, kärlek, underbarn, äventyr. Till exempel. Eller bara såna som vill läsa en bra bok och vidga sina vyer. Pröva!
(Vi har förresten hyrt Filmen nu. Tre timmar och tjugonånting minuter lång. Enligt Sibylla en hädelse att stänga av mitt i. Det får vi väl se hur det går med det.)

Ett barns bok om mord av Chloe Hooper. Äntligen en bok som jag känner att det lyfter för när jag börjar läsa! Sen tycker jag inte att entusiasmen håller hela vägen, men tillräckligt bra är det ändå.
Kate är tjugotvå och nybliven lärare på Tasmanien (wow! första boken därifrån för mig!). Hon har en gullig klass av små elever som tänker och funderar mycket. Den skarpaste eleven i klassen är Lucien, och hans mamma har precis kommit ut med en bok om ett autentiskt mordfall på ön. En kvinna som mördat sin mans älskarinna på ett våldsamt och bestialiskt sätt och sen, förmodligen, kastat sig utför en klippvägg ner i havet. Eller också är det mannen som mördat båda två? Ingen vet säkert hur det gått till för fruns kropp hittades aldrig.
Med Luciens pappa, Thomas, har Kate inlett ett förhållande. Ett förhållande som är... ett slags test för Kate. Hon känner sig inte vuxen utan i gränslandet, och i deras sexuella lekar förstärks det för Thomas behandlar henne som en liten olydig flicka.
Sen börjar saker hända för Kate, hennes bromsar på bilen funkar plötsligt inte och det är ett uppenbart sabotage. Är det Thomas fru som är vill förgöra henne, à la mordet hon just skrivit om? Kates verkliga liv och mordfallen flätas ihop för henne, tillsammans med vuxen/barn-känslan. För att förklara börjar Kate dessutom själv skriva en bok om morden, en bok för barn så den är full av personer som Kitty Koala och Villy Vombat och liknande figurer.
Jag gillar att läsa om Tasmanien, Kates tankar i klassrummet som känns riktigt "direkt ur Lärarhögskolan", och inte minst hennes "vad är jag, barn eller vuxen"-känslor. Det är en liten lagom spännande bok som är förvånansvärt innehållsrik - inte bara en vanlig deckare och inte bara en vanlig roman om en för söt fröken som alla pappor måste stirra på. Rätt bra!

När änglar faller av Tracy Chevalier. Det verkar ha blivit ett tema för mig sista månaden; jag har läst en jättebra bok och får nu ivrigt lägga händerna på en uppföljare... och den är bara "jaha...?". Här är det precis så igen. Flicka med pärlörhänge oh yeah! När änglar faller gäsp gäsp. Ingenting av det där magiska språket och alla bilder, den smygande spänningen, de vältecknade personerna, och så vidare. Bara rätt trist. Två familjer som har familjegrav bredvid varandra, de träffas av en slump på kyrkogården, de små döttrarna blir bästa kompisar och även kompis med dödgrävarens son, och samtidigt kämpar suffragetterna för kvinnlig rösträtt. Håhåjaja. Jag tycker den var rätt ointressant rakt igenom, personerna var klyschiga, händelserna fick mig inte på hugget, bara näää. När jag tänker efter var det bästa den inledande meningen, men de förväntningarna infriades inte. "Ointressant" var ordet alltså.

The late arrival av Jemima Hunt. Elinor är försvarsadvokat i London, typ kring trettio. Hon har varit på semester i Los Angeles i tre veckor för att försöka komma över en långvarig förbindelse med en gift man hon just brytit med. På planet tillbaka till London slår sig en man ner i sätet bredvid henne och genast känner hon att hon har kommit hem. Hon måste få lära känna honom, få honom, älska honom, vem är han? På plats i London får hon som första mål efter semestern en stalker, en man som är anklagad för att ha gjort livet surt för sin ex-flickvän. Samtidigt som hon jobbar på med det utvecklar sig relationen med mystiske mannen, och ja... Jag  vet inte? Faller nog in under läs-och-glöm, den var några timmars bra förströelse, men inte så mycket mer. Det är alltså ingen vanlig thirty-something om att träffa den stora kärleken utan Jemima Hunt har högre ambitioner än så. De lyckas väl halvbra, den är absolut inte fånig eller fnittrig men jag tycker nästan den känns lite väl kliniskt ren och opersonlig.

Prodigal summer av Barbara Kingsolver. Äntligen! Jag har läst och läst och läst. Nu är jag alldeles nyss färdig. Så? Tja. Det blev väl ett sånt, ett "tja". Inte tokigt, men inte fantastiskt som Poisonwood Bible.
Naturen spelar en enormt stor roll. Huvudroll. Uppe i bergen bor Deanna Wolfe, självvalt isolerad från mänskligheten sen två år, med yrke att "vårda naturen". En oväntad gäst, en ung manlig jägare som är ute efter coyoter dyker plötsligt upp en dag. Coyoter som Deanna funnit som en dyrbar gåva i ett bo (gryt?) lite längre bort, och som hon skulle göra allt för att vakta.
Nere i samhället blir den unga (inte ens trettio år) Lusa Landowski änka en sommardag. Hon är egentligen biologist specialiserad på insekter men flyttade in hos sin jordbrukande man när de gifte sig för ett år sen. I ett år har hon kämpat emot hans familj av hårdnackade systrar som inte tål henne, och nu står hon ensam med familjegården.
Och ännu lite längre ner i samhället finns två äldre grannar, Nannie och Garnett. Garnett tål inte Nannie, Nannie tål inte hans bekämpningsmedel för att hon odlar ekologiska äpplen. De tvistar och träter och gnäller på varandra. Allihop lever tätt i symbios med naturen, lever i den och lever av den och lever med den, och ändå har de helt olika syn på den - god ond ska betvingas ska lämnas ifred? Under en sommar får man följa med och se hur naturen kan ändra på dem. 
Egentligen finns det inga självklara knutpunkter för historien och hur de olika personerna hänger ihop, så det får bli naturen som är det. Och den är väl i och för sig spännande, även om tex Deannas liv är totalt extremt i mina ögon, men det blir inte det där draget in i boken. Jag får läsa en bra bit innan jag är med, någotsånär, och då är det ju mer plikt än engagemang. Det är Lusas nya liv som jag blir mest intresserad av, och hur hon ska tackla rollen eller ej som bonde. Resten av handlingen och människorna, ja de är väl bra, men det är tyvärr inget mer. Poisonwood Bible är fortfarande kvar i mitt minne, Prodigal Summer bleknar nog betydligt snabbare.