Dec "Tuesdays with Morrie" av Mitch Albom. Mitch får reda på att hans gamla professor är svårt sjuk och döende och börjar hälsa på honom varje tisdag för att prata om liv och död och rätt och fel. Samtalen spelade han in och har sen sammanställt till den här boken. Det och omslaget där det står "an old man, a young man, and life's greatest lesson" gjorde att den fick ligga ett tag innan jag började läsa den. Det kändes lite motigt, lite "nu ska vi få höra att man ska älska mer och jobba mindre igen". Och så är det ju. Morrie som redan när han var frisk var en synnerligen levande och givande och förträfflig person, är det ännu mer sen han inser att han bara har några månader kvar. Hans gamla elev Mitch däremot har gjort alla kapitalfel  - han har jobbat massor, han har gift sig sent, han har inte skaffat barn, han har inte så mycket kontakt med sin familj. Så nog finns det saker att diskutera alltid. Det är rätt sentimentalt och förutsägbart, och jag kommer ut med de funderingar och lärdomar som jag trodde jag skulle komma ut med. Inte för att han har fel Morrie, absolut inte, men jag tror jättemånga redan "kan" hans predikningar. Svårigheten är väl att få oss att tippa över mot att börja leva dom.

Dec "Saknad" av Karin Alvtegen. En helt okej deckare. Den här gången är huvudpersonen en hemlös kvinna som av en slump råkar bli efterlyst för ett mord hon inte begått. Offret som är en brackig affärsman har hon träffat på under en av sina gratisnätter på Grand Hotel. När polisen knackar på på morgonen tror hon först att det är det saken gäller - att hon snikat sig in på hotellet. Så hon flyr raskt fältet, men sen ser hon löpsedlarna och fattar vad det handlar om egentligen. Snabbläst och spännande, som vanligt ända in i slutet. Men jag gillade panikattacks-Peter och "Skuld" lite bättre. Den kändes mer hel och trovärdig - överallt.

Dec "Äta kinesiskt utan kläder" av Mei Ng. Fynd! Fynd! Fynd! En riktig slumpbok, vald pga sin annorlunda titel. Åkej, jag trodde den skulle vara lite sleazy. Det var den inte. Den var rolig och varm och mycket rörande.
Ruby är en ganska ung flicka som nyss tagit examen från universitetet inne i New York. Hon vet inte riktigt vad hon ska göra och för vilka pengar så hon flyttar hem över sommaren till sina föräldrar, kinesiska invandrare som har ett tvätteri i Queens. Trots att det egentligen inte är så långt från Queens till Manhattan har hon inte varit hemma mycket under sin studietid och hon har saknat sin mamma. Nu sover hon i samma minirum som sin mamma igen, precis som under hela sin uppväxt, och redan efter en vecka börjar hon känna sig konstig och tvivla på att hon nånsin kommer därifrån igen.
Jag tycker jättemycket om den här boken, åh det gör jag! Det är så bra det här med att komma hem till föräldrar. Man saknar dom, och sen kommer man hem och upptäcker hur dom är irl, och hur man själv är med dom irl, och det blir inte alls som man föreställt sig. Det är sorgligt och extremt frustrerande allt i ett, bittersweet. Att bryta sig fri - processen som kan ses som ett stort steg men jag tycker det är mer rättvisande som här att den håller på hela livet i små små steg. När man tagit steget ut måste man sen på något vis kunna komma hem igen med äran och vuxenheten i behåll, och det är inte lätt. På samma gång vill Ruby ställa och bestämma över sig själv samtidigt som hon vill hänga sig om mammans hals och låta henne trösta henne och säga vad hon ska göra.
Det är ingen "invandrarroman" per se, men det blir intressanta intryck genom att hennes föräldrar kommer från Kina. (Fast för mig var det en överraskning att kinesiska mammor kunde vara så roliga, jag trodde inte dom fick det. Fördomar.)
Ja. Det handlar i princip ingenting om att äta kinesiskt utan kläder, så jag fattar inte titelvalet - den heter samma på engelska. Trots det, jag utser det här till årets julbok och jag väntar med spänning på Mei Ngs nästa bok som jag hoppas hon håller på med i detta nu.

Dec "En mycket yngre man" av Dianne Highbridge. Den ser ut så den här boken! Generande. Den är guldig, sirlig skrivstil och sen ett sånt här vykortsfoto av en naken kvinna och man. Det ser mycket... sliskigt ut. Inget man vill sitta och skylta med på tåget och framstå som någon harlekin-människa. Men. Innehållet är inte som utsidan. Det är Alyson, en 35-årig lärare som på tåget hem träffar på sin väninnas son Tom, femton år. Dom börjar åka tåg tillsammans varje fredag och sen.. ja, vad ska man säga, blir dom så här passionerat förälskade! Nu lät det Harlekin så det förslår. Det är inte det. Det är bättre och mer substans och mindre klyschor än vad "Sommarsystrar" är, och det är en intressant historia. Absolut en liten smällkaramell att upptäcka i jul och krypa ner under en filt för att gotta sig åt.

Dec "Sommarsystrar" av Judy Blume. Jag trodde att Judy Blume var en "författargrupp" liknande Carolyn Keene, men så var det alltså inte. Det här är hennes första vuxenbok (tror jag) efter en lång radda ungdomsböcker. Den handlar om Caitlin och Victoria som båda två är mycket vackra, smarta och begåvade och speciella människor. Caitlin är den rika, och hennes pappa har ett hus på Cape Cod dit hon åker varje sommarlov. Hon ber Victoria följa med när dom är tio och så startas deras vänskap. Släng in några ursnygga snickare i passande ålder, lite olika typer av konflikter och komplikationer samt en exposé över de femton år som följer, and that's it. Lättsam underhållning för stunden.

Dec "Djävulsformeln" av Carina Rydberg. Ja! Efterlängtad, av mig, fortsättning, ungefär, till "Den högsta kasten". Den boken gillade jag jättemycket och jag har läst den flera varv. En anledning att jag föll så för den är PA&Co. Jag kom dit och såg hur minimalt det stället är och hur litet avståndet är mellan bardisken och dörren, och då... det blev en bekräftelse både på boken och för mig personligen. Med "Djävulsformeln" finns det ingen sån plats man kan uppsöka och inse sanningen i vad hon skriver, men det spelar ingen roll. Om det är sant eller skarvat skiter jag i. Historien suger tag i mig direkt och jag läser ut den på en kväll, släpper knappt taget.
Carina Rydberg skriver bra-bra-bra, och det är synd att det kommer i skymundan av all mediacirkus om Alcala, Lars Gyllensten och alla andra som figurerar i den här. En av de magnifika sakerna med "Den högsta kasten" var ju inte först och främst Advokaten som hängdes ut, utan uppväxtskildringen och i den utanförskapet. Här i "Djävulsformeln" är det inte lika mycket barndom utan mer tidig vuxen-ålder där C R jobbar halvtid på posten och drömmer om att bli utgiven. Och Krogen är utbytt mot dykande. C R åker till Maldiverna för att tampas med sin rädsla för vatten, och där träffar hon en dykinstruktör som hon faller för. Han blir navet, det som måste avslutas. Och så finns förstås Ernst Billgren och hans assistent Lena Kim med. Dom som, kanske, leker med C R för att tjäna sina egna syften. Det är främst pga dessa två människor det kommer in en djävulsformel och därmed får vi den här raffinerade historien. Tack och bock.

Dec "Se till mig som liten är" av Bengt Ohlson. Som den jobbigaste gnatigaste stunden när man har varit trött och utarbetad i tre veckor - sån är stämningen hela tiden här. I 300 nåt tjocka sidor. Ja, han är verkligen bra på att iaktta människor och han har tänkt skitmycket på förhållanden och uppbrott och allt det där... men det blir så djävla tungsint. Det är bara negativt hela tiden. Jag vill inte läsa den för jag blir trött och sur och klibbig. Inget för den nykäre eller den som vill skaffa barn snart eller den som ska gifta sig. Kanske nåt för den som passerat treårsjubiléet med liv och lem i behåll.
Och ändå läste jag alltså ut den. Se förklaring nedan. Nästan.

Dec "Rameau's niece" av Catherine Schine. Saker jag inte gillar med den här boken : 1) konceptet en bok i boken 2) en obestämbar ålder på personerna, i slutet visar sig huvudpersonen vara 28 och jag har hela tiden gissat på 40 3) en obestämbar tidsepok, det känns som 60-tal men av mode mm så är det antagligen 80-90-tal 4) för mycket filosofi och kvasidiskussioner 5) jobbiga bipersoner från Belgien.
Pust. Men ändå läste jag ut den. Så vissa trevliga avsnitt finns uppenbarligen. Plus att jag hade slut böcker och mycket tågåkande.

Dec "Populärmusik från Vittula" av Mikael Niemi = Augustvinnare! Så bra! Läs den! Gör det gör det! Mattis uppväxt i Pajala under 60-70-talen. Suverän uppväxtskildring, suverän Tornedalen-skildring, suveränt språk! Dom tre beståndsdelarna tillsammans gör det hela SUPER duper. Jag har inte läst en enda av dom andra Augustböckerna men jag tycker det är helt rätt att M N vann.

Dec "Vänskapspakt" av Emma Vall. Tredje Amanda Rönn-deckaren, tjo ho! Det är så trevligt och myspysigt, jag gillar dom! Och Sundsvall får en ännu mer framträdande plats i den här för det börjar med att några gamla arbetarkvarter ska rivas, kanske, istället för att k-märkas. Samtidigt som Amanda Rönn börjar nysta i det så kommer hon via en gästjournalist (en vacker ung man från Norge minsann) in på saker som hände under andra världskriget. Några norska motståndsmän som flytt till Sverige och gömt sig i Sundsvall mördades, och man har aldrig kunnat lista ut av vem. Det här vävs ihop med husen och nutid och nynazism, och tar fart. Som vanligt snabbt och catchigt och jag läste ut den i ett svep. Sen gillar jag hennes kläder mycket också, jag tror jag skulle hitta bra saker i Amanda Rönns garderob. Byxor i kinesiskt siden, herrkostymer, ja dom verkar så snygga och stiliga.
(Nu får man också se vem Emma Vall är : tre kvinnor som heter Maria Herngren, Eva Swedenmark och Annica Wennström.)

Dec "Sång till en fjäril" av Maria Kuchen. Ungdomsbok. 9B är ju en sån fantastisk klass! Alla är duktiga och trevliga, dom har otrolig sammanhållning och ingen är ledsen mobbad eller utanför. Yeah yeah liksom. Nu får man ju se precis tvärtom, vad som finns i 9B under ytan.
Det är första boken jag läser av M K, för hon har väl mest skrivit lyrik förut tror jag, och... Den är okej men inget mer. Den känns för lätt och okomplicerad. Med tanke på målgruppens ålder, om man ser att dom i boken går i 9:an så tycker jag det hade kunnat komma till några fler lager. Lite mer oväntade saker eller finlir. Nu läser jag den bara, rätt oberört rakt upp och ner, och det är ingenting jag känner att jag vill rusa till skolan och presentera.

Dec "Anils skugga" av Michael Ondaatje. Comebacken efter Engelske patienten. Nu är handlingen förlagd till Sri Lanka under 80-90 talen med politiska massmord och krig. Det är dit Anil kommer som är rättsmedicinare. Hon är en ung kvinna, fd mästersimmerska, som lämnat Sri Lanka för 15 år sen och bott i USA. Hon är tillbaka för att för en internationell organisations räkning undersöka offren och se vad som kan komma - brott mot mänskliga rättigheter kanske. Som hjälp får hon arkeologen Sarath, en man i fyrtioårsåldern. 
Det är förgreningar och stickspår till denna huvudhistoria man får, och på vägen väldigt mycket Sri Lanka. Jag gillar verkligen M O:s förmåga att väva in platser och verkliga händelser i sina böcker. Det är inte så ofta jag läser såna, där platsen är så viktig. Många historier har det ju ingen större betydelse om dom utspelas i Rom eller Kairo för det är inom ett ganska slutet rum. Men så är det inte med hans böcker.
Här är det land och politik lika mycket som människor, obehagligt och grymt och behagligt. Det kan bli en dokumentärbok och det kan bli en vanlig bok, beroende på hur mycket man orkar ta till sig av alltihop. Och jag hade ju så klart ingen aning. Tamiler och singaleser. Nån konflikt. Jaja.
Den är bra.
På en del ställen påminner han om Arundahti Roys Små tingen, en av mina favoritböcker, och det är inte otrevligt. Att Anil är en mästersimmerska tex. Att hon och en kompis ser på gamla västernfilmer med rättsmedicinska ögon och diskuterar ingångshål och överlevnadsförmåga.
Ja, den är bra!