Ett tal till min systers bröllop av Linda Skugge. Jag gillar Linda Skugge, först krönikorna och sen bloggen (med vad det innebär att gilla en blogg alltså, det är ju upp och ner och inte en krönika man filar på i ett par timmar), och jag har läst de flesta böcker hon skrivit. Också okej.
Kom dock inte alls igenom senaste boken Ett tal till min systers bröllop. Trots att jag alltså inte har problem med hennes självutnämnda jag-kan-inte-skriva-riktiga-böcker-stil, här blev det för mycket. Jag fastnade liksom i skrivstilen, och framförallt i ämnet jobbiga småbarnsår, och inte minst offermentaliteten. Jag identifierade mig direkt med de där irriterande väninnorna i boken som säger att deras barn somnar på fem minuter och aldrig vaknar under natten och det är väl bara att säga åt karln att komma hem och avlasta. Just det! Säg åt karln att komma hem och avlasta!!! Det var det enda jag tänkte. Hur kan man stå ut med det här? Ring hem karln nu för Guds skull!
Så jag slutade snabbt. Blev nog inte ens de 50 sidor jag annars brukar satsa innan jag ger upp.
Ryyys.
Sylvia Plath-kopplingen hade inte riktigt gjort entré på det tidiga stadiet. Är det något som framträder mer sen?

The year of magical thinking av Joan Didion. Jag har, mer eller mindre omedvetet, läst mycket på tema förlust sista tiden. Anybody out there och The Birthdays handlar båda om väldigt svåra förluster. De var fiktion. Den här, Magical thinking, är inte det. Joan Didions man John Donne får en hjärtattack vid middagen och dör. De har varit gifta i fyrtio år. Levt i ett symbiotiskt äktenskap. Arbetat tillsammans mest hela tiden. Delat precis allt. På ett ögonblick är allt förändrat. Han är borta, Joan Didion är ensam kvar.
Deras dotter ligger i samma veva på sjukhus och svävar mellan liv och död.
Boken handlar om året efter makens död, och om hur deras dotter repar sig och blir sjuk igen. Det här är Joan Didions process att ta sig igenom det. De olika faserna, det här att hon faktiskt blir galen. Hon kan inte med att skänka bort alla hans skor för han måste ju ha något när han kommer tillbaka. Han kommer ju tillbaka. Hon kan inte svälja att det är definitivt att han är borta, hon förstår det inte. Det har ju alltid hittills funnits saker man kan göra för att ordna till, ändra, ångra sig. Det måste gå att göra samma nu. Han kan inte vara borta. Magiskt tänkande. Man vet, men man tror inte. Hon har sett hans kropp, död, men hon tror inte. Kan inte skänka bort alla skor.
Det är hjärtskärande. Och man känner igen sig så väl.
Som alltid, säger hon, så vänder hon sig till litteraturen, hittar böcker om hjärtsjukdomar, intensivvård, allt sånt som ska hjälpa henne att förstå. Och böcker om sorg, både fiktion och fakta. Det är så särskilt fint bla hur CS Lewis skriver om hur det känns efter hans fru dött. Alla vägar tar slut. Han kommer in, hem, med massa tankar om vad som hänt under dagen, ett stort behov av att få dela dem med sin fru, och hon är borta. Han har ingen ventil för att kunna avlasta sig, "bli av med" tankarna, och det känns som att han går omkring i en ständig återvändsgränd. Vägen leder inte någonstans. Det känns i kroppen och överallt.
Exakt!
Joan Didion börjar arbeta igen efter ett tag och den första artikel hon ska skriva blir hon nästan aldrig klar med. Det är den första artikel någonsin av henne som John Donne inte läst och kommenterat. Hon vill inte avsluta den, vill inte gå in i den nya tiden som detta innebär.
Det blir en bok som innehåller mycket. Den är intressant om paret Didion / Donne (som jag inte visste ett dugg om innan, har bara hört hennes namn så många gånger i samband med denna bok), det är intressant om USA som speglas genom deras äktenskap och resor, och det är givetvis mycket intressant om sorgeprocessen. Didion är liksom både otroligt känslosam och otroligt analyserande. Det blir inte den här störtböla-känslan, men det hon säger tangerar precis det jag läst i de andra fiktiva böckerna om förlust. Tröst, känsla, hopp, objektivitet. Allt finns liksom. Och så porträttet av hennes man, deras äktenskap, alla fina bilder, allt rationaliserande i efterhand.
Den här boken är speciell. Och den känns, väldigt mycket.
Jag har fått ihop en solid trojka nu med Keyes, Pitlor och Didion.

Göteborg i päls av Per Johansson. Det här är en debut av Per Johansson, som är född 1972 och skrivit för tidskriften Glänta förut. Han bor i Göteborg och jag undrar om han jobbat som diskare på restaurang? Huvudpersonen i hans bok heter nämligen också Per, eller kanske, men han kallas iallafall för Perry ibland. Han arbetar som diskare, och den jobbskildringen är en av de bästa sakerna med boken. Man får veta hur arbetet ska läggas upp på bästa sätt, hur det är smartast att jobba sig in i en snabb och svettig monotoni de första timmarna för att inte komma efter sen, vad som händer efter jobbet, jargongen med de andra i köket, hur viktigt det är med en ren bänk, skillnaden mellan olika restauranger, med mera. Mycket intressanta detaljer!
Boken är berättad i jag-form, och jaget, killen i boken, har hoppat av sina studier i statskunskap. Han har prövat flera jobb inom vården men överallt sögs hans kraft ut. Samma på statskunskapen. Så hittar han restaurangdisken och där är det bara att hålla armar och ben i rörelse. Inget annat spelar någon roll. Tanken är väl från början att han ska göra det temporärt och sen komma vidare till något, men man förstår inte riktigt vad som läsare. Vad vill han, vad satsar han på? Vet han det ens själv?
Jag förstår inte riktigt vad Per Johansson vill med boken heller. Den är snabbläst, skriven i korta avsnitt. En del bara ett par meningar långa. Efter jag har läst klart så känns det inte som att något direkt har hänt. Jag har fått aningen mer information om killen i disken, men jag har ingen färdig historia att hänga upp den infon i. Av små glimtar här och där förstår man efter ett tag att han är i psykisk dålig form. Plötsligt så fattar man att han är i mycket dålig form, något som inte alls framgått förut. Med jämna mellanrum kommer korta faktaavsnitt om råttor. Hur de lever, vad man kan göra åt dem, berättarens egna erfarenheter av dem. De här avsnitten förstår jag inte vitsen med överhuvudtaget. Ska det vara en symbolisk motsvarighet till disken undrar jag, långt ner på statusstegen, skitigt och sopigt, oönskat? Det känns inte riktigt som det heller. Min invändning är att historien är så löst ihopsattt, eller inte alls ihopsatt. Händelser, personer, dyker plötsligt upp, och försvinner. Man får lite tillbakablickar, och lite nutid. Han blir psykiskt sjuk. Han blir bättre. (Från vad?) Det är råttinvasion i förrådet. Det är för mycket som förblir för oförklarat för mig. Jag gillar disken, ja, hela restaurangbiten är väldigt bra med just arbetet och personalen. Det är den röda tråden genom hela, men allt det är andra. Vad är vitsen? Vad ska berättas? Och inte minst, vad ska jag som läser boken tycka om?

Viktiga boken av Charlotta Flinkenberg. En självbiografisk bok om förra Veckorevy-chefredaktörens kamp för att gå ner tjugofem kilo. Inte alls en bok med massa smalrecept och 'så här gör du' i traditionell bemärkelse, utan mer en slags dagbok över hennes attityd om vikt, hennes medgånar och motgångar. Det fanns gott om båda! Flinkenberg är självutlämnande och väldigt rak, säger saker som 'är du fet så är du det för att du äter för mycket, skyll inte på sjukdomar och genetik', eller 'man måste inte vara smal för att vara lycklig, men handen på hjärtat, hur kul är det att vara tjock?'. Hon får ju säga det eftersom hon själv suttit i den situationen, och hymlat om precis allting. Hur mycket hon åt, hur hon mådde, hur nöjd / icke nöjd hon var, vad som till slut fick henne att ta beslutet att gå ner i vikt, för sjuttionde gången, och hur hon faktiskt lyckades denna gång. Det blir ingen dans på rosor, och det är bra. Det är det som är intressant här, att livet som smal inte automatiskt blir så lyckligt som hon tror när hon ligger där och känner sig fet och hemsk.
Allt är skrivet på ett rakt, enkelt sätt i fast forward-stil. Mycket bilder, både före och efter. Jag läste den på en eftermiddag, och både förfasades och inspirerades. Nu är jag inte överviktig, men de mentala aspekterna kan ju anpassas på annat än att gå ner tjugofem kilo. Om man funderar på vikt/förändring kan man nog börja med den här. Det kommer att hjälpa motivationen och framgången tror jag.

Röda vita rosen av Mariette Glodeck. Sommarens positiva överraskning! Jag blev direkt helt såld på! Läste i ett rasande tempo med bitterljuv känsla - ju närmare den spännande upplösningen, ju närmare det oundvikliga slutet. Ville veta, men ville inte sluta.
Det handlar om åtta vänner som för första gången på 1.5 år samlas allihop. Midsommar på en ö ute i Stockholms skärgård. (Glodeck låter som ett holländskt namn men hon är alltså svenska.) De är kring tjugofem, och de har alla varit vänner länge. En del nästan hela livet, andra några år. De har varit mycket bra vänner. Alla är inte riktigt det längre, eller de kanske är det, eller kan bli igen. Om det går bra nu. Andra vill gå från att vara vän till att vara något mer.
Tre tjejer och fem killar. Kärlek, svek, inte våga erkänna saker, råka erkänna saker, sona sina brott och misstag.
Nutiden, midsommarhelgen på ön när allt spetsas till mer och mer med leken röda vita rosen och massa alkohol, blandas med riktigt bra tillbakablickar. En av de starka delarna i den här boken är just drivet och dramaturgin. Det är så effektivt hur författaren pytsar ut pusselbitar som förklarar alla stämningar och sneda blickar som uppstår i nuet. Man känner direkt att det ligger flera svåra saker i luften, och sen håller och håller hon på dem och man kan inte sluta läsa. Hon får också till människorna och deras relationer med varandra perfekt, och hon skriver såå bra jargong och dialog mellan dem. Jens och Måns till exempel, hela deras interna historia, deras repliker, deras sätt mot varandra, deras försök nu att komma tillbaka till det. Ja, jag tycker det är så bra allting. Rörande, igenkännande, spännande.
Jag har läst några recensioner på den, och förvånande många var bara sådärbra. Det var någon recension som efterlyste mindre ironi och mer samhällelig utblick om jag minns rätt. Jag : WTF?! Glöm samhällelig utblick. Den här boken behöver ingen samhällelig utblick när ironin sitter som en smäck och känns precis mitt i prick för cirka-tjugofemåringar i Stockholm idag.
Jag tycker det här är en helbra debut. Det är ingen Nobelprisvinnare, det är kanske ingen bok jag läser om femton gånger, men vill man ha en bra berättad historia, läs Röda vita rosen och bli nöööööjd.
Glodecks sajt till boken.

Frisk, fräsch och spotan av Mons Kallentoft. Det här är Stockholms-litteratur på hög nivå. Gillar man som jag att känna igen sig i geografin, då kan jag rekommendera denna bok om man ska till eller bor i Stockholm. Det är Vasastan plus hela city plus lite Mörby centrum, och allt är extremt exakt. Det är aldrig "går in på ett fik och köper en kaffe" utan det är precist sagt vilket Wayne's och vilken typ av caffe latte man köper. Lokalfärg så det räcker och blir över alltså. Det är dessutom en bok som tangerar en annan favvogenre - här och nu. Paret i boken är ett lyckat Vasastans-par trettio plus år 2006. De har allt man ska ha, gör allt man ska göra, handlar precis där såna som de ska handla. Ser rätt ut. Rubbet.
Boken i sig, okej historia om livskris och trettioårskris och småbarnsförhållandekris, läste den snabbt och den var underhållande nog, men som livsstils och Sthlmskildring är den ännu bättre.

Självkänsla nu av Mia Törnblom. Jag brukar inte läsa self-help, men den här boken är verkligen så överallt så jag blev nyfiken. Hade hört att den ska vara praktisk och konkret och bra. Jo, det är den. Första halvan lite drygt är sådär-bra. Det är ungefär fem poänger som tas om på femton olika sätt, just som jag tycker att self-help ofta är. Ganska tjatig. Det ska berättas om personligt exempel efter personligt exempel och som läsare sitter man där och tänker att man fattadet budskapet för tjugo sidor sen. Så... Men, sen blev det mycket mer konkret med övningar / frågor att göra. Det handlar om att fokusera in på sig själv och se de mönster man har i olika situationer, varför man gör eller reagerar som man gör, och sen försöka ändra på dessa dåliga mönster. Allt går alltså ut på att man ska få upp sin självkänsla genom att blottlägga sig och bli medveten om de tankar och rädslor som håller en tillbaka.
Den första övningen var klassisk: att säga tre saker man är bra på. Alla de andra, många!, som följde var mindre klassiska och de verkar riktigt bra. Jag har inte satt mig ner med block och penna och börjat tänka efter själv än, men jag ska göra det. Nästa vecka börjar jobbet och det känns som att den här boken kan hjälpa mig att hålla den avslappnade sommarlovsfria nollstressen längre än normalt. Trots att jag inte upplever att jag har dålig självkänsla, och det var en känsla som höll i sig genom hela boken. (Törnblom menar att folk ofta tycker att de har god självkänsla när de kanske mer har gott självförtroende, och det är inte samma sak.) Det här är inte menat som en skrytig upplysning om mig, utan som info om att även folk som inte känner sig som dörrmattor kan få ut något av den. Analysera konflikter och irritationer, formulera långa och korta mål för en själv. Ja, ungefär som en helhetsgenomgång av ens liv och vart man är på väg. Vem behöver inte det då och då?
Jag var skeptisk när jag började läsa, men pga det här så blev jag övertygad. Bra bok!

Anybody out there av Marian Keyes. Det här var bok nummer två jag släpade hem överlastad med bagage i måndags. Också en klar vinnare, men jeebus, vilken tårdrypare. Marian Keyes brukar ju leverera smarta, roliga, snabba historier som alltid innehåller mycket drama och romantik. Det gör hon nu också, men i en betydligt tyngre historia. Jag kan inte avslöja för mycket, det ligger i själva plotupplägget att det här kryper sig på, men temat är hur man går igenom en svår förlust.
Det börjar med att Anna Walsh sitter hemma i familjen Walshs TGFR, the good front room, som egentligen bara används på jul. Där är hon tillfälligt instuvad för att kurera ett trasigt knä och svåra ärr i ansiktet. Egentligen bor hon i New York, och där finns också hennes älskade man, Aidan. Av någon anledning, som man snabbt förstår har med knäet och ärren att göra, har alltså Anna lämnat New York, och nu försöker hon desperat få kontakt med Aidan igen. Han svarar inte på telefon eller mejl, inga kontaktförsök lyckas.
Historieupplägget är att varannat kapitel berättar om nutiden i the good front room på Irland och hur Anna och familjen Walsh har det, och vartannat berättar om hur Aidan och Anna träffas och hur det kommer sig att de nu är separerade. Mycket typiskt Keyes-drivet och bra! Hon är ju mästare på att skriva in helt betvingande måste läsa vidare-lust i sina böcker!
En annan av hennes stora fallenheter : männen. Älskar Aidan, älskar honom. Riktig tiopoängare i helt vanlig ordning. Han har alla s-en som alltid finns med; snygg, smart, skärpt, snäll och skojig. Lägg till ett förstärkningsord super framför varje s också. Det enda lite, kanske, over the top, är att i den här boken så får man se rätt mycket av de andra Walsh-systrarna också och de har ju alla typiska Keyes-män. Blir lite komiskt att höra om de helt fantastiska männen som alla roffat åt sig. Inte Garv från Angels kanske, han var ju inte så fantastiskt snygg att klockorna stannade, men exemplarisk på alla sätt och vis. (Tror jag måste leta fram den boken ur flyttkartongerna och snabbrepetera.)
Ja, hursomhelst, den här boken utnämner jag till Keyes allra allra bästa hittills. Det finns en enda sak jag inte gillar i den, och som jag valde att hoppa över. Systern Helens privatdetektivfirma på Irland och ett uppdrag hon blir inblandad i pga den. Detta skriver hon mejl om till Anna. Helt onödigt inslag! Det känns som att Keyes velat balansera det övrigt tunga med något lätt, men, usch, hade så inte behövts alls. Jag skummade vartenda trist Helen-mail och koncentrerade mig på huvudhistorien. Så otroligt bra. Så bra beskrivet, så realistiskt, så fint och känsligt och ända på typiskt Keyes-manér så att man sitter där och ler mellan tårarna. Här är det Keyes i högform.
Och, oh ja, det var tårar alltså. Störtfloder. Köp en låda Kleenex innan läsningen. Det borde stå varningstext på boken. Inte läsa med mascara. Inte läsa på offentliga platser. Inte läsa om du ska på fest på kvällen (röda ögon), och så vidare.
Men den var bra alltså. Skojar du-bra. Läs den. Läs den, läs den, läs den.

The birthdays av Heidi Pitlor. Jag hämtade den här överlastad med bagage när jag kom flyttande hem med flyg till Stockholm för att jag hade så höga förväntningar på den. Kunde inte vänta ens till nästa dag med att få börja läsa den. Var det värt det besväret? Ja!
Det är verkligen den sortens bok som man vill läsa vidare i, snabbt, för att få veta, men samtidigt inser man att den är så fint skriven att man borde läsa långsamt och ta in ordentligt, men herregud, det gick ju inte. Jag har bläddrat tillbaka nu efteråt och njutit mer.
Den handlar om familjen Miller på östkusten i USA. Fadern, Joe, fyller sjuttiofem och mellansonen Jake har därför bjudit in hela familjen (sin äldre bror med fru, sin yngre syster, föräldrarna) till sitt lyxigt nyrenoverade sommarhus för att fira detta en helg. Som pricken över i råkar dessutom båda fruarna och systern Hilary vara gravida för första gången alla tre.
Det finns mycket att fira alltså och Jake har planerat för en perfekt helg. Inga detaljer är förbisedda, inga behov är negligerade, inget nödvändigt är glömt. Perfekt helg väntar.
Det blir inte en perfekt helg.
Det börjar med ett häftigt regn, något som inte alls ingick i Jakes planer med båtturer och lata timmar på soldäcket.
Det fortsätter med en familj som får sitta instängd i huset och nöta på varandra. Nästan alla kommer de dit med bagage eller någon hemlighet av den tyngre sorten och nu under helgen så clashar allt och alla. Gamla mönster, gamla besvikelser, nya förhoppningar, nya hopplösheter, ut med det bara.
Det blir så bra (för oss som läser)! Svärtan, bitterheten och besvikelsen under den här helgen, man vill bara ha mer. Mer lidande, mer förtvivlan, låt det inte ta slut! (Ja, jag gillar ju ofta Norén också, och Six feet under.)
Pitlor skriver så bra från början till slut; hur familjemedlemmarna reagerar, hur hon visar självinsikter och önskningar hos dem och vad man som läsare ser hos dem, hur de utvecklas under dessa dagar, vad som sägs och inte sägs.
Det är ju att balansera på en knivsudd, att låta folk prata på orealistiskt mycket och avslöja för mycket kunskap om sig själva och sina handlingar, eller att göra dem till riktiga människor med glimtvis större eller mindre insikt. Gissa var hon hamnar? Det tillsammans med det som händer under helgen gör boken till en sträckläsare, som den inte borde vara. Den är för fin och alldeles för bra för det.
Heidi Pitlor har fått väldigt positiva recensioner på den här, och jag kommer aboslut att hålla utkik efter bok två. Hoppas hon lämnade in den till förlaget förra månaden.
(Alltså, jag vet ju inte ens om hon skriver en ny, men hon måste göra det.)