Mossvikenfruar / Chansen av Emma Hamberg. För att fortsätta spinna vidare på åttiotalet så kvalar den här boken in perfekt. Det är huuuur många sent sjuttiotal + hela åttiotalet popkulturella referenser som helst. Rena memory lane för mig! Böcker, musik, serier, kläder, rubbet. Ett smart marknadsföringsdrag kanske? Nu går vi alla ut och köper den och känner igen oss och tipsar vidare till våra kompisar?
Historien är mer försumbar tycker jag. Västegötskan Anki har varit tillsammans med samma kille sen högstadiet, är nu trettio, har livet fixt och färdigt och då visar sig svinpälsen vara otrogen 24-7. I ren desperation sticker hon till Stockholm och försöker ta sig samman och bygga upp ett nytt liv. Hej och hå. Det är Pretty Woman-varningar på varannan sida. Fina slumpar, otroliga vändningar, lycka och framgång till alla goda människor. Ganska trist och för enkelt!
Jag måste skriva om en trend istället : hata Stockholm-trenden. I Jenny S var det ju lite samma grej, en tjej stack i desperation till storstan och skulle fixa nytt liv här. Både Jenny S och Anki känner, som västgötar och lantisar, stort motstånd mot storstan. De hatar Stockholm, men drar sig hit för att de är säkra på att få vara anonyma. Det är lite som att välja mellan pest och kolera för dem. I början är allt hemskt men sen inser de steg för steg att alla deras fördomar inte stämmer och att det går att leva helt normala liv här och att det inte bara finns knäppa människor. Är Stockholmsmotståndet så himla kompakt och ser det ut så i resten av landet?? I mitt hemlän Norrbotten finns det väl en allmän bild av stockholmare som lite fjolliga, tillgjorda och att de ska krångla till saker. Vi i Norrbotten är mer enkla och fötterna på jorden. Fast jag har inte känt den där totala aversionen mot stan, som att det är det absolut sista stället på jorden som folk kan tänka sig att bo och att bara idioter bor där. Eller också har jag inte snappat upp den.
Anyways, läser man Mossvikenfruar och Jenny S så får man se en del precis så extrema stockholmare som Anki och Jenny går runt och stör sig på hemma på landet. Rika, stadsjeepar, väldigt homosexuellt homosexuella (en typ som jag har svårare att se i Borås tex, menar jag, inte att homosexuella bara finns i storstan), tillkrånglade. Även en minoritet om man ser till alla stockholmare. Intressant!

The raven hovers av Teresa Crane. Min C-bok i läsprojektet. Andra världskriget, Polen under belägring av tyskarna, två halvbröder. Mark, eller Marek, är den lyckade, den som vuxit upp i England och fått gå skolor och skaffa sig en utbildning och bli artig och väluppfostrad. Nu kommer han till Polen för att jobba med radio och ett hemligt men viktigt uppdrag som handlar om en bomb tyskarna kanske har tillverkat. Den som ska ta emot honom där är Stefan, den mindre lyckade brodern. Han var den som inte blev erkänd av fadern, har vuxit upp på landet i Polen med sin fattiga mamma, blivit bitter och avundsjuk som få. Men å andra sidan är han skicklig med gevär och en av de absolut bästa partisanerna i underjordsrörelsen! Mellan dessa, Danka, en vacker ung kvinna. Hon är sen länge förälskad i Stefan, men han är ju en sån där tufftuff kille "mjuk innerst inne" och hon kan inte låta bli att dras till Marek som är väldigt lik Stefan utseendemässigt men inte alls personlighetsmässigt. Oh, spänning! Ramen för historien är kriget och alla uppdrag denna partisangrupp ska göra, och så hur det ska gå för Polen dessa turbulenta dagar under kriget efter D-day. Massa Polen-propaganda!! Jag blev klart less på det, och partisanerna, men kärlekshistorien kändes härligt ödesmättat och lite åttiotalsaktig, mycket drama och bara svartvita människor. Det passar ju när man är på det humöret liksom. Men som helhet så gav inte det här minsta lust att springa iväg till bibblan för att låna mer Teresa Crane. Alldeles för mycket yada yada.
Däremot fick jag lust att läsa mer ödesmättade historier och då... grävde jag fram en gammal pocket ur bokhyllan : Turtle Moon av Alice Hoffman.

Turtle Moon av Alice Hoffman. En deckarintrig med en död kvinna, en försvunnen baby och tonårspojke från en liten stad i Florida, för samman polisen Julian Cash och pojkens mamma Lucy Rosen. Det blir fet clash direkt; heta känslor, extrahet förbjuden passion, det förflutna som spökar, ev mördare som lurar i träsken. Gosh!! Jag har läst den här boken flera gånger förr och jag gillar den skarpt. Alice Hoffman är som superbäst när hon berättar Wuthering Heights-liknande historier om människor med stark passion i kroppen och knoppen. Se tex Here on earth för en ännu starkare sådan. Det är ungefär som en finare Sydney Sheldon / Jackie Collins / nånting. För oss som vuxit till oss lite och har lite större krav på finlir men ändå vill ha något riktigt smaskigt!

Back trouble av Clare Chambers. Ända sen jag läste Learning to swim för några år sen har C C legat högt på önskelistan, och nu smällde jag till på två stycken, Back trouble och In a good light. Den senare lät lite lik Learning... så jag startade med ryggboken.
Philip närmar sig fyrtio. En rätt misslyckad man. Hans firma, ett bokförlag han hade med två kompisar, har gått omkull och han har massa skulder. Hans flickvän har lämnat honom. Det finns liksom inget som är på gång i hans liv, utom på gång neråt. Så en dag när han är ute och går så halkar han, trillar, skadar ryggen och blir sängliggande i flera månader. För att sysselsätta sig och för att visa att han kan åstadkomma nånting så börjar han skriva en bok. Ämnet blir han själv och familjen, hans barndom. Excentrisk och självisk pappa, icke-kokkunnig mamma, äldre bror, kompisar.
Inte dåligt, men inte alls så bra som Learning.. Det blir småputtrigt och trevligt här, helt okej läsning, men.... Inget sånt där magiskt lyft där man kan både skruva besvärat på sig och känna igen sig i familjedynamiken och ha roligt samtidigt. Inte lika spännande personer och få bevis på den där starka humorn. För mig som vet hur bra det skulle kunna bli var det här bara en medelmåttig bok. Och då självklart en besvikelse! Det är ju Clare Chambers som har skrivit den, jag väntade mig mirakel. (Tänk om hon är en ny Maggie O'Farrell?! En fantastisk bok, Bara Alice, och sen bara tråkigt tråkigt efter den.)

In a country of mothers av A. M Homes. Vi har en vinnare! I min jakt på nya författare så hoppade jag lite mellan C och H, och jag kan meddela att det var bra för Homes var ett guldkorn! Den här boken var så bra, och det finns glädjande massa mer att hämta av henne. Jag har satt upp det namnet på min kom ihåg-lista.
Två kvinnor är huvudpersoner; Jody, en ung begåvad tjugoplus kvinna som velar om hon ska lämna New York för att börja på filmskola i LA eller inte, och den psykolog hon börjar gå till för att räta ut velandet. Claire, psykologen är lite över fyrtio, har på ytan ett perfekt liv i New York med sin mottagning, bästa mannen, två söner, yada yada yada. Det som pockar under ytan är flickan hon adopterade bort när hon var nitton, att hon känner sig utanför i sin familj av bara män, att hon vill ha något mer. De två, Jody och Claire, blir omedelbart fascinerade av varandra, av olika skäl. När Claire får veta att Jody är adopterad börjar hon göra efterforskningar i all hemlighet - kan Jody vara hennes? Men också, förutom den spänningen, hur deras respektive liv ser ut utanför psykologsessionerna, ett kapitel för varje. Hur de sakta men säkert förändras, hur psykologsessionerna går över till att vara något mer för båda två.
Det är så himla bra! Det blir de två åldrarna som jag tycker är fascinerande - kring tjugo när man ska forma sitt liv, och sen vid fyrtio när man tittar tillbaka och helst ska känna sig nöjd. Och de här två kvinnorna är sååå bra skrivna. De är båda lyckade vid första anblicken, men inte lika lyckade för sig själva. Deras samspel är urbra. Deras samspel med andra i sina familjer är urbra. Claires bortskämda söner som hon är rädd ska bli värstingar eller bara deadbeats. Att hon faktiskt skriker och svär åt dem ibland, horror! Hur hennes man är. Hennes andra klienter. Hennes ensamhet. Jodys väninna. Hennes mor. Ja, jag hittar inte en enda sak som jag inte gillar i den. Det är en vecka sen jag läste den och den har poppat upp med jämna mellanrum hela tiden. Den kommer fortsätta att göra det. Jody och Claire har flyttat in i mitt huvud, deras New York-liv går runt i mitt Bergen-liv. I love it! Leta rätt på A.M Homes nu och upptäck henne!

Four dreamers and Emily av Stevie Davies. Vilket perfekt tema det här verkade vara - fyra olika människor som ska åka på en Emily Bronte-konferens, på plats i Haworth, och diskutera Wuthering Heights och de andra Bronte-systrarna, och gå på promenader på heden och allt sånt! Som Wuth Heights-gillare kändes det klockrent för mig, en bok om en bok, med autentiska platser, oh.
De fyra människorna är organisatören Marianne, en småbarnsmamma som försöker hålla ihop ett kaotiskt familjeliv med en akademisk karriär som litteraturvetare, en ung och överviktig servitris, Sharon, som Marianne köper fika av, en man, Timothy, som håller på att tyna bort helt och hållet av fysiska och psykiska orsaker och som börjat leva för brevväxlingen med Marianne om Emily Bronte, och sist men inte minst Eileen, en sextiosexårig ogift kvinna som väntat på den riktiga Heathcliff-passionen alldeles för länge och nu blivit bitter och rabiat och aldrig drar sig för att upprört pracka på folk sina principer och åsikter.
Det blir ett småputtrigt resultat. Jag menar inte att det är myspys-trevligt och saknas konflikter när jag säger småputtrigt, utan att den här boken gick att läsa men inte kändes som en vinnare. Den lyckades inte fånga mig till 100%. Kanske var det för många huvudpersoner att hålla reda på? Marianne var mest intressant och jag hade lika gärna bara kunnat hålla mig till henne. Återigen kom det in en extremt irriterande barnslig man där, hennes äkta hälft som bara vägrade vara hemma med barnen under den helg som hon skulle arrangera sin konferens. Snacka om vatten på min kvarn i fråga om de engelska männens mognad! Den här karln var ett praktexemplar på tolvåring i trettiofemårings kropp!
De övriga huvudpersonerna, mja, aningen för stereotypa. Ungmön, jaja, den obildade servitrisen, mhm, och den äldre mannen med huvudet i det blå.. Well.
Vad gäller Emily-konferensen - much ado about nothing. Föreläsningar om användningen av semikolon, dekonstruktion och väldigt mycket ingrottat ointressant. Jag hade inte varit nöjd om jag varit med på den!
Slutresulatet blev : endast sådär-bra. Stevie Davies har skrivit flera böcker, och flera böcker med litteraturkritik, men jag kommer inte att söka med ljus och lykta efter dem.

Little green man av Simon Armitage. A-boken i läsprojektet! Det handlar om en man, Barney, frånskild, trettioplus, jobbar som handyman och lite fixare, träffar sin autistiske son då och då.. lite allmänt misslyckad tillvaro, men han klagar inte direkt.
När han är uppe och rotar på vinden hos sina föräldrar så hittar han en liten grön gubbe, en staty, soom funkade som en slags vita stenen för han och hans kompisar i de tidiga tonåren. Han bestämmer sig för att samla ihop kompisarna som inte träffats på evigheter, och be dem vara med i leken igen. Och nu har han tagit reda på att statyn är värd 750 000 pund. Den som klarar sig kvar sist av alla utmaningar får den lilla gröna mannen. Kompisarna hänger på. Utmaningarna börjar! Lätta i starten, men sen.. Tänk själv, vad skulle man inte göra för att få alla pengarna?
En sak som slår mig när jag engelsk manlig litteratur, den i Nick Hornby-landet, är att jag ofta tycker den blir så grabbig och att männen i den är så himla barnsliga. Deras fruar / flickvänner beter sig som mammor, grabbarna får smita ut och ljuga om var de är för att de beter sig som tolvåringar, det är revirpissande och utmaningar à la högstadiet och jag vet inte vad. Inte som svenska män i samma ålder? Har jag rätt? Eller har jag missat något i svenska mäns litteratur om sig själva? Engelska grabbar känns helt enkelt väldigt trista, tråkiga och omogna i mina ögon! Oattraktiva, ospännande, osympatiska.
Ja, gissa vad, den här boken är alltså på det sättet. Det är förvisso spänningshöjande med utmaningarna, och det är fiffigt hur Armitage presenterar sina figurer och specieltt huvudpersonen Barney, men i grund och botten känns det sååå grabbigt, inrökt pubbigt och att gå på the dole i åratal utan att ens vilja få ändan ur för det går ju bra så länge ingen stoppar en och man har råd med en till öl, och saker som att prata med sin fru gör man ju bara för att hon vill det och då lyckas man bättre att få henne i säng. Ungefär så.
Men om boken i sig då? Som sagt spännande med utmaningarna, och Armitage spelar upp bakgrunden för det här kompisgänget. Hur de fick sina smeknamn, deras misslyckanden och rädslor, det som format dem till vad de är idag. Den är snabb och har bra tempo, och jag gillar dialogen. De som läser Nick Hornby kommer definitivt att känna igen sig! Resten känns som en smaksak, man kanske kan läsa och den och tycka att det inte är något att bry sig om, men jag blev ju lite störd. För att använda ett av min mammas favorituttryck så var det alldeles för många människor i den som borde "skärpa sig"!
Simon Armitage har en sajt, och det visade sig att han skrivit fler böcker och poesi.