Men mest av allt vill jag hångla med nån, Linda Skugges dagbok 91 - 93 av Linda Skugge. Hur recenserar man en autentisk dagbok? Klagar på att den är enformig ibland, och för rapsodisk ibland när man vill veta mer? Känns lite svårt.
Det här är Linda Skugges gymnasieår 2 - 3 och det första året efter gymnasiet.
Under skoltiden handlar det extremt mycket om att vilja bli sedd av olika killar, och helst bli tillsammans med dem, om hennes tjejkompisar och deras konflikter, att jobba ihop pengar så hon kan köpa snygga Henri Lloyd-jackor och därmed uppväga sitt bristande utseende, och om att Twin Peaks kan rädda vilken dålig dag som helst.
Sen kommer hon på att hon vill bli journalist, skickar in ett brev till Ultra och får börja jobba där, blir vansinnigt kär i K (ristian Luuk) och de har ett märkligt förhållande som inte är ett förhållande, och hon träffar massa popstjärnor och har en sejour som au-pair i London för att kunna gå på bra konserter och klubbar. Med mera.
Jag är ju redan Linda-övertygad så för mig funkar det bra. Känner igen vissa teman helt och hållet (hångel, kärleks, kompis, utseende-ångest) och teveprogram och tidningar även om min musik inte var samma som hennes. Tror det funkar även om man inte gick i gymnasiet i början av nittiotalet, det känns väldigt typiskt ungdomligt. Bra typiskt ungdomligt. Håller än.

Markurells i Wadköping av Hjalmar Bergman. Jag har kortkorta minnesbilder av att ha sett kanske 5 min av teveversionen med Edvin Adolphson som Markurell. Den gick när jag var väldigt liten. Dessa 5 min måste iallafall ha gjort ett starkt intryck för nu när jag läser boken är det hela tiden honom jag ser och hör framför mig. Och Ulf Brunnberg var också med, kanske som Gossen?
Det här är en bok som utspelar sig på en enda dag, den 6 juni 1913, med studentexamen i Wadköping. Markurells högst älskade son, Gossen, Johan, är en av dem som ska avlägga examen och han är tyvärr en lat student. Det tvingar Markurell att dra i trådar och försöka fixa det ena och det andra så att det verkligen blir en examen. En del av företagen lyckas, en del lyckas inte.
I tillbakablickar historien om hur han kommit till staden och hur den behandlat honom. Markurell blir en "nyrik", en som inte riktigt respekteras, men som vill lämna ett arv av pengar efter sig till Gossen för då kommer han alltid att bli bra behandlad och inte avsnäst som Markurell blivit.
Den är bättre än vad jag väntade mig. Humor finns och den är inte fullt så gammaldags skrönigt som jag trodde. Intressant med kontrasten gamla / nya pengar och de små maktmedlen som de förra spelar ut.

Huset med den blinda glasverandan av Herbjorg Wassmo. Oh så bra så bra! En berättelse om Tora, en tyskunge, på en ö nånstans i Norge efter andra världskriget. Hon bor med sin mamma som rensar på fiskfabriken och med sin styvfar som mest super och skrövlar, det sägs pga sin skadade arm. När mamman jobbar kväll kommer han in till Tora och då är det nattandetag, hans hand på hennes kropp, hans tyngd över henne. Har hon tur hinner kniven i dörren som Tora sätter upp som skydd förvarna henne, gnissla till, och hon hinner lämna kroppen.
Runt i huset andra människor, Elisif som föder fram ett barn varje år som den äldsta flickan Sol med världens mest opassande namn får hjälpa till att sköta. Och moster Rakel som har sina egna pengar och skrattar med morbror Simon  Och lärarinnan Gunn som alla älskar. Frits som är döv och pratar med tecken. Flera andra.
En historia som är full av bilder, dofter, smaker. Wassmo är bäst på att med ett kort stycke kliva in och beskriva något helt perfekt, ge en bild och få ihop allt. Det blir inte det minsta plottrigt trots att det är så många man får bilder av. Sammanhållande kraften är Tora, den här lilla ungen, senig och tanig och med hårt rött hår som går runt med allt det här på sina axlar. Styvpappan, den riktiga pappan tysken som en fantasi och skuld, måste vara duktig, mamma ska inte göras ledsen, ingen får veta. Lyckan för henne är att få äta hos Rakel och Simon och bara sitta vid matbordet och höra deras skratt, att få komma till Frits och låna böcker av hans mamma, att se hennes egen mamma sträcka på sig. Det är så starkt och det är så himla bra.
Dina var en omedelbar naturkraftskvinna som det var svårt att värja sig mot, inspirerande, men Tora är lika omedelbar på sitt sätt. Känner för och med henne. Hejar. Biter sig i läppen, knyter handen.
Det här är första delen i en trilogi och jag måste absolut läsa de övriga två.

Thérèse Raquin av Émile Zola. Omläsning av detta naturalistiska verk som Zola i sitt förord skriver att kanske tre personer i Frankrike har vett att uppskatta - på den tiden 1868 iallafall.
Den handlar om Therese som är gift med sin klene kusin Camille och lever ett händelselöst och trist liv med honom, i total leda. En dag tar han hem en arbetskamrat, Laurent, och det dröjer inte länge förrän dessa två blir älskande. De kan dock inte nöja sig med det så de funderar på vad som skulle kunna förbättra deras situation? Att Camille dör förstås! Men allt som skulle bli så bra blir inte så bra genom detta.
Mycket kropp och detaljer och psyke som förklaringsmodeller, mycket tanke bakom. Ok intressant att läsa ur den aspekten, men ingen superhöjdare för mig.

Me talk pretty one day av David Sedaris. Länge länge trodde jag att den här handlade om något tungt - en etnisk kamp för språk och rättigheter eller något liknande bland utstötta i USA. Jag var inte speciellt intresserad. Sen såg jag i DN att hans nya hette Dress your family in corduroy and denim och det lät inte sååå etniskt. Dom hade inte den på bibblan men däremot Me talk pretty, så okej'rå. Och jag fick en jätterolig läsning! Det är liksom en stand up-bok, roliga anekdoter ur David Sedaris liv (huvudperson och författare har samma namn iallafall) från grundskolans envisa talpedagog som ska förbättra hans s, till hans egen karriär som kreativt skrivande-lärare utan någon som helst lektionsplan utom att alla elever ska få skriva sitt namn på en löv-namnlapp och sen helst bubbla upp i intressanta diskussioner... men dom är bara buttra och tysta, till hans immigrantstatus och hårda språkkurser i Frankrike. Därav me talk pretty. Allt är förpackat i lagom långa kapitel utan långa tråkiga interluder. Det är bara godbitar och jag skrattade högt flera gånger. Minst en gång per kapitel när jag tänker efter. Himla bra utdelning!
David Sedaris råkar ut för roliga saker, han driver friskt med sig själv, och hans familj går inte av för hackor heller. Vad sägs om en pappa som bara handlar mat som är nedsatt för kort datum, och sen dessutom låter maten ligga till sig rejält lääänge bakom badrumsskåpet? Eller en vacker syster som får vara med i tidningsintervju, ber om att bli sminkad som om någon bankat skiten ur henne och sen går runt och ler och säger att hon är såååå kär, det är fantastiskt om folk frågar hur hon mår. Helt klart en bok för dagar man haft för tråkigt. Glöm etnisk kamp, det här är ren och skär skrattfest. (Fast det med USA stämde iallafall, för medan han bor i Frankrike blir han extra intresserad av sitt gamla hemland och inte minst amerikanska turisters beteende i Paris och New York.)

Motherless Brooklyn av Jonathan Lethem. En annorlunda deckare, eller framförallt, en annorlunda huvudperson i en deckare : en stor vit sluggig man med Tourette's. Det är Lionel Essrog, en av fyra barnhemskillar som i tonåren plockas upp av Frank Minna, en smågangster. Dessa fyra killar bildar så småningom the Minna Men, efter att först ha fått börja med enklare ärenden och flyttningar och sånt och visat att de klarar av jobbet. Minna Men opererar på Brooklyn och de utger sig för att vara detektiver, åtminstone detektivassistenter. Det första riktiga fallet för Lionel blir dock att ta reda på vem som dödat chefen, Frank Minna. Hela tiden med alla sina tics och tvångshandlingar med sig, och alla reaktioner de medför från folk runtomkring.
The human freakshow var chefens smeknamn på honom, och det var ändå med välvilja. Med Tourette's tänker jag främst på såna som går runt och skriker könsord, men det är visst mer. Lionel måste ta på allt som hänger löst (vakters nycklar och batonger), han har ett visst nummer som han måste följa (röra vid Minnas axel sex gånger när de ses, kasta sex saker i vattnet och när de tog slut efter fem hivade han i sin sko för att det skulle bli rätt) och han härmar kroppsspråk. Till exempel. Skitjobbigt! De gånger han kan slappna av är när han äter eller är sexuellt upphetsad. I hans fall är det förra betydligt mer förekommande.
Så ut på gatorna i Brooklyn och jaga mördare och snabbt förstå att de andra tre Minna Men kanske inte är lika intresserade av att hjälpa till och leta. Mycket Brooklyn, mycket Tourette's, mycket idoldyrkan och manlig vänskap, och lagom spänning. Det tog sig, första halvan var intro till personerna, sen blev det mer intressant med mordvinklingen, Zen-center och försvunna hustrur och så.
Jag tycker boken är rätt bra. Den kan verka som en hårdkokt deckare med tuffa Brooklyn-killar men med Lionel i huvudrollen så kan det aldrig bli det. En hårdkokt deckarassistent som vet att han är en softis.
Jag tror det var i DN alldeles nyss jag läste om den här författaren, Lethem är ett nytt hopp på litteraturscenen i USA tydligen.
(Ett av mina favorituttryck var Minnas tell your story walking för att han var en rastlös person som inte ville höra en massa bullshit. Det skulle jag gärna använda ibland, en del människor är experter på att brodera ut sina onödiga inlägg i det oändliga. Tell your story walking! Men jag är för snäll så jag lyssnar bara, och tänker..  ;) )

Siddharta av Hermann Hesse. Ett boktips från litteraturkursen jag var på i somras, och till min förvåning var den inte en tegelsten som många av de andra boktipsen därifrån. Hon som tipsade sa att hon älskade den här boken och till hennes stora glädje gjorde hennes studenter det också. (Extremt välartade pojkar på riktigt dyr privatskola i London... låt mig bara lufta lite misstankar om att de skulle älska en hel del om det gav dem bättre betyg.  Också ett problem med den här litteraturkursen; titlarna är så himla avancerade och det är tänkt att sexton - sjuttonåringar ska läsa dem och analysera och förstå... Jag är skeptisk.)
Ja, handlingen går ut på att en ung pojke i Indien lämnar sin fars gård och ger sig ut på en meditativ, religiös, asketisk lång resa för att nå fulländning / lycka / mening med livet / den sanna läran. Yada yada yada. Jag är rätt allergisk mot såna här böcker och det är inte ofta dom faller mig på läppen (The five people you meet in heaven, yuk.) Så inte den här heller. Rakt igenom tråkigt och ointressant och alla eventuella lärdomar går mig spårlöst förbi. Det är bara inte min grej att finna insikt bland män som pratar med floder.

Making hay av Veronica Henry. En riktig verklighetsflykt-bok. Inte riktigt prinsess-stuket och riddare på vita hästar, men något liknande modernare. Det handlar om en liten by på landet, i det poshiga Cotswolds. Dit kommer ett helt gäng : ett ungt par från London som ska ta över den lokala puben / ölbryggeriet och i samma veva försöka komma över traumat och sorgen efter sin baby som dog i plötslig spädbarnsdöd, vidare en nyligen frånskild tonårsmamma som vill ha dessa saker i följande ordning 1) ett jobb 2) en hund 3) en ny man, samt en ensamstående pappa som samtidigt är en nyrik sleazy business-kille med överdrivna designerkostymer som flyr undan sin drogande hustru. På plats finns redan några andra typer ; en hyvens frånskild medelålders man med hyfsat gott om pengar, en up and coming snygg ung karriärkille med hjärtat på rätta stället, en osäker och smådeppig räkmacke-PR-tjej, plus en avundsjuk fd pubägar-familj. Nu återstår följande : para ihop rätt personer och se till att INGEN blir över! Ungefär så. Det puttrar på och det är inte några större gåtor hur det här ska sluta. Tonen är inte så där gammaldags och prudentlig som man kan tänka sig, utan det är små försök att trenda till det lite här och där, men ändå.. ock ock. Helt oförargligt och helt oäventyrligt och även rätt trist. En bok av kalibern - världen är hemsk, jag vill få tillbaka tron på mänskligheten igen. Här sker små mirakel hela tiden och man behöver absolut inte oroa sig för ett olyckligt slut - alla får en partner och alla är såååå glada.

Afternoon raag av Amit Chaudhuri. Så här var det ; jag läste runt på brittiska amazon och kom till den här rosade boken som handlade om en indisk man (kille) som studerar i Oxford och det lät som två goda ting för mig för 1) jag har ofta gillat indisk litteratur, speciellt med utvandringstwist och 2) jag bara älskar Oxford. Beställde och hittade då en 3 böcker i 1-upplaga av denne prisade Chaudhuri och nu började jag läsa Oxford-boken Afternoon raag. Synd, synd, men jag blev inte ens lite förtjust. Både Oxford, Indien och utvandring är med, men det hjälper inte. Hela handlingen står liksom och trampar i farstun och kommer aldrig igång. Den unge studenten har två (indiska) flickvänner samtidigt i Oxford och det är bekymmersamt för alla tre när han turas om att träffa dem. Hela tiden känns det som en presentation av dem, han, problemet.
Vartannat kapitel ungefär utspelas i Indien och hans minnesbilder ; sin mamma, hur hon tillbringade sina morgnar med att dricka ultrasvagt thé på balkongen, eller om tjänarflickor i huset som blev förälskade eller om hans musiklärare och olika raags. (En raag är en sång.) Det känns också bara som en fond, en väntan på något större och mer dramatiskt som ska komma... men som aldrig kommer. Jag läser ut boken och tycker att jag inte fått någon substans om vare sig han, flickorna eller familjen i Indien. Det är en 100 sidor lång intro, och sen är det slut. Förstår inte storheten med Chaudhuri, han är inte banbrytande för fem öre. Rekommenderar istället fantastiska The namesake av Jhumpa Lahiri och självklart De små tingens gud av Arundahti Roy som vi har liksom inkorporerat i vårt språk. Där snackar vi banbrytande!!