Den där Jenny av Eva Wikander. En ungdomsbok som återigen är gränsöverskridande och som jag läste med stort nöje OCH tycker att den skulle vara obligatorisk läsning i alla skolor. Det handlar nämligen om det här fenomenet med "hora". Det ordet har gått från att vara ovanligt och väldigt starkt, till att höras mer eller mindre jämt. Och det spelar nog ingen roll om det är en skola i ett bra område eller inte, man hör hora ändå i korridorerna.
I den här boken är det en ny tjej i en klass i sexan som kommer och genast blir stämplad av tre väldigt välartade tjejer som sysslar med kaninhoppning och sånt. Jag:et i berättelsen och hennes två kompisar tål inte Jenny, och det gör dom klart på ett mycket tydligt sätt.
Berättelsen är stark och snabb och man kommer in i den på en gång. Dessutom känns den oerhört sann och realistisk, och det där därför den blir så bra. Det är på pricken! Dialogen och känslor och handlingar, perfekta nutidsskildrare. Och inte nog med det, den är upplagd på ett fiffigt sätt också, så del två bjuder på en annan synvinkel. Otroligt bra bok. BÅDE för killar och tjejer. Jag läste början för en av mina grupper och dom blev lika fängslade som jag. "Läs mer!". Ja tack, hemskt gärna.

Three Junes av Julia Glass. Tre delar om människor som ingår i samma familj eller har anknytning till familjen, och dessa tre delar utspelar sig med några års mellanrum. Det är en bok jag läst länge, en månad har jag nog hållit på. Det berodde inte på att den var dålig eller trög, tvärtom, men den var ganska "matnyttig". Mycket att smälta. De tre delarna handlar om saker som aids och döende vänner, ett äktenskap som går mot sitt slut, relationen mellan syskon och föräldrar, barnlöshet... tunga saker. Inte en flirtig bok som bara vill underhålla, utan tre bra historier som jag har tagit små bitar av och haft i tankarna däremellan. Den nästlade sig in, och Fenno och Paul och människorna i den krävde en hel del. Ibland är det perfekt med såna böcker, ibland orkar man inte med dom. Just nu var det rätt för mig, så jag rekommenderar den gärna. Rätt sinnesstämning = rätt bok.

Catalyst av Laurie Halse Anderson. Jag hoppas att alla har läst Speak / Säg något ? En av de bästa ungdoms/vuxenböckerna nånsin? Japp, slår Harry med hästlängder.
Iallafall, det här är Anderson's senaste bok, och den utspelar sig på samma skola som Melinda gick på i Speak, men det handlar inte om Melinda nu. Kate är huvudpersonen, en ung tjej som är besatt och förälskad i kemi. Så besatt att det enda college hon vill gå på är MIT (i Boston, jättekänt, prestigefullt, dyrt och bra), och hon har inte sökt en enda annan skola. Alla hennes kamrater är totalt fokuserade på college, det är några veckor kvar av high school och första andra tredje fjärde-val är allt som finns. Vem har kommit in var, hur ska det gå, blah blah.
Förutom kemi finns det några andra halvviktiga saker i Kates liv : en död mamma, en lillebror, en präst till pappa, snygg pojkvän, löpning på natten, insomnia, hushållsansvar, måste vara bäst i allt-attityd, får inte slappna av-känsla. Kort sagt, Kate har inga problem att fylla dygnets 24 timmar med aktiviteter. Allt i väntan på brevet från MIT och framtiden.
Det är lite av det här som jag tycker är problemet med boken, Kate rushar fram, boken rushar fram, varför? Det är bara hundra knyck hela tiden, och det känns lite... Melinda var levande i rad tre, Kate känns mer eller mindre som en "skriven person" fram till sista sidan. Ännu mer så när konflikten i boken dyker upp i form av ett grannhus som brinner ner, och den familjen får flytta in hos Kates familj. Den dottern, Teri, har mobbat Kate i flera år i skolan, och nu ska de plötsligt dela rum. Var Kate lite platt så är Teri helplatt. Isch. Det är alltså lite mer liv och djup och lugnare tempo så man hinner känna det som jag efterlyser. Catalyst är helt okej, men bara det. Speak är ju helt fantastisk.

Över näktergalens golv av Lian Hearn. Åh vilken fantasibok! Välkommen in i en helt ny värld! Jag fick samma känsla av den här som när jag läste den första (och för mig enda) Harry Potter - berättarglädje och magi och något nytt! Det tog slut efter en Harry för mig dock, men jag är helt säker på att jag kommer att läsa de två följande delarna i den här trilogin om klanen Otori.
Huvudpersonerna i del ett är Takeo och Kaede. Takeo lever i en liten bergsby långt upp i bergen, långt från resten av världen. En dag när han kommer tillbaka från en bergstur finner han byn skövlad och nerbränd och alla människor, inklusive hela hans familj, dödade. Männen som gjort det, med ledaren Iida Sadamu, är fortfarande kvar i byn och de får syn på Takeo. Han springer för livet, och tack vare en herre som oväntat kliver fram till hans hjälp undkommer han och överlever. Herren som räddat honom är Otori Shigero, en man av börd, och Shigero tar med Takeo till sitt hem, adopterar honom, lär upp honom. Till Takeos stora förvåning får han även lära sig om sina gåvor som han själv inte var medveten om - hans förmåga att höra allt till exempel; i ett hus kan han ligga instängd i ett rum och ändå veta precis allt som pågår och viskas och talas. Såna här gåvor är typiska för hans folk, och de har gått i arv från hans far som uppenbarligen inte alls var en medel-bergsbo.
Den andra huvudpersonen är flickan Kaede, en fin flicka som hållits som gisslan sen hon var sju år. Det är meningen att hon ska offras och giftas bort som en förhandlingsbricka i spelet mellan de olika klanerna, och det börjar vara dags nu när hon är femton. Men livet är inte utstakat för det - Kaede är otroligt vacker och många män, höga som låga, blir attraherade av henne. Hon måste freda sig, hon vet att hennes enda chans att bli "fri" är att få ett bra giftermål.
Miljön är Japan, tiden är feodal, och tänk lite "Hidden dragon, crouching tiger" för att få rätt känsla, men med mindre fajting och fasadklättrande och mer berättande. Det är strålande berättande! Jag blir fast, det är spännande hela tiden, det är så fascinerande med miljöerna och att läsa om Takeos gåvor och hans folk, och så kärlek till råga på allt i lagom dos, och ett kvinnligt perspektiv. Wow! Som att kliva in i en helt ny värld, och vilja stanna kvar där! Jag vet att den här boken har blivit en framgång och det är helt förståeligt. Egentligen är den en ungdomsbok, men likaväl som Harry Potter läses med den med fördel av vem som helst som är sugen på en rakt på berättad, väldigt spännande historia.

Fruktlösa försök av Ben Elton. En alldeles ny bekantskap för mig, herr Elton. Sam och Lucy varvar berättandet i varsin känslobok, dom (läs Lucy) har nämligen sett på Oprah och det är bra att lätta på trycket och komma närmare sina känslor. Deras handlar för det mesta om att försöka bli gravid. Det har gått fem år nu, ingen utebliven mens än, så nu börjar det brinna i knutarna.
Jag tycker att det blir lite tjatigt med jag-berättandet, att alltid först läsa Sams syn på något som hänt för att sen direkt få Lucys. Ja, ibland är det fnissigt, men... lite för igen å igen... Historien är både gripande och roande, ett allvarligt ämne, och Elton gör lagom humor av det hela inte minst genom att dra det genom mannens syn. En lätt bok att läsa, absolut underhållande för stunden, men ingen ny tio-poäng-författare för mig.

Mysteriespel av Reginald Hill. I början av sommaren läste jag Under jorden som var väldigt bra, och Mysteriespel kommer efter den. Med den här så hade jag, utan svår längtan, ett läsuppehåll på två-tre veckor mitt i. Jag blev inte alls lika fast i den som den förra, av olika anledningar.
Den här berättelsen har nästan helt fokus på Dalziel, hans medverkan i en stor spektakulär pjäs som ska sättas upp och där han ska spela Gud (!), en byggherre vars fru dödats - bevittnat av Dalziel från hans eget sovrumsfönster, och en brevskriverska som förvarnar om sitt självmord i anonyma brev till Dalziel. Mycket Dalziel alltså. Och han är ju rolig med sina dräpande kommentarer, det går inte att komma ifrån, men den där spänningen och dynamiken som fanns i Under jorden tycker jag saknas här. Då var det inte bara ett brott utan också ett förhållande (Ellie, eleven Colin, och Peter Pascoe) som stod i centrum, och det gjorde att navet kändes gjutet. Det var ingen tvekan om vem man höll på liksom. Här hattas det runt lite, och det extra fina, samspelet mellan alla som inte enbart deltar i brottsundersökningarna är i skymundan. Man får helt enkelt en vanlig deckare rakt upp och ner, och som vanlig deckare så kändes den bara ok. Skriver man en bok med många olika trådar och delar, som är Hills stil, så vill iallafall jag ha en stark tråd som jag inte kan släppa, som jag vill veta mer om hela tiden. Det fanns inte här.

The dive from Clausen's pier av Ann Packer. Den här hittade jag på en bra-kedja i Amazon, och till min stora ekonomiska glädje fanns den inne på Stadsbiblo. Jag säger det igen, jag hjärtar biblioteken!
Carrie är en tjugotreårig tjej som varit tillsammans med Mike sen dom var fjorton. High school sweethearts så det förslår. Men nu, när de är förlovade och allt, så har nånting börjat gnaga. Hon är inte nöjd med livet, hon vill nånting mer, men hon vet inte vad. Men "mer" ska komma, snabbt. Hon och Mike åker med sina kompisar till ett utflyktsställe och där är Mike den första att dyka i reservoiren som inte har tillräckligt med vatten, och han bryter nacken! Han blir förlamad från bröstet och neråt. Vojne vojne vojne! Till råga på allt så känner Carrie att hon inte kan stanna. Hon klarar av ett par månader, men sen tar hon sin symaskin (det är hennes stora hobby) och drar till New York. Efter sig lämnar hon en förtvivlad och deppad ex-pojkvän, massa sura kompisar och en förbannad bästis. Men hon drar ändå. Och nu ska hon hitta sig själv.
Omdöme, ganska pladdrig, mycket text, lite action ibland. Lite för segt tempo helt enkelt, det hade kunnat rensas en hel del. Jag orkar inte med allt om Carries historia bakåt och allt hon gör och tänker för det lyfter inte upp hela tiden utan drar ner. Det är ett intressant ämne, verkligen en riktig skuld-resa, men... njae.. för mycket yada yada yada för mig. Jag hade velat ha en redaktör som gick in med en stor häcksax, då tror jag att jag uppskattat den mer. Saker och ting försvinner ju lätt i pladder. Så det hamnar på ett ljummet "okej minus" i slutändan.