Caipirinha med döden av Maria Ernestam. Jag var tvungen att köpa den här för det lät så märkligt. En dag knackar Döden på dörren hos Erica, sätter sig i favoritfåtöljen och dricker espresso, och de pratar lite. Så ungefär har jag läst beskrivningar. Och jag, vaddå Döden dricker espresso? Och Caipirinhas med, givetvis.
Erica har blivit abrupt lämnad av sin sambo, han har hittat en annan, och i det livstumult som uppstår hos henne kommer helt nya saker in. Döden, tex. Han dyker upp som en fysisk person, väldigt trevlig, mycket bra på att laga mat, har en snygg reskoffert, och han har såklart mycket intressant att berätta.
Historien blir en chick lit med en filosofisk vinkling, om liv och död, vem som har rätt att leva, vem som inte har det, och varför. Jag, som inte var sugen på något tungt à la Det sjunde inseglet tyckte det var mycket bra! Jag gillar Maria Ernestams historia, utspelas nu i Stockholm (kvinna kring trettiofem, frilanskarriär, framgångsrik man, rikt socialt liv, bra inkomst, allt sånt där som man ska ha och som jag gillar att läsa om), och jag gillar hur intrigen läggs upp med alla personer och avslöjanden. Man lullas in i det och det blir bra spännande så man vill absolut fortsätta läsa den här rappa boken. Bra underhållning och ett klart lyft från 'nu går jag ut och shoppar massa nya kläder som kompensation' som annars kanske kan vara en lösning i den här genren när kvinnor blivit försmådda. Eller att gå ut och flirta. Erica tar till helt andra metoder, och det känns smart och som ett nytt grepp! Spännade och fräscht, oh vilket åttiotalsord, men så är det. Rekommenderas till alla som känner för något lättare men inte helt vill ge upp och bli shopaholic. Jag vill inte avslöja något mer om Döden själv även om det låter kryptiskt att han har en snygg reskoffert, etc etc, och samma tycker jag gäller historien, bättre att läsa själv. Och gör det!

A wall of light av Edeet Ravel. Den sista och avslutande delen i Tel Aviv-trilogin. Jag köpte första, Ten thousand lovers, på en bokrea och visste inte något. Den var fantastisk så jag köpte tvåan, Look for me, lika fantastisk, och nu äntligen trean. Tyvärr, inte fantastisk. Hur är det möjligt?! Jag som gottade mig så åt en given vinnar-bok här, men det fick jag inte.
I den här är det en kvinna, Sonya, som är huvudperson. Hon är matematikprofessor på universitet i Tel Aviv, och ganska mycket med henne är speciellt. Hon bor med sin mycket äldre bror, Kostya,  (en figur som är med i periferin i Ten thousand lovers, älskar ju det greppet) som nästan blivit som en pappa för henne, nästan. Hon är döv efter en njursjukdom där hon fick för hög dos av en viss medicin, och hon blev för många år sedan våldtagen av två påtända tvillingar. Huvudplotten i boken är en mycket viktig dag i Sonyas liv "när hon kysser en student, förför en taxichaufför, hittar sin far och lämnar sin bror" enligt baksidestexten. Det låter som hon är en farlig kvinna, men oh nej. Sonya är mer nördig än farlig, fast hon kanske har väntat länge på att blomma ut och titta upp från miniräknaren. Uppblandat med den här dagen kommer brev skrivna av Sonyas och Kostyas mamma på femtiotalet till sin man som är kvar i Sovjet, och även en dagbok av Noah, Kostyas son, från nittiotalet. Jag fattar inte alls nödvändigheten av dessa, och det är de som stör mig mest. Speciellt breven från mamman, så totalt onödiga, tillför ingenting och känns enbart som en virrig kvinnas förvirrade ord. Noahs dagbok, okej, men..  Och så Sonya själv, tjaa. De tidigare böckerna har alla haft en mycket bra historia och man har blivit fängslad direkt. Så har det varit mycket intressant med Israel insmuget i bakgrunden, politik och samhälle. I den här är det just allt det som saknas! Trots att detta är Sonyas stora dag blir jag aldrig gripen av henne eller dagen, och Israel känns inte heller lika mycket. Så tråkig avslutning på den här serien! Jag som var färdig att utnämna Edeet Ravel till en israelisk Marian Keyes med socialt patos (fast Ravel bor i Kanada nu) för så bra är 1:an och 2:an. Men, om man vill upptäcka Ravel, som jag hoppas fler ska, så är det inte alls nödvändigt att läsa alla böcker. Vi säger så här, glöm A wall of light, njut av de andra två!

The ice queen av Alice Hoffman. Hoffman brukar vara pålitlig, bra historier, kärlek, bra drama. Trodde lätt jag hittat en vinnare när jag såg den här nya på bibblan och den fick följa med hem på påskfirande. Men tyvärr, läste den igårkväll och det blev mycket skummigt och utan den vanliga geisten. Den var rent ut sagt tråkig!
Handlar om en kvinna som börjar sin berättelse när hon är åtta år och avundsjuk / arg för att hennes mamma ska åka iväg på kvällen och fira sin födelsedag med vänner. Dottern önskar att hon aldrig ska se sin mamma igen. Det blir precis så, för mamman är med om en bilolycka och dör. Sen dess lever dottern liksom i en bubbla, avskild och avstängd. Hon är med i vanliga livet, har vänner, går i skolan, får jobb, dejtar, och så vidare, men allt utan större känsla eller engagemang, bara going through the motions. Sen inträffar nästa olycka - hon blir som vuxen träffad av blixten efter att hon flyttat ner till ett särskilt åsk-frekvent område i Florida där hennes bror bor. Det här innebär en nystart för henne på många olika sätt.
Boken är lite sagoaktig, och det hade varit helt okej för Hoffman rör sig jämt i de där magiska / trolldomstrakterna. Men det sorgliga är att den aldrig tar fart. Jag saknar verkligen suget in i historien, människorna, passionen. Ingenting känns här, det är så tomt och ointressant. Besvikelse! Jag började som sagt skumma rätt fort, och den tomma känslan höll i sig hela vägen fram till slutet. Läs gärna Hoffman, men satsa inte på Ice Queen då. Mina ständiga tips av henne är Here on earth som är en modern Svindlande höjder, båda är mycket bra, och Turtle Moon som är kärlek / deckare, också bra. Ice Queen glömmer vi helt och hållet.

Lucy Blue, where are you? av Louise Harwood. Månadens, kanske årets, solklaraste bagatell. Jag råkade köpa den här någon gång när jag shoppade på amazon och liksom inte bara ville ta en bok därifrån nu när jag ändå skulle kosta på mig... så då letade jag upp två till i en rekommendationskedja, ni vet, you might like-raden. Båda två * var urtråkiga och går direkt till bookcrossing! Note to self : gå bara på säkra kort i fortsättningen, oavsett antal.
Historien i den här är kärlek med komplikationer. Lucy Blue är strandad i snöstorm i Skottland på nyårsdagen efter mycket misslyckad nyårsfest. Hon måste hem till London pronto, och bestämmer sig på flygplatsen för att inte lämna in hyrbilen utan köra ner. Massa andra människor har samma problem, och i hennes bil hamnar en otroligt snygg mörk man som också måste till London. Oooh. De har nu tretton timmars bilkörning framför sig. Oooh igen. Kan någon räkna ut vad som händer? Mhm. Och sen dyker en sorgdrabbad bror till snyggingen upp, affischer i Londons tunnelbana (gissa vad de står på dem), en ex-pojkvän som inte vill ge sig, och en till misslyckad fest och sen en ett lyckligt slut. But of course!
Allting var så lätt, så snabbt, så förutsägbart och så trist. Ingenting kändes i den här boken, det var bara ihopsatta ord från början till slut. Glittrade inte i något element - språk, dialog, sex, personer. Rekommenderar den inte ens som flygplanslitteratur på jättetråkig resa.
* Den andra boken i samma inköp, Escape routes for beginners, hamnar på inte-listan.

The bride of catastrophe av Heidi Jon Schmidt. Jag kom 242 av 420 sidor innan jag gav upp i eftermiddag. Det kändes hela tiden under dessa 242 sidor ungefär som när man ätit för mycket av något som verkligen inte var värt det. Inte stuffat sig med goda chokladpraliner utan bara dåliga chips och pulverdip och nu har man en äcklig smak i munnen. Och varför fortsätta i den känslan? Bookcrossing nästa.
Lite kort om historien bara - en helt utfreakad familj och framförallt mamma som gjorde mig vansinnig i sin dramaqueen totalt verklighetsfrånvända narcissistiska roll. Så hemsk kvinna. Hence illamåendekänslan. Denna kvinna har en dotter, Beatrice, och denna Beatrice hamnar efter mycket om och men på ett litet college där hon träffar en fascinerande sex år äldre kvinnlig lärare. Lite Pygmalion-stuk. Beatrices familj, hennes killar, hur hon kommer fram till att hon är lesbisk, hur hennes familj beter sig. Och ugh, jobbigt jobbigt. Klaustrofobiskt och påfrestande, och 242 sidor senare så lätt att ge upp. Det var kanske bristen på sympati för precis alla huvudpersoner? Det ospännande flödet? Den fruktansvärda mamman? Jag kan inte säga att det är en dålig bok, tråkigt språk, yxig dialog, inga såna uppenbara fel. Men den var ändå så fel för mig.