Bananflugornas herre av Fredrik Eklund. Författaren av den här boken verkar så... annorlunda, för att kanske använda en lite blek term. Uppvuxen i framgångsrik familj, studier på Handels, startar ett lyckat IT-bolag och sen skivbolag och sen bestämmer han sig plötsligt för att bli porrfilmsstjärna i USA och blir år 2003s mest säljande sådan i USA.
Och gissa, boken handlar om ungefär samma saker! Man kan inte låta bli att bli nyfiken. Den var på snabblån på mitt bibliotek så jag klippte till direkt. 152 snabblästa sidor, och ändå var det bara frånvaron av andra spännande böcker på gång som gjorde att jag avslutade den. Sååå dåligt skriven! Historien och personen bakom må vara spännande och duktig på olika sätt, men att skriva fängslande lyckades han inte så bra med. Det är en oändlig radda metaforer staplade på varandra, det är konstanta rallarsvingar åt Sverige och medel-Svenssons och såna som inte gillar bögar och såna som vill ha enkla lyckliga liv och såna som inte fattar porr, det är ständigt nya "du" i tilltal i boken, och det känns framförallt som att den så ofta står och stampar på samma plats medan killen i boken tänker och dryftar och aldrig för Guds skull kommer loss. Verkligen ingen höjdare. Man kan nog hellre nöja sig med att läsa någon intervju med Fredrik Eklund.

Kiss my tiara av Susan Jane Gilman. Gilman upptäckte jag i den hejdundrande Hypocrite in a pouffy white dress som var så bra så bra. Kiss my tiara är inte fiktion på samma sätt, utan ungefär en samling krönikor under olika rubriker. If you can't order dessert, you can't ask for a raise / Marriage ain't Prozac / PMS is a power tool / för att ta några exempel. Ni fattar säkert stilen på krönikorna av rubrikerna att döma? Smarta iinsikter för dagens moderna (ibland amerikanska, ibland vilken nationalitet som helst) kvinnor. Allt formulerat humroistiskt och bitskt. Jag läste den pretty much i en sittning, och det var nästan en överdos. Den här boken ska njutas med några kapitel i taget, sug och spara på den som en mörk chokladbit ungefär. Hursomhelst, Gilman är en ny lysande stjärna på min inspirerande-kvinnohimmel och hon är så rätt och bra på alla sätt och vis just nu. Läs henne, upptäck henne!

The mermaid chair av Sue Monk Kidd. Åh, vilken favorit den här Sue Monk Kidd har blivit. Jag älskade The Secret life of bees och chansade på att köpa den här inbunden direkt den kom. Bra val! Jag kan direkt säga att jag hädanefter kommer att köpa alla hennes böcker på stört!
Den handlar om Jessie, en kvinna lite över fyrtio som varit gift med snälle, fantastiske Hugh i tjugo år. Han är framgångsrik psykiatriker, hon har "kluddrat lite som sk konstnär" och skött hem och barn. Nu är barn nybliven elev på college så det är bara hem kvar att sköta, och ja, det är ju en omställning. Och tomt på något vis, även om Jessie inte sitter och gråter i saknad efter sin dotter.
En morgon ringer det och Jessie får veta att hennes mamma huggit av ett finger på sig själv, med berått mod. Mamman bor ute på en liten ö utanför South Carolina, och har nästan alltid varit smått udda och lite psyko och dessutom rätt religiös. För tillfället är hon ganska mycket mer psyko. Jessie måste komma hem och se till situationen. Hugh vill följa med i egenskap av psykiatriker och man, men hon avböjer.... Let the games begin!
Granne med barndomshuset ligger ett kloster där mamman jobbar som kokerska. På klostret bor en man, broder Thomas, som ska avlägga sina sista klosterlöften om ett halvår. Jessie och Thomas träffas första dagen hon är på ön (när mamman mitt i natten försvinner till klostrets trädgård för att begrava sitt avhuggna finger) och det uppstår direkt något, det där något mellan dem. Den oförklarliga soulmate-känslan, världens farligaste.
Andra parallellhistorier är precis som i Life of bees en försvunnen förälder och lite mysterier kring det, i det här fallet pappan som dog när Jessie var åtta. Mycket bra för dramaturgin och framåtrörelsen i boken! Sen är det ju mamman och orsaken till hennes mutileringstendenser, några andra kvinnor som finns runt henne, och självklart Jessies barndom och uppväxt som kommer i minnesstötar nu när hon är på plats igen. Men det centrala navet är Jessie och Thomas. Jag älskar den här vuxna kärlekshistorien; båda är erfarna, dom har varit med om upp och ner, dom har kommit till vägval förut och klarat valen men här kommer ett till nu, gigantiskt. Det blir så himla bra. Hugh är ingen dålig, tråkig man, Jessie är ingen desperate housewife, de har inte haft ett trist kärlekslöst äktenskap, Thomas vill inte bli munk för att främst kunna attrahera kvinnorna i samhället, utan allt är precis som det skulle kunna vara i verkligheten och ändå ändå lite mer... fiktion-kittlande, precis lagom för att det ska bli superbra läsning. Jag slukade den, man måste det, och sen vill man läsa om den igen, långsammare. Det är helt enkelt en perfekt mix som av... vad ska jag ta, Marian Keyes / Alice Hoffman / Marika Cobbold Hjörne i Fjärilsjakten. Läsvärd läsvärd läsvärd!

Doktor Glas av Hjalmar Söderberg. Har jag sagt hundra gånger att jag idoliserar Hjalmar Söderberg förut? Hans Pälsen, är det den bästa svenska novellen nånsin eller? Ja det är det!
Doktor Glas har jag läst i två omgångar den här våren. Första genomläsningen på planet ner till Portugal i påskas, och då gick det så snabbt och sen var det semester med massa nya intryck så den kom i skymundan. Jag skummade den en gång till sen när jag kom hem inför jobbets bokklubb. Mmm, nu gick det bättre. Och sen hade vi en otroligt bra bokpratssession om den och kom fram till en mycket trovärdig analys av doktorn och vad som driver honom. Jag avslöjar inte den nu, man måste läsa den först.
Söderberg tillhör fortfarande mina idoler, men just i fallet doktor Glas så var jag för färgad av Gregorius som jag läste i december. Varje gång doktorn sa eller tänkte något illa om pastorn så tänkte jag "nej nej, you freak, Gregorius är inte alls hemsk / elak / motbjudande!"
Jag kan absolut se att den här boken valdes till "en bok - en stad" i Stockholm för några år sedan, och jag kan absolut se varför den fortsätter att komma i nya utgåvor. Den är helt enkelt ett läsmåste, varken mer eller mindre. Före, efter eller utan Gregorius, bara läs den!

Jonas Eckel av Karin Fossum. Jag minns när jag läste Älskade Poona för några år sen (samma författare) och blev så tagen av mannen i den boken, hette han Gunder kanske? Han var en helt vanlig men så sympatisk person, och det var så bra hur Karin Fossum fick fram både det vanliga och det ovanliga hos denna icke det minsta uppseendeväckande man.
Jonas Eckel ger mig exakt samma känsla, fast mer åt det ovanliga och obehagliga än vanliga hållet. Han går ut direkt och säger att han är speciell, han ser mer än oss andra. När han kommer in i ett rum tex så ser han direkt saker som andra missar. Han verkar inte knäpp på ytan, men han vidhåller sin specialitet pga synen och här har det första obehaget skapats. På ytan är han faktiskt väldigt lik Gunder i Poona - de lever båda helt ensamma, har inte vänner, har inga kvinnor och har aldrig haft någon nånsin, och de är kring fyrtio. Jonas Eckel är trettioåtta och jobbar på ett stort laget på en affär som säljer massa billiga varor. Den andra speciella saken med honom är efternamnet. Han njuter varje gång han får presentera sig för folk och de reagerar på olika sätt, men de reagerar alltid.
En dag när han står där och packar upp så kommer en kvinna in och frågar efter ljusbål ljus till en ängelljusstake. Kvinnan är rund och fyllig, har mörkt hår, gröna ögon och hon har på sig hägklackade skor. Det är Lillian Ask. Jonas Eckel ser och vet direkt att detta är kvinnan för honom. Han har blivit trettioåtta år, och nu är hon här.
Han erbjuder sig att köra hem lådan med ljusblå ljus åt henne efter jobbet, och hon bjuder in honom på kaffe. Lillian Ask jobbar på ett kafferosteri, hon luktar svagt av gott kaffe och hon brygger ett fantastiskt sådant. Efter några veckors bekantskap friar Jonas Eckel.
Resten av historien handlar om deras förhållande och hur Jonas Eckel ser på äktenskapet, vad det ska innebära och vara, och inte vara. Hans synsätt skiljer sig lite från Lillians.
En annan bok jag tänker på är Fakta om Finland av Erlend Loe. Jag orkade inte läsa ut den, men på något vis blir Jonas Eckel fortsättningen på Finlands-mannen i sina ganska bestämda uppfattningar om sig själv och hur livet ska levas. För den delen, vad är normalt och inte också. Komik och tragedi i harmoni, typ.
Det är mycket vardagsdramatiskt och välskrivet. Trots vanligheten och den totala bristen på ett vanligt brott och "spännande händelser" och blod så sträckläste jag boken på ett par timmar. Den funkar på flera plan - det obehagliga som man vet kommer någongång, förhållandet som man får dåliga vibbar av direkt, allt vardagligt i en relation, bra eller dålig, som jag alltid faller för varje gång. På något vis känns det alldeles för simpelt att kalla det här för en ny deckare av Karin Fossum. En deckare för mig känns mer fokuserad på brottet och det är det som brukar vara i centrum, även om personerna är välutvecklade och allt sånt. Det här är ingen vanlig deckare i den bemärkelsen, det här är mycket mer än så = en bra historia som råkar innehålla lite deckarartade händelser. Riktigt bra! Ni ser, Gunder har stannat i minnet i flera år efter jag läste om honom, och det kommer Jonas Eckel att göra också.

Tokyo av Mo Hayder. Allt med Japan och Tokyo i namnet drar omedelbart åt sig min uppmärksamhet, och när författaren har kommit från England till Tokyo som femtonåring och jobbat med diverse olika saker, samt skrivit en bok som utspelar sig där... svårt att inte köpa den!
Om Jonas Eckel var en ovanlig deckare så är det här en mycket vanlig deckare. Två parallella  handlingar. I det förflutna, den sanna historien och undersökningen om vad som hände när de japanska styrkorna kom till staden Nanking i Kina 1937. En del menar att det var en slakt på minst 300 000 civila. Fruktansvärt brutal slakt. I nutiden, en ung brittisk tjej, Grey, som varit besatt av detta i över nio år. Hon tar sina sparade slantar och åker till Tokyo för att konfrontera en gammal professor i österländsk medicin som det ryktas har en film av denna massaker, en film som ingen sett. Professorn skjuter såklart inte upp dörren och knäpper på projektorn, utan det blir mer komplicerat än så. Grey ska efter visst tjatande göra en tjänst åt honom för att få veta mer om filmen. Tjänsten hänger ihop med toppskicket hos yakuzan, den japanska maffian, och jakten på ett livselixir.
Det hela blir sådär-bra. Jag hade hoppats på mycket mer Tokyo. Nu är staden med som en fond när Grey får jobb på en klubb som hostess, men det är alldeles alldeles för litet. Hon äter lite ris och misosoppa och åker lite tunnelbana, men... inte tillräckligt!
En annan anledning att jag inte gillar den är att det känns lite otroligt. En ung brittiska kommer dit och hej hopp så har hon fått förtroende av denne uråldrige professor för att hon varit intresserad av något i nio år. Nio års intresse känns som en fjärt i rymden när man är i Japan och ser folk sköta trädgårdar med nagelsaxar, jag menar, det är bara ett så västerländskt mått på intresse och passion. Hela grejen med att hon tränger sig på och insisterar, han måste hjälpa henne, nej nej nej. Inte min bild av hur det funkar där och hur man beter sig för att få något.
Jag hade en trög start och det tog minst halva boken innan jag tyckte det var spännande, och då var det främst den sanna historien som är spännande. Jag tror att det är de här traumatiska händelserna som Murakami också tar upp i en del böcker. Det verkar vara ungefär som att prata om Förintelsen med tyskar som levde under andra världskriget, fast jag tror knappt japanerna har börjat prata om det än. (Den kanske förresten skulle passa  utmärkt åt Jan Guillou pga all ondska och vad människor är kapabla till?)
Hur som helst, det börjar sådär och det slutar sådär. Mitt intresse drevs av Tokyo, jag vet inte om jag idats läsa ut den om den hetat Rio de Janeiro.

Ondskan av Jan Guillou. Som en av de sista människorna i det här landet läser jag Ondskan? En skolbok igen. Tur att den gick snabbt, för boring boring boring. Jag gillar inte Guillous sätt att skriva, insåg det direkt här. Tråkigt, torrt språk, absolut inga finesser utan bara trist berättande avbrutet av långa dialoger som inte heller lyfter. Noll dramaturgi dessutom, på sidan ett är det uppenbart vad det hela går ut på och så knyts det ihop mer och mer. Personerna (dvs pojkarna), ja inga överraskningar hur de är eller utvecklas. Det var helt enkelt... ren och skär pliktläsning hela boken igenom. Ett under att så många ungdomar slukat den, men jag gissar att våldsskildringarna höll dem fångna. För mig blev de mer och mer brus, bara-bläddra-igenom. Suck. Snacka om fel bok för mig!
Det enda jag kände för var hur lärarna på internatskolan Stjärnsberg kunde sitta och inte låtsas om denna kamratuppfostran, trots prygel vid matbordet tex. Hur kunde de på fullt allvar låta fjorton-femtonåringar sköta detta? Likadant med skolsyster och annan sjukhuspersonal runtom som stillatigande fick ta hand om alla dessa som "snubblat i trappan". Jag vet, ett annat samhälle, andra klasser, etc etc, but still...