Livet väntar av Adele Parks. Vi hade ingen aning om vilken bok det skulle bli nästa gång till bokklubben (som vanligt glömmer man ju rent magiskt bort alla titlar man har i huvudet när man väl sitter där och ska haspla ur sig dom), och tog den här på ren chans från Nyhetslistan.
Njaaa, precis ungefär som jag befarade - chick lit som inte är så himla bra. Det står på baksidan att A P är bättre än Marian Keyes och Helen Fielding, men skulle inte tro det, va.
Georgina är en trettiotvåårig kvinna som vigt sitt liv åt jakten på Hugh som hon älskat sen hon var arton. Under tiden har han gift sig med en annan och fått två barn med henne, men sen blir det ändå han och Georgie. Bra bra, perfekt perfekt, tills Georgie råkar bli gravid och av alla hormoner så orkar hon inte vara snäll och trevlig hela tiden, brösten blir för stora, hon blir för tjock, Hugh är en självisk skit, och så vidare... Himla förutsägbart och bara trist skrivet. Jag höll på att somna hela tiden, inte enbart för att Georgie i boken är så gudomligt trött av sin graviditet, utan mest för att det är så... olidligt tråkigt och segt. Ingen vinnare, en av bokklubbens sämsta genom tiderna.

Mannen och hustrun av Tony Parsons. Njae. Byt skiva liksom. Jag köpte den i fredags på Pressbyrån för att ha något att läsa på vägen hem och den var snabbläst, men också rätt irriterande. Inte bara för att precis alla ämnen som kommer upp redan avhandlats i Mannen och pojken (som jag verkligen gillade), utan mest för att den här känns så slarvig. Först säger Harry att han gör sit-ups på gymmet regelbundet för att nya frun, Cyd, ska vilja ha honom. Sen hamnar han i handgemäng med en vältränad kille och Harry har ju minsann inte tillbringat en timme på gymmet varje dag, så han förlorar lätt fajten. Sen säger han att ingen människa kan vara närmare än den som är ens barns mamma. Sen säger han att det finns ingen som är mer avlägsen än ens ex-fru. I den stilen, sida upp och sida ner. Och så den där vanan att dra allt ett varv för mycket, att alltid avsluta varje kapitel med en avslutande kläm som är så så uppenbar "för han var min son / för det här var min familj / för jag älskade den där känslan". Yuk. Ja, det finns definitvt fler saker som irriterar mig än som jag gillade. Det blir ingen Mannen och familjen eller vad som nu kommer härnäst för mig, och den här går direkt på bookcrossing.

The distance between us av Maggie O'Farrell. Jag tror faktiskt jag börjar ge upp hoppet, det verkar inte komma någon fler Bara Alice. Den här pinfärska O'Farrell är visserligen bättre än Min älskares älskarinna, men det räcker inte alls. Det är fortfarande bara en vanlig bok! Synd synd.
Historien handlar om Stella och hennes syster Nina (två år emellan dem) som har ett otroligt nära förhållande, och om en ung man, Jake, som bor i Hong Kong men har brittisk mamma och helt okänd skotsk pappa.
En dag möter Stella en man när hon är ute och promenerar i London, och åsynen av den mannen får henne att snabbt som ögat sticka till ett avlägset litet ställe i Skottland utan att meddela en enda människa, inte ens Nina.
En tragisk olycka på det kinesiska nyåret kommer att vända på Jakes liv och föra honom till England, och så småningom... hmm, gissa var?
I sann O'Farrellsk anda är det också med flera bakgrundshistorier om familj och uppväxt, och om andra familjemedlemmar än de direkt involverade.
Problemen då? För det första, det tar för lååång tid innan historien blir spännande, och jag blir aldrig speciellt gripen av den eller personerna. Jaha, Stella är i Skottland nu, big deal? Dom är inte skrivna på det magiska sättet att jag känner allt som i Bara Alice, och dom är inte speciellt spännande i sig. Lite småtrista bara.
För det andra ; boken är uppdelad i korta avsnitt. En del Jake, en del Nina, en del Stella, och så vidare, men istället för att dra upp tempot som det kan göra blir det ofta snuttigt. Se punkten ovan. Ett hattande istället för ett åtdragande av tumskruvarna. Jag tycker att snuttigheten vinner över djupet och utvecklingen i just det här fallet. För brett fokus också med alla dessa personer. Varför koppla in Jakes mormor och hennes liv till exempel. Inte för att det var dåligt skrivet, men hur mycket bidrar det till att dra handlingen framåt? Och det är ju framåt den ska.
Jag kan hela tiden läsa den med halvhjärtat engagemang, ha en okej underhållning under tiden, men... jag hade ju hoppats på SÅ mycket mer än det.
(PS Det var en minidetalj som föll mig helt i smaken på första sidan. Jake, i Hong Kong, låg och läste en bok om en man som precis klättrat nerför en repstege i en oanvänd brunn. Är det någon som kan gissa vilken bok det är??)

28 timmar på ett dygn av Allison Pearson. Inte den bästa boken att läsa på en semester, den är totalstressig. Total! Kate är fondförvaltare på en firma där åttatimmarsdagar och att gå hem halv sex räknas som skolk, och så är hon mamma till två små barn, och så har hon framförallt enorma krav på sig själv både jobb och hem-mässigt. Det ska vara hembakta bullar, det ska snabbflygas till New York för jobbpresentation, det ska vara gos med äkta mannen (han som får kortslutning om han behöver hålla tre saker i huvudet samtidigt), och så vidare i ett aldrig stoppande ekorrhjul. Phew! Jag förstår att småbarnsföräldrar har fullt upp, men det här måste ju ändå vara hyfsat överdrivet? (Säg att det är det.) Vilken människa orkar detta tempo??
En mycket snabbläst bok, lite halvintressant när Kate får in tankar om kvinnokamp i finansvärlden och har en flirt med en George Clooney-liknande kollega i USA, men i övrigt... inget sådär jättebra. Den tanke som jag kunde relatera till bäst var när Kate funderar på deras hus som är svindyrt och i renoveringsbehov och hur människor idag lägger ner mer pengar än nånsin på sina hem, både i inköp och inredning, och sen måste jobba häcken av sig för att kunna betala för det. Alltså har de aldrig tid att vara hemma i huset och njuta av det vackra köket. Amen.

She's come undone av Wally Lamb. Det här är året när jag ger böcker en andra chans, och upptäcker guldgruvor! För flera år sen beställde jag den här när en kompis åkte till London (ja-a! så gammal är den, pre-impulsivt nätshoppande, det känns lika ålderdomligt som kalasbyxor nästan) eftersom Oprah haft den i sin book club och den lät bra (hon var lyyyrisk!). Kompisen kom hem med den, jag började läsa, kom inte långt, ställde in den i bokhyllan, och där har den stått. Blå och fin och orörd.
Den fick följa med till Paris mest för att den var en pocket, och på flyget hem började jag läsa och plöjde raskt halva i ett fascinerat svep. Världens historia! Möt Dolores Price och hennes komplicerade liv och familj, kantat av tragedier och olyckor och psykbryt och fetma, och så fantastiskt roligt att jag (generat) skrattade rakt ut på flyget och hade svårt att sluta.
Det är en otroligt innehållsrik berättelse om och med Dolores mellan fyra och fyrtio år. Hon råkar ut för massor. Det är inte mycket som är bra för henne, tvärtom, men istället för att bli en gråtig deppbok som man aldrig kan lyfta sig ur blir det här som en positiv kraft! Dolores är definitivt en av mina nya litterära favoritfigurer. Smart, huvudet på skaft, frän, ironisk, och mer och mer inspirerande och ärlig ju längre tiden går.
Men inte nog med henne, sen finns en mormor, föräldrar, vänner, en tatuerande granne på andra sidan gatan, en syo-konsulent, ett par som fotograferar varandra i kistor, ett antal valar, elaka polska systrar, och ännu fler människor i en cirkel runt henne. Det är helt otroligt hur mycket liv som ryms på dessa 465 sidor!
Ingenting känns fel, inga människor är platta, dialogtonen är totalt i min smak med mycket "now, don't you get smart with me, missy" i äkta sextiotalsstuk, detaljerna är så fantastiska med Etch-A-Sketch och folkabussar och toll booths-uniformer i beige nylon och... mm!
Det finns faktiskt ingenting i den som är mindre bra, allt är bara tipptopp. Och Dolores, jag säger det igen, vilken historia! Jag vill inte avslöja vad som händer, alla dessa massa saker för det skulle förstöra spänningen, men boy oh boy, det här är en bok värd att läsas. Ju förr desto bättre!

Ash Wedndesday av Ethan Hawke. Japp, det är skådisen, han skriver också. (Detta är bok nummer två, ettan som inte var lika bra heter The hottest state.)
Den här läste jag i Paris och det var perfekt läsning för paret i boken, Jimmy och Christy, är ute på en lååång bilresa. Jimmy har gjort slut med Christy, dom har haft ett stormigt förhållande under flera månader. Sen ångrar han sig efter några dagar och sticker från jobbet (som bara råkar vara armén) för att jaga ifatt henne och fria. Christy å sin sida har lessnat på allt och ska hem till Texas och sin familj för första gången på åtta år.
Roadtrip ja, en tredje huvudroll har Jimmys bil, en Chevy Nova från 69 som går som en dans uppe vid 90 miles men är körd om det börjar regna (inga vindrutetorkare). I denna bil sitter de och pratar och bråkar och älskar och berättar om sina viktiga ögonblick. Jag tänker jättemycket på mina två favorit Ethan Hawke-filmer Before sunrise och Reality bites (speciellt Reality Bites var kult i vår korridor! Snacka om rätt film på rätt tid och rätt plats). Det är samma känsla i den här boken. Massa prat, massa saker att förklara, massa starka känslor som inte går att förneka, rädsla för att binda sig, våga säga det farliga, visa sig sårbar, och det här sensationella när man möter en människa som kanske är Den Människan, etc.
I grund och botten tror jag inte alls på Jimmys och Christys resonemang som till ganska stor del går ut på att män och kvinnor är väldigt olika och vill väldigt olika saker i livet, men jag tycker ändå hela det här upplägget är hur charmigt och kvickt och bra som helst. Hawke presenterar inte några vinnande personer, Jimmy är verkligen en hyfsad loser, men han presenterar dom på ett vinnande sätt. Han skriver vartannat kapitel som Jimmy och vartannat som Christy och det blir väldigt bra med speglingen och osäkerheten ifall dom ska kunna reda ut sina problem eller inte med tanke på att... Yeah! Dessutom, hatten av för dialogen och drivet. Fullt ös!
Om man är intresserad av everyday USA och everyday people och vill ha en bra historia med det i centrum, då är det bara att tuta och köra.