Poweryoga av Ulrika Norberg. Innesporten (power)-yoga, kan det vara något i bokform? Jag har gått några träningspass, men på det gymmet jag är med i nu är det så svårt att få plats på dom så jag ville pröva boken. Och det funkar bra! Jag vet inte hur det är om man aldrig prövat på det innan utan bara ska läsa sig till formen, men som komplement till "riktiga" pass tycker jag det är mycket bra! Jag får mer koll på hur rörelserna ska göras med hjälp av bilder och bra förklaringar om andningen och allt man ska hålla reda på, och inte minst saker man ska undvika. Det enda som är svårt är ju att det är mycket att hålla reda på så ibland är det knöligt att tvingas stå med boken i handen hela tiden... men det är ju en träningssak. Förutom den petitessen tycker jag den här boken är en jättebra introduktion till poweryoga, och den kan nog användas länge även efter man lämnat nybörjarstadiet och solhälsning A och B. Bilderna och texterna är som sagt utförliga, och det finns bara en del jag undviker - de introducerande kapitlen som berättar rätt new age:igt om fördelar med yoga och ursprung och sånt. Det känns lite för flummigt, och ännu värre blev det när David ögnade igenom det och hittade meningar om vad som lagras i DNA och sånt. Han satt där och fnös och fnös. Men de delarna är inget man behöver ta till sig för att kunna genomföra yogapasset, så strunta i dom och gå direkt på solhälsningen!

Timmarna av Michael Cunningham. Det här är faktist en omläsning för mig. Första gången det begav sig var i mars 2001 och då tyckte jag : "stillsamt skön short cuts-historia". Mm, håller med, men nu kanske jag är klokare, på en annan plats i livet, på ett annat humör eller något sånt, för nu tyckte jag inte att den var så stillsam och dessutom mycket bra. En förbättring alltså! Gillade speciellt det om skapande, Virgina Woolf-delen, väldigt mycket. En bra bok! Och, pga bokklubben, så var det först bokprat på Sabai-Sabai (så himla gott så ojojoj) och sen bio. Filmen var bra. Inte lika bra som boken, men den dög. Fast om man inte har läst boken, tycker man inte att den är rörig då? Boken gav mycket vid visningen. Det var intressant att se Näsan. Allt som allt, en lyckad kväll!

Utflykter av Evelyn Lau. Det verkade så bra, och jag hoppas på en ny Elissa Schappell Use me de första sidorna, men efter att ha läst ett par noveller blir jag less och inser att det är det inte. Lau skriver ett och samma tema med mycket små variationer : en yngre kvinna som är gift med eller har ett förhållande med en tjugo-tjugofem år äldre man. En man som börjat äckla henne och som hon inte alls älskar längre utan snarare får kämpa hårt för att överhuvudtaget kunna tolerera. Dessutom är han tråkig och gammal och går och lägger sig tio och är helt inskränkt i sitt pensionärsliv och sina tankar. I novell efter novell. Enformigt. Det känns inte heller som att Lau har mycket nytt att komma med för att variera det här temat utan personer och noveller flyter ihop till en röra. Och sluten är "jaha..?", mer kosmetiska än slut-slut. Näää. Ingen Use me, men jag ger inte tappt, för idag lånade jag en novellmästare : Vårt behov av tröst av Stig Dagerman.

Den vidunderliga kärlekens historia av Carl-Johan Vallgren. Jag har lite svårt för mustiga historier, speciellt om dom utspelas i svettiga östeuropeiska städer för ett par hundra år sen, och chansontraditionen, det är då verkligen inget för mig. Med andra ord, Vallgren är ingen författare jag sprintat iväg för att köpa, nånsin. Men, nu skulle jag läsa den här August-belönade boken.
Den är klart mustig.
Och jag överlevde!
Jag tycker tom att den är helt okej, och det är mycket för pengarna eller vad man ska säga. Som med Paul Auster, inte för att han alls skriver i samma stil, men man får mycket historieberättande inklämt mellan de två pärmarna. Det sprudlar från författarna!
Hercule Barfuss är ett hemskt vanskapt och fysiskt handikappat barn och dessutom dövstum, men med en sällsynt gåva att kunna se in i andra människors tankar och känslor och tala till dem där. Han föds på ett glädjehus, och samma natt föds en flicka i rummet bredvid. De växer upp som syskon och deras nära förhållande ger ordet själsfränder en ny innebörd. Efter några år skiljs de åt, Hercule och Henriette, och sedan är resten av hans tid en jakt på henne. Det är inte lätt, otroligt mycket händer på vägen, och det är här historieberättandet svingar sig fram från det ena äventyret till det andra.
Jag blev inte alldeles uppslukad eller fascinerad, men jag tycker det är en underhållande och roande historia. Och hjälten, Hercule Barfuss, är... annorlunda. Mot alla odds alltså, jag klarade av den galant.

Japan i brytningstid av Påhl Ruin och Cecilia Ruthström-Ruin. Åh! Man skulle kunna tro att Japan-resan är nära nu, så mycket som jag har läst om Asien på sista tiden. Tyvärr är så inte fallet, det är mer en slump som gjort att jag trillat över flera böcker. Den senaste blev en mycket färsk samhällsskildring av ett svenskt par som arbetat som journalist och diplomat i landet under flera år. Man får läsa om arbetsmarknad och kris i ekonomin och hur sanslöst dåliga chefer varit på att säga upp folk och istället medelst mobbing fått dem att inse att de mår bättre om de söker sig bort, hur alla äldre i befolkningen påverkar hela samhällssystemet och varför det är så vanligt att kvinnor i karriären plötsligt säger upp sig för att ta hand om åldrade svärföräldrar, hur politiken funkar, hur det är möjligt att kunna stänga sin affär genom att bara hänga ett rep för dörröppningen (!) och massa andra japanska saker som att en dagisplats kostar 25000 kr i månaden. Intressant!! Jag tror inte man behöver vara så Asien-frälst som jag för att uppskatta det här, det är ju ett väldigt annorlunda samhälle och boken är trots sin faktatäthet mycket lätt att ta till sig. Den går att läsa den som förberedelse inför en resa, i researchsyfte, eller som jag just nu; enbart för nöjes skull. Och det är verkligen ett nöje för små anekdoter varvas med intervjuer och med fakta och med historia. Jättebra!
(Jordbävningen i Kobe finns med på ett litet hörn också!)

After the quake av Haruki Murakami. Here we go again... mer Murakami! Denna gång i form av korta noveller som utspelar sig efter jordbävningen i Kobe (den ägde rum kl 05.46 den 17 jan 1995), och handlar om människor som på något sätt blir triggade av jordbävningen. Vilja till förändring, vilja till hjältemod, eller mer konstiga saker som att en groda i människostorlek dyker upp i lägenheten och ber om assistans i fighten mot Worm som lever under Tokyo och nu är mycket, mycket arg.. och då ligger Tokyo risigt till. Hm, ja, ingen Murakami utan några såna saker. Men de flesta noveller är helt och hållet realistiska den här gången! Kvaliteten, tja sådär. Ganska snabblästa och inga totala fantastiska känslor från min sida, det är som bara... en medel-Murakami. Men jag säger det igen : han ÄR bra!!