Rostugnen är ett relativt sent tillskott till bruksbyggnaderna. Den uppfördes 1873, alltså bara 12 år innan järnbruket skulle komma att läggas ned. Rostugnen skulle användas för att göra järnmalmen fri från vatten, kolsyra och andra föroreningar. Med rostugnens hjälp skulle det därför gå åt mindre träkol vid den senare smältningen.
    Rostugnen matades, precis som masugnen, i toppen. En vagn transporterade upp järnmalm och kolstybb, som sedan tippades ner i en lucka. Genom de runda öppningarna nedtill på rostugnen strömmade gas från masugnen, som värmde upp ugnen. När rostningnen var klar kunde malmen rakas ut genom andra luckor nedtill.
 

Mellan rostugnen och masugnen fanns tidigare en byggnad som förband de båda ugnarna. Den är sedan länge riven, men några grundstenar står än idag kvar.
    Trots att rostning medförde lägre kolförbrukning, så användes bara rostugnen en enda gång. Den lär ha varit felkonstruerad.