Svensk fantasy

Här följer en presentation av det växande utbud fantasy skriven av svenskar. Förhoppningsvis skall den vara någorlunda komplett, även om jag valt att bortse från en del böcker (främst riktade till barn), men om du känner till fler svenska fantasyförfattare skulle jag uppskatta om du kontaktade mig. Min e-postadress är jimmy.sand@home.se. De av nedanstående böcker som jag läst finns det också omdömen om. Håll till godo!

Sven Bergersjö

Sorgstenen (2001, Maniac Media, 147 sidor) är en fantasyroman publicerad på eget förlag av författaren. Handlingen kretsar kring sorgstenen i titeln som håller ett land fånget, och ansträngningarna för att krossa denna magiska sten. En själ har fått i uppdrag att göra detta, och återföds tills det är gjort.

Hjältarnas bok (2003, Maniac Media, 126 sidor) är en fantasyroman om en liten grupp hjältar, vänner och äventyrare, alla med olika mål i livet, på resa till samma plats. Vissa är pessimister, andra ser mer ljust på livet. De ställer upp för varandra och tvekar inte att hjälpa en främling i fara. Hjältarnas bok utspelar sig i samma värld som Sorgstenen, men är helt fristående.

Omdöme: Jag har ännu inte läst något av Sven Bergersjö.

Egen hemsida: Maniac Media

Karolina Bjällerstedt-Mickos

Till Esperani, första boken: Mantor (1998, Måni) handlar om Mantor, en ung konstnär och flöjtist, är huvudperson i första delen av ”Till Esperani”. Hans land befinner sig i krig och av en slump får han reda på att han ska skickas till fronten. Mantor flyr hals över huvud och kommer till staden Pyros, ett religiöst och kulturellt centrum där teaterkonst och gudsdyrkan är intimt sammanflätade.

Mantor får jobb som flöjtist tar namnet Kanero. Han tror nu att han satt sig i säkerhet, men här lurar andra faror. Även med ett nytt namn måste han vara försiktig för att inte röja sin identitet.

Till Esperani, andra boken: Larona (1999, Måni, 328 sidor): Det är dags för årliga förhandlingar mellan Storriket och Enhetliga Kejsardömet, parter i ett krig som aldrig tycks ta slut. I händelsernas centrum finns Larona som fästmö till prins Rostal av Storriket. Krigslyckan verkar vända uppåt när det viktiga Norrstad återerövras ur fiendens hand. Men vem har egentligen tagit makten i Norrstad? Och vem är den mystiske betjänten som så snabbt fått Kungens förtroende?

Från sin uppsatta position ser Larona att både Storriket och den kungliga familjen håller på att falla samman. Hon dras in i en sammansvärjning som inte bara hotar att stjälpa den uråldriga maktbalansen utan också avslöja vem hon egentligen är.

Till Esperani, tredje boken: Dorei (2004, Måni, 396 sidor): Larona kämpar förtvivlat för att återupprätta det fallna Storriket, och när hela Norrstad står i lågor inser hon att den nyfödda kronprinsessan Berilen måste föras i säkerhet. Uppdraget går till Dorei, en ung kvinna med ovanliga krafter. Som skydd får hon med sig soldaten Turq, duvpojken Gambor och den mystiske Sagern. Men det är onda tider. I skogen dånar trummor. Ryktet går om en hemlig sekt, de fruktade gnistbärarna. De sägs ägna sig åt blodsriter och leds av en man vid namn Mantor. Dorei och hennes sällskap ger sig ut på en resa som blir farligare och mer fantastisk än vad någon kunnat föreställa sig.

Omdöme: Jag har ännu inte läst något av Karolina Bjällerstedt-Mickos.

Christina Brönnestam

Svart eld (2000, Natur och Kultur, 484 sidor): Vad hände egentligen den där fruktansvärda, heta dagen då smeden Sahrne och hans unge lärjunge Jarga grälade och smedjan gick upp i lågor? Ett halvår senare kom en vingbärare, en av kungens vitklädda riddare, till byn och började ställa frågor om Jarga, som varit försvunnen sedan branden.

Jarga och Sahrne är flyktingar i främmande land. Trots ömsesidig motvilja har de bara varandra att hålla sig till, men Jarga har en dröm om att han egentligen är av ädel härkomst och att han en dag ska få återförenas med sin riktiga familj. Men det är en dröm som bara resulterar i en desperat flykt, för inom Jarga växer ett okänt mörker som hotar att förgöra både honom och de människor han kommer nära.

Samtidigt hårdnar den politiska tonen mellan länderna i regionen och ett storkrig tycks vara nära att bryta ut. Den unge vingbäraren Erlo får en idé om hur konflikten ska lösas. Men alla uppskattar inte hans framgångar.

I vingbärarnas välordnade värld lever man med förnuft och rättvisa som ledstjärna. Bakom fasaden lurar dock oberäknelig svartsjuka och kanske ännu dolskare krafter, och i all hemlighet inleds ett spel som handlar om Erlo, en märklig gulddolk, en skandalös familjekrönika - och framför allt om Jarga.

Omdöme: Jag har ännu inte läst Christina Brönnestams bok.

Erik Granström

Svavelvinter (2004, Svensk fantasy, 518 sidor): Okända fiender ville döda överste Praanz da Kaelve, men han tänkte inte vänta på deras nästa försök. Smugglarskeppet från arsenalen i Siola låg redan klart för avfärd mot den karga ön Marjura vid polarisens rand. Besättningen hade skrapats ihop på bara tre dagar. Där fanns drakjägaren med det förbrända ansiktet, den tatuerade danserskan från Kargom och de märkliga Remuntradyrkarna. Alla ville de till världens ände i grumliga syften, men översten hade ingen tid till frågor eller försiktighet. Rikets svavelmonopol var hotat och det var av största vikt att han nådde sitt mål innan hösten kom till Marjura. Under sin resa mot klippön inser Praanz da Kaelve snart att hans uppdrag är långt mycket större än han först kunnat ana. Profetiorna viskar om den mystiska konfluxen och mäktiga krafter har satts i rörelse under ismassorna på Marjura. Frågor väcks: vilka är de mystiska shaguliterna, vad är målet för den arkeologiska expeditionen, och vilka hemligheter döljer egentligen ordet "Svavelvinter"?

Omdöme: Jag har ännu inte läst Erik Granströms bok.

Egen hemsida: Svavelvinter.nu

Göran Holmqvist

Dimman (2002, Gondolin, 320 sidor) är en berättelse om den eviga kampen mellan ljus och mörker, mellan gott och ont. En kamp som försiggår inne i var och en lika ofta som mellan olika läger. Världen består av flera parallella verkligheter, osynliga för varandra. Mellan dessa ligger Gränslandet, en sluss och den enda möjliga genomfartsleden. En läcka har uppstått. Mörkret utvidgar sig och den onde Baal är nära att återfå sin forna makt. Ondskan och dess hantlangare sipprar igenom.

Ludvig och Rebecca är två ungdomar, som får det livsviktiga uppdraget att täta läckan. Uppgiften att stoppa Ondskan kompliceras inte bara av dess skräckinjagande makt, utan också av möten med personer från andra sidan. Ibland är det svårt att avgöra vem som är vän och vem som är fiende...

Finns det någon objektiv sanning? Vem bestämmer vad som är rätt och fel? Är det trollkarlarna som håller magin i schack så att inte världens gränser sprängs? Är det Ludvig och Rebbecca? Eller är det Du...

Omdöme: Jag har ännu inte läst Göran Holmqvists bok.

Dan Hörning

Svärdsspel i Hadarlon (2000, Neogames, 250 sidor): Två män. Två kvinnor. En pojke. En bakfull alv. Deras vägar sammanstrålar vid Svärdsspelen i Hadarlon där Hargan och Ryana får mäta sin skicklighet med världens främsta klingmästare, där Yomeran söker svaret på en uråldrig gåta, där Janna måste läka sitt brustna hjärta, där Pelk genomgår den smärtsamma förvandlingen till man och där Manuari får möjligheten att supa som aldrig förr. Stadens herre, hertig Yssec, får besök av rikskonungen och en gäst han inte hade väntat sig. Allt detta sker medan onda makter kraftsamlar i den anrika staden.        

Svärdsspel är en svensk fantasyroman, mer inriktad på lättsam action och humor än stora episka händelser. Förvänta dig inga mörka lorder som försöker förinta världen, inga drakar, inga profetior - här är det svärdskamper, fylla, sex och viljestyrka som gäller...

Omdöme: Jag har ännu inte läst Dan Hörnings bok.

Egen hemsida: Svärdsspel i Hadarlon

Per Jorner

Handlingen i Per Jorners debutroman, Efter lägereldarna (1998, Norstedts, 572 sidor), kretsar kring Tim, som lever ett sorglöst, kringströvande liv i och omkring Vildsvinsskogen med sina tre vänner, ett liv som han älskar och inte kan se bortom. Desto sorgligare blir det för honom när grundvalarna för det livet tas ifrån honom och i ett slag tycks försvinna bortom horisonten.

Genom ett par oförutsedda möten dras Tim in i en händelseutveckling som han inte kan förstå, en konspiration som kan störta Riket i inbördeskrig. Tillmätt en betydelse som han inte vill acceptera och förtvivlad över sina försvunna lägereldar försöker han välja sin egen väg. Men ingenting är enkelt, och under sitt sökande efter vad han egentligen vill tvingas Tim lära sig andra saker, som hur man behandlar megaloper, hur man undviker att drivas till vansinne av pälsklädda skogsvarelser, och varför sommarfester och flodvågor helt enkelt inte går ihop.

Per Jorners andra bok, Blodmåne (2001, Norstedts, 266 sidor) handlar om en handfull magiker från ett hemlighetsfullt nätverk, en trupp legosoldater som för med sig en pojke från ett avlägset land, några unga människor som skickats ut av sin orden för att lära sig handskas med varandra. Alla färdas de mot samma mål, en gruvby vars glansdagar är förbi sedan länge. Det vidskepliga bergsfolket lever långt ifrån världen och sköter sina egna angelägenheter. Uppe på berget står den eviga stencirkeln som möter himlakropparnas rörelser. Gula löv faller i höstdunklet. Regnstänk glimmar på fönsterglas. Daggen blänker i morgondimmans spår, råkorna samlas, och gamla och nya maktförhållanden ställs på sin spets medan fullmånen nalkas.

Omdöme: Jag har ännu inte läst Per Jorners böcker, men Efter lägereldarna står på tur.

Egen hemsida: Per Jorner's Page Mk II

Niklas Krog

En krigares hjärta (1997, Rabén & Sjögren, 382 sidor): Ett uråldrigt rike vacklar mot sitt slut. Den unge kämpen Sayn har placerats som gränsvakt på en enslig ö mitt ute i nordanhavet, och i samma stund som han kommer fram bryter upproret ut. Ön attackeras av nordfolket, ledda av en svartklädd gestalt med stridsbestar, trollkarlar och andra ohyggliga varelser i sitt följe. Sayn och hans medkämpar måste lita till sin egen skicklighet och ett skört hopp om hjälp från trollkarlarnas Stora Råd. Men tvivlet växer, strider de verkligen på rätt sida?

En magikers styrka (1998, Rabén & Sjögren, 367 sidor): Tusen år har förflutit sedan det första frihetskriget. De onda makterna är förvisade till andra sidan Avgrunden och trollformeln som kan släppa lös dem låsta i Domedagsboken. En blivande magiker kan dock inte motstå bokens frestelse. I samma ögonblick som han tar den i sin hand är mörkret i rörelse igen!

En härskares själ (2000, Rabén & Sjögren, 302 sidor): Tusen år har förflutit sedan det andra Frihetskriget och Unadan har fått en ny härskare, en hårdför kvinna som heter Moriam. Från den återuppbyggda borgen Ainamoor styr Moriam sitt rike, fruktad av alla, älskad av ingen. Två barn lever där tillsammans med henne - Kazar och Yana. Hon påstår att hon är deras mor, men Kazar vet att hon ljuger. Han vet också att ett stort hot närmar sig.

Den stora fredens krig (2004, Rabén & Sjögren, 366 sidor) är en fristående "prequel" (utspelas före) trilogin om frihetskrigen. I En krigares hjärta återberättades historien om Den stora fredens krig som en gammal legend. Här kommer den till sist i sin fullständiga version. En morgon vaknar en man i Loriels palats av att en skugga kommit in i hans rum. Skuggan talar till honom om krig och kamp, och han inser att han är förändrad, att han inte längre kan se Unadan med sitt vanliga lugn. Samtidigt vaknar en enorm best ur en flera tusen år lång sömn i träsken vid Ockorumbergens fot. Den stora fredens krig kan börja.

Omdöme: Jag har ännu inte läst något av Niklas Krog.

Egen hemsida: Niklas Krog

Tobias Landström

Korset och tronen (2002, Neogames, 240 sidor): En skugga har fallit över kungariket Drunok sedan Kung Feran mördades. En del människor drabbas av fasansfulla förändringar. Ingen går säker och ingen har någon förklaring. På tronen kämpar drottning Selima mot upproriska hertigar, missväxt och hungersnöd. I en borg vid nordöstra gränsen finner den föredetta tjuven Garon en fristad hos häxjägare Regelius, som har kommit för att reda ut prelaten Almunds död. Tillsammans med Regelius kommer Garon en fruktansvärd hemlighet på spåren, vilket tvingar honom att lämna tryggheten i borgen. Sakta dras han in i kampen att skingra skuggan som vilar över kungadömet. Men går de förändrade att besegra? Vad är den mystiska artefakten under slottet? Kan de rädda kungariket i tid? Och klarar drottning Selima av att hålla samman riket?

Omdöme: Jag har ännu inte läst Tobias Landströms bok.

Egen hemsida: Tobias Online

Kristoffer Leandoer

Tornseglarna (2001, Bonnier Carlsen, 165 sidor): Han är bara en vanlig flyktingpojke från de ständiga småkrigen på fastlandet, det är Cassemelia säker på. Men ingenting vet de om honom, och i kväll ska Cassemelia för första gången i sitt fjortonåriga liv hjälpa till att peka ut en människas namn och öde. Hon har mycket att fundera över, innan hon ställer sig i den stensatta cirkel som bara hon och de andra i väktarfamiljen får beträda.

Omdöme: Jag har ännu inte läst Kristoffer Leandoers bok.

Eric Leijonhufvud

Vattenfolkets land (1981, Norstedts, 479 sidor): Denna första bok i Leijonhufvuds löst sammanhängande trilogi handlar om de båda ynglingarna Heydran och Remar. De växer upp kring en sjö som kort och gott kallas Vattnet, och befolkningen i byarna omkring den har vant sig vid att då och då åderlåtas av ett fasansfullt sjöodjur som kallas Levian.

Heydran är inte som alla andra. Han är mörkhårig och utstött. Som liten kom han flytande i en liten båt på Vattnets tillflöde genom det väldiga Himmelsberget. Så småningom blir Heydran och Remar goda vänner, och Heydran förälskar sig i Remars syster. De ska just till att gifta sig när Levian dyker upp och slukar flickan. Heydran svär att döda odjuret, och lyckas naturligtvis övertala Remar att övervinna sin rädsla och hjälpa honom.

Fodams uppdrag (1982, Norstedts, 269 sidor): Prins Fodam, styvson till kung Linke av Erenion, för ett vilt leverne. Han är inte omtyckt bland befolkningen, och när hans eskapader en dag går för långt tvingas Linke inse att han måste vidta åtgärder.

Erenion hotas av sitt mäktigare grannland. Kung Linke får nys om ett nytt vapen som tillverkats i en stad i södern - en kanon. Han måste få tag på ett sådant vapen före sin granne, om Erenion överhuvudtaget ska finnas kvar. Varför inte slå två flugor i en smäll? Linke bestämmer sig för att skicka en delegation till staden där kanonen finns, och som ledare för gruppen - åtminstone formellt sett - utser han prins Fodam.

Vägen till Vattnet (1985, Norstedts, 284 sidor): Ramhandlingen i den tredje delen utspelar sig hundratals år efter de andra böckerna. När Elnik och hans familj är på semester i staden Erenion, bryter ett kärnvapenkrig ut, och större delen av jordens befolkning dör ut. För det fåtal som lyckats överleva blir det en hård kamp för tillvaron.

Parallellt med berättelsen om Elnik och hans familj skildras ett antal historier som utspelas ungefär samtidigt som de två tidigare böckerna. Det berättas om hur Heydran hamnade vid Vattnet, vad Fodam gjorde efter den förra bokens händelser, etcetera. Berättelserna i de tre böckerna flätas därmed samman.

Omdöme: 6 poäng av 10 (Väl godkänt). Personerna är enkla, och storyn likaså, men åtminstone när jag senast läste dem (vilket var för några år sedan) tyckte jag att Leijonhufvuds böcker var spännande. Jag vet att de fått en del kritik på olika håll, bland annat för att vara fantasilösa, men så dåliga tycker jag inte att de är. Eftersom det här var bland de första fantasyböcker jag läste har de en särskild plats i mitt hjärta, men om jag skulle läsa dem för första gången idag vore nog mitt omdöme lite annorlunda. Om det kan man bara spekulera...

Egen hemsida: Astrid Lindgren

Bertil Mårtensson

Det stora som sker, sker ofta tyst. Så även i munken Vesaurus sagokrönika om händelserna under den epok då det Gamla riket gick under...

Runt ett bord på värdshuset Stjärnan högt uppe i den bergskedja som kallas De Väldiga sitter fyra män. Deras ledare Jore bär en magisk, gyllene pilbåge och är äldre än han ser ut. Den magre, dystre Väjde vinner alltid i spel. Med sig har de vapenbröderna Rothjem och Jotum. De fyra är vana att ligga några steg före, men mörka skuggor faller in över världen och det är deras uppgift att slå tillbaka dem. Men hur strider man mot skuggor? Eller mot människor som gått i förbund med troll?

In ur snöstormen vacklar den unge Jarel, klädd som för en sommarkväll. Kanske kan han bistå dem i kampen. Men det finns ett problem: Vem är han? Han vet det inte själv.

Om dessa händelser berättas i Vägen bort (1980, Replik, 245 sidor), den första delen i trilogin Maktens vägar. I de följande delarna berättas om Jarel, hur han blir de underjordiskas ledare och hur han övertar den gyllene bågen. Alla andra lyckas uppfylla sina drömmar, men Jarel tillbringar tio år på vandring, ensam och sökande. När alla tror att segern är vunnen, kallar ödet på Jarel ånyo. Kanske kommer han till sist att finna lösningen på det mysterium som är han själv.

De två andra delarna i Bertil Mårtenssons fantasytrilogi heter Vägen tillbaka (1980, Replik, 239 sidor), som är en direkt fortsättning på första delen, och Vägen ut (1983, Replik, 250 sidor), som är mer fristående.

Omdöme: 7 poäng av 10 (Väl godkänt). Jag gillar Maktens vägar, kanske främst för att det är en originell trilogi som får tankarna att gå till John Bauer. Dessutom är den spännande och lätt att komma in i. Jag rekommenderar Bertil Mårtenssons fantasyböcker! (Hans science fiction har jag inte läst något av.)

Andreas Roman

Drakväktare (1998, Neogames, 252 sidor): När skymningen sänker sig över Asharien rusar en ensam man genom skogen. Han är livrädd och jagad av onda män som har hans familj fången. Men han är beredd att offra sitt liv för att de ska återfå sin frihet.

Någonstans i en glänta sjunker en ung kvinna förtvivlat ner på knä. Hennes brors liv rinner ut i jorden och hon kan bara uppgivet se på när hans livsgnista långsamt slocknar.

I skogen finns också en liten trupp legosoldater. De är hyrda av en kvinna som söker efter ett tempel, sista delen i en plan som nu närmar sig sin fullbordan. Men tiden är knapp; hon är förföljd och hennes fiender är henne hack i häl.

Ingen av dessa känner varandra, men deras öden dras som nattfjärilen till elden mot en gemensam punkt. I mitten finns en svartklädd främling med ett mörkt förflutet och en hemlighet som är äldre än stenen i bergen. När allas vägar till slut korsas, väcks en slumrande konflikt till liv och de små människorna kommer snart erfara att deras liv aldrig mer kommer bli som förut.

Dräparen (1998, Neogames, 265 sidor): För tusentals år sedan sträckte sig det coloniska imperiet över nästan hela Mundana. De odödliga drakväktarna bar imperiet på sina axlar och de dyrkades som gudarnas sändebud.

Nu är det ingen som minns imperiet och allt som återstår är ruiner. När imperiet föll fick drakväktarna skulden och de jagades av dräparna, en hängiven samling män och kvinnor som med tiden blev övertygade att imperiet kunde resa sig igen och att priset för det var drakväktarnas blod.

Många av drakväktarna är döda nu. De som är kvar är spridda över världen, ständigt på flykt från dräparna som enats och blivit starkare under en ny, målmedveten ledare. Det verkar bara vara en tidsfråga innan den siste väktaren faller.

Tre år har gått sedan händelserna i Sunariskogen. Selina är anklagad för kätteri i sin hemstad. Madelein kämpar mot ensamheten och skulden hon känner för sin brors död. Men en vän är på väg för hämta dem, en man som beslutat att inte låta dräparna få den seger de söker, och än en gång dras kvinnorna in i den urgamla konflikten mellan väktarna och dräparna. Men den här gången är det annorlunda, för nu samlas drakväktarna för att förbereda sig inför en slutgiltig kamp och till slut slå tillbaka.

Demonen (1999, Neogames, 250 sidor): Mara, en av de starkaste drakväktarna, har svikit sina vänner och vänt sig till dräparna och den svurne fienden. Men varför? Vad är hennes syfte? Det ligger mycket mer än bara enkel makthunger bakom Maras beslut, men hur mycket vet hon egentligen av vad som pågår runt omkring henne och de andra drakväktarna? Maktbalansen i Mundana börjar skifta, men frågan är åt vilket håll och vem som styr den. En slutgiltig uppgörelse närmar sig...

Vargen och kättaren (2002, Neogames, 288 sidor) utspelar sig i samma värld som trilogin om drakväktarna, men är fristående. Vargar har belägrat Aios. De hemsöker byn varje natt och verkar söka efter något med systematisk grundlighet. De är aggressiva och målmedvetna och blir snart det stora samtalsämnet bland folk. Rykten sprids om häxans förbannelse, hon som brändes på bål av inkvisitionen för ett år sedan, och sakta sprider sig rädslan genom byn. Samtidigt som den första snön faller anländer Catleen till Aios. Hon är där för att hälsa på sin barndomsvän Sara och vet ingenting om vad som pågår. Hon blir dock snart varse att allt inte står rätt till och att vargarnas räder har en annan källa än bara hunger. Hon tvingas in i en situation där enda utvägen är att lösa konflikten mellan vargar och människor.

Vansinnet hotade att ta över. Jag kokade av ilska över att bli förrådd och förödmjukad, och jag vände mig stridslystet upp mot himlen; ögonen brann av helvetets eldar, men han som jag sökte var inte där.

Jag gick till Job. Jag slog ihjäl hans fru och brände ner deras hus. Sedan släpade jag den skrikande mannen ut på gården, och hängde honom i det största fruktträdet han hade. Han förtjänade det verkligen inte, men jag gjorde det ändå.

Andreas Roman har i När änglar dör (2001, Neogames, 200 sidor) lämnat världen Mundana och griper sig istället an legenden om Satan. I jagform berättar den onde om sin egen syn på historien, från Skapelsen och framåt.

Omdöme: Jag kan lika gärna säga det med en gång: rollspelsfantasy är inte det bästa jag vet. Hela vitsen med fantasy, åtminstone en stor del av vitsen, är i mina ögon skapandet av vad professor Tolkien kallade "sekundärvärld" (vare sig den världen liknar vår egen värld eller är ganska olik den). Att istället låta sin berättelse utspela sig i en värld som skapats av någon annan (t.ex. en rollspelstillverkare som Neogames), vad är det för vits med det? Den största poäng jag kan se är möjligen att författaren kan ägna sig helt åt själva berättandet, och desto mindre åt skapandet av sin värld - men varför inte ägna sig åt "realistisk" litteratur istället? För så väldigt "fantastiskt" blir det inte. Nåja... Hursomhelst är Andreas Roman en jämförelsevis god berättare och beskrivare av den värld som berättelsen nu utspelas i. Till nackdelarna hör ett ibland kanske väl nutida språk, möjligen påverkat av Hollywoodproduktioner. Det finns också en del berättargrepp (t.ex. att upprörda personer PRATAR SÅ HÄR) som jag personligen har svårt för, men det ska inte ligga författaren till last. Andra boken är mer spännande än den första, och tredje boken är nog den mest intressanta. Trilogin om drakväktarna får av mig omdömet 5 av 10 (Godkänt). Vargen och kättaren har jag inte läst.

Till När änglar dör vill jag ge omdömet 6 av 10 (Väl godkänt). Avsteget från rollspelsvärlden hör till det som bör premieras, likaså det tema som valts - något som tilltalar mig personligen. Roman har gjort en hyfsad research och har en intressant grundidé - för att inte säga mycket intressant: Att boken skrivs ur Satans perspektiv och tolkar denna gestalt som en mörkare aspekt av Gud (den ljusa aspekten hämtar namn från GT:s/Torans Jahve). Det finns också en intressant twist framåt slutet, men den ska förstås inte jag avslöja här. Dock - och detta är det stora minus - hade författaren gott kunnat ta sig lite mer tid och eftertanke för att ge sitt verk ett riktigt filosofiskt och psykologiskt djup. Personporträtten och bokens frågeställning tar sig inte så djupt under ytan, vilket är synd eftersom tanken annars är god. En ny bok från Roman ska vara på gång, utanför fantasyns genre, så jag hoppas att han lägger ned lite mer ansträngning på psykologin den här gången. Läs gärna Dostojevskij!

Egen hemsida: The homepage of Andreas Roman

Göran Sahlén

I världens sju länder har man genomlevt tio års förödande krig därför att den mäktige kungen av Kirosticti har försökt utropa sig till Storkonung. Han inser inte själv att den drivande kraften bakom honom är prästerna De Grå, magins förvaltare med starka psykiska Gåvor och ägare till en av världens tre Kistor av omätlig kraft. Deras maktlystnad vet ingen gräns, inte heller deras ledares ondska. Om kistorna berättas att de var för sig kan döda, men tillsammans kan de bli världens undergång...

Göran Sahléns debutroman Sju konungariken (1996, Rabén & Sjögren, 357 sidor) påstår förlaget vara science fiction, men jag, och säkert fler med mig, tycker snarare att det är fantasy det rör sig om.

Omdöme: 4 poäng av 10 (Knappt godkänt). Jag tycker att Sahlén för det mesta har intressanta idéer, men det blir ändå inte riktigt bra. Detta kan ha flera orsaker. Personligen tycker jag att han gott kunde ha dragit ut storyn på två eller rentav tre böcker, och skildra händelseförloppet lite mer ingående, kanske med ett par eller fler bihandlingar. Så som Sahlén har gjort, tycker jag att han inte riktigt tagit tillvara på sina goda idéer.

Språket är inte som jag skulle vilja ha det. Meningarna är ofta långa och innehåller för "moderna" ord, vilket också drar ner betyget. En annan sak är personnamn och de olika ländernas identitet. Sahlén borde ha systematiserat sina namn bättre, eftersom de ofta är ganska krångliga, och så borde han ha gett de olika länderna större särprägel. Jag hoppas att nästa bok av Sahlén blir bättre på dessa punkter, för det är inget fel på författarens fantasi.

Om du känner till fler svenska fantasyförfattare, så skulle jag uppskatta om du kontaktade mig. Min e-postadress är jimmy.sand@home.se.

Vet du inte hur du hamnat här? http://jimpan.webb.se/