|
Jimmy Sand, våren 2000. När man talar om begreppet ’kultur’, är utgångspunkten en av två möjliga definitioner. Den ena, och i vardagligt tal mest flitigt använda, är den ’estetiska’ definitionen, enligt vilken kultur utgörs av sådant som konst, litteratur, teater, etc. Den andra definitionen är den avsevärt bredare ’antropologiska’. Denna avser de mönster av föreställningar, kunskaper, normer och värderingar som människan bär upp i sitt dagliga liv och som hon delar med andra, inom ett samhälle eller en del av ett samhälle. Vi ser att det som de båda definitionerna syftar på inte är två helt skilda ting – snarare kan man betrakta det estetiska kulturbegreppet som toppen av ett isberg, och det antropologiska som det som finns under vattenytan. Kulturen i estetisk mening blir en konkret manifestation av den mer abstrakta antropologiska kulturen, som en bekräftelse av eller en reaktion mot den. Det är det senare kulturbegreppet som är mest meningsfullt att utgå ifrån när man talar om förhållandet mellan kultur och kommunikation. Begreppet ’kommunikation’ definieras lämpligast som ett socialt samspel genom utbyte av meddelanden. Detta omfattar inte enbart tal och skrift – även mer omedvetna uttrycksmedel, så som kroppsspråk, minspel och klädstil, hör till den företeelse som kallas kommunikation. Det blir uppenbart att det inte går att undvika att kommunicera, och dessutom är det en nödvändig förutsättning för att en människa ska kunna existera som social och kulturell varelse. Utan att delta i det samspel som är kommunikation, kan hon aldrig lära sig ett språk (inte ens sitt modersmål); hon kan aldrig ta del av och förstå de mönster av – explicita eller implicita – föreställningar, kunskaper, normer och värderingar som utgör en kultur. Detta deltagande och tillgodogörande kallas ’socialisering’, och är en process som pågår hela livet. Kultur och kommunikation existerar i symbios med varandra. För att en individ ska kunna vara medlem av en kultur, är som sagt kommunikation ett nödvändigt medel – men det fungerar även i motsatt riktning. Eftersom all kommunikation bygger på de föreställningar, kunskaper, normer och värderingar som kulturen rymmer, tolkas de utskickade meddelandena utifrån vars och ens kulturella referensramar. All ny information man tar emot, sätts i relation till det man redan tillgodogjort sig. Även om den kan vara omedveten och oavsiktlig är kommunikation aldrig – ens i den mottagande änden – en passiv företeelse; det är en aktivitet där man, ofta omedvetet, tolkar allt man förnimmer. Därigenom genomgår kulturen en ständig revidering – såväl på det individuella planet, i form av individens förändrade förståelse av de sammanhang hon ingår i, som på det kollektiva, genom att individen utifrån sin egen förståelse sänder ut nya meddelanden som förändrar andras individers uppfattningar. En sorts förmedlare av kommunikation, som under det senaste århundradet fått allt större betydelse, är medierna (framförallt tryckpress, radio, television och – under det allra senaste decenniet – Internet). Eftersom dessa medier är just förmedlare av budskap, lyder de i princip under samma lagar som den direkta (oförmedlade) kommunikationen mellan två eller flera individer. De förmedlar meddelanden, som mottagaren måste tolka utifrån sina egna, på förhand givna kulturella referensramar. För att diskutera mediernas inverkan på människors uppfattningar, är det fruktbart att utgå från begreppen ’mediekultur’ och ’realkultur’. Det senare kan förklaras som den reella, konkreta kultur som människan i sitt dagliga liv är en del av. Denna hämtar mediekulturen sedan stoff från, främst i form av ett symbolspråk som uttrycker de mer djuptliggande värderingar och föreställningar som råder. För att exempelvis en film ska uppfattas som trovärdig, måste den bygga på värderingar och föreställningar som åskådaren redan tagit till sig – även om hon inte nödvändigtvis behöver dela dem. Gör inte filmen det blir den i sämsta fall fullkomligt obegriplig. Ett exempel på detta fenomen är den amerikanska filmen Independence Day. På amerikanska biografer fungerar den alldeles utmärkt – då den bygger på amerikanska värderingar och föreställningar, som patriotism och tron på USA som frihetens och demokratins främsta förkämpe – medan den av svenska biobesökare kanske främst uppfattas som skrattretande patetisk. Då ligger ändå den amerikanska och den svenska realkulturen relativt nära varandra. Ett mer extremt exempel är den kinesiska filmen Sinnui yauman (A Chinese Ghost-Story), som bygger på österländska myter och symboler. För en östasiat kan den mycket väl vara både spännande och skrämmande, medan den för en europé eller amerikan ter sig aningen obegriplig, och i bästa fall komisk. Vi ser alltså att mediekulturen är en avbild av realkulturen, men det är en förvrängd sådan. För att vara trovärdig måste den återge verkliga förhållanden – samtidigt som den inte kan representera alla aspekter av realkulturen. Denna brist på utrymme gör att de symboler medierna använder sig av aldrig kan bli mer än stereotyper. Eftersom realkulturen är betydligt mer nyanserad, gör detta att många individer kan uppleva en del av de bilder som förmedlas genom mediekulturen som kränkande. Detta gäller till exempel kvinnors roller i underhållningsfilmer – en bransch som länge varit mansdominerad. De manliga stereotyperna är betydligt fler, och därmed mer representativa, än de kvinnliga. Den senaste tiden har det dock skett en förändring inom detta område, liksom det gör med jämställdheten inom realkulturen, men det går aldrig helt att undvika att åtminstone någon samhällsgrupp känner sig felaktigt porträtterad i medierna. Eftersom mediekulturen endast tar upp symboliska uttryck för värderingar och föreställningar i realkulturen – inte värderingarna och föreställningarna själva – kan de inte förändra människors uppfattningar på ett djupare plan. Medierna kan endast sprida och befästa de uppfattningar som redan finns. Därför finns det inte mycket till grund för exempelvis den debatt om videovåld som fördes under åttiotalet och förra hälften av nittiotalet. Debatten kretsade kring frågan om huruvida våldsskildringar på film (och sedermera även i TV- och dataspel) leder till ett ökat våld i samhället. Man kan nu konstatera att medierat våld spelar en mycket liten roll i sammanhanget – långt viktigare faktorer är uppväxtförhållanden och den ekonomisk-sociala situationen. Så djupt rotade värderingar som det rör sig om, tillskansar sig individen vid en mycket tidig ålder, och det är inte mycket som medierna kan göra för att radikalt förändra dem. Våldsskildringar på video och film kan möjligen vara en inspirationskälla för tillvägagångssättet för våldsutövningen – allt övrigt står realkulturen för. Det försvinnande fåtal individer som låter sig inspireras av videovåld redan är så socialt störda, att de skulle ha sökt utlopp för sina våldstendenser även om inte själva inspirationskällan funnits. Man skulle rentav kunna tänka sig att medierat våld för de allra flesta fungerar som ett slags katharsis – istället för att utöva reellt våld, får man utlopp för sina destruktiva drifter genom att ta del av medierat våld. Frågan står öppen. I fotspåren av 1800-talets imperialism, har enligt en populär uppfattning följt en slags ’medieimperialism’. Med spridningen av den västerländska kulturen till de dåvarande kolonierna, skapades en förutsättning för att bygga upp ett världsomspännande nätverk av bland annat filmdistribution och nyhetsrapportering. Följden av detta – sägs det – har blivit att vi, genom spridningen av västerländska värderingar i film- och nyhetsmedier, har fått en ’globalisering’ av realkulturen. Eftersom USA – genom framförallt Hollywood och CNN – har den dominerande kontrollen över dessa medier, brukar man även tala om denna process som en ’amerikanisering’ eller som en ’amerikansk medieimperialism’. Genom spridningen av Hollywoods filmer och CNN’s nyheter, skulle med andra ord alla realkulturer över hela världen bli alltmer lika den amerikanska. Mitt tidigare resonemang visar på bristerna i denna tes. Visserligen har de amerikanska medierna en dominerande ställning, som det skulle ligga i allas intresse om den fick större konkurrens från Europa och – kanske framförallt – från Asien och Afrika, men det är inte så mycket amerikanska föreställningar och värderingar de sprider, som det är symbolerna för dessa värderingar och föreställningar. Tar man sådana symboler från en realkultur och via mediekulturen sprider dem till andra realkulturer, så är det långt ifrån säkert att man får ut de värderingar och föreställningar som de bygger på. Symbolerna måste alltid tolkas av mottagaren, och har denne andra kulturella referensramar än sändaren, så får symbolerna andra betydelser för mottagaren än de har för sändaren. Två exempel på detta som jag redan tagit upp är filmerna Independence Day och Sinnui yauman (A Chinese Ghost-Story). Diskussionen om hur mediernas själva karaktär påverkar kulturen är knappast ny – den har i själva verket redan förts i mer än två tusen år. Ankomsten av skrift till grekernas muntliga kultur var en av de viktigaste faktorerna i skapandet av den västerländska civilisationen, i den meningen att den möjliggjorde ett mer rationellt tänkande. Genom att sätta sina tankar på pränt gör man det avsevärt enklare att granska dem och upptäcka eventuella brister, samtidigt som man möjliggör en mer effektiv spridning av idéerna till andra eller bevarande av dem för eftervärlden. Ankomsten av skrift utgjorde ett språng i den teoretiskt vetenskapliga och praktiskt teknologiska utvecklingen. Abstrakta resonemang kunde föras på ett helt nytt sätt, för om läsaren tappade bort sig eller om det var någonting han inte förstod, så var det bara att gå tillbaka en bit i texten eller att ta en paus och återuppta läsandet vid ett senare tillfälle. Sådana möjligheter finns inte alls på samma sätt i en muntlig kultur. För att bli ihågkommet måste allt resonerande och berättande i en muntlig kultur bygga på upprepandet av välkända element, och därmed lämnas inte lika stort utrymme för abstrakt tänkande. Neil Postman hävdar i sin bok Underhållning till döds (Amusing ourselves to death, 1985) att den västerländska kulturen befinner sig i en övergång från skriftkultur till bildkultur. Det ser han som oroväckande, eftersom bildmediet – liksom talet i en muntlig kultur, om än inte på samma sätt – begränsar möjligheterna till rationellt tänkande och djupare resonemang. Liksom talet i en muntlig kultur, måste bildmediet använda sig av kulturella symboler som är lätta att känna igen (även om man inte är medveten om det). Även om man inte ens i skrift kan undvika att använda sig av kulturellt och ideologiskt färgade symboler – för allt språk är egentligen symboliskt, i den meningen att man måste socialiseras in i ett kulturellt sammanhang för att kunna använda och förstå det – så är en kultur dominerad av bildmedier långt mer centrerad kring stereotyper och konkreta uttrycksformer. Ett fotografi, för att ta ett exempel, kan inte avbilda det abstrakta begreppet ’människa’ – det kan bara visa en konkret bild av en människa. Eftersom mediekulturen, som jag redan påpekat, endast kan representera ett begränsat antal aspekter av realkulturen, är det dessutom så att det bara är de som uppfyller stereotyperna som ’gör sig bra’ i ett bildmedium. Bilden – inbegripet den rörliga bilden – är beroende av mottagarens tolkning på på ett helt annat sätt än vad talet och skriften är, och det påverkar en bildkultur även i övrigt. Är man inte konkret, fotogenisk och underhållande, så är det ingen som orkar ägna en nog mycket uppmärksamhet för att ta till sig det budskap som man önskar få ut. Postman förutspår att övergången från skriftkultur till bildkultur kommer att göra den västerländska civilisationen ytlig och intellektuellt försoffad. Det ligger en hel del i hans resonemang, men lyckligtvis har vi en bit att gå innan den dystopi han målar upp har förverkligats. I dagens läge existerar skriften parallellt med bilden, och om det på något sätt skulle kunna förbli så vore det fruktbart för vår kultur. Med det senaste decenniets uppkomst av Internet som ett slags multimedium (rymmer såväl bild och ljud som text) är inte det helt otänkbart. Kritiken av det moderna – bland annat riktad av filosofer som Friedrich Nietzsche och Martin Heidegger – har ju inte minst varit att vårt rationella tänkande fört oss bort från det som är väsentligt. Med bilden som ett emotionellt komplement till den rationella skriften, kanske det går att stävja den utvecklingen. Och om det går som Postman befarar, så är det bara att konstatera att utvecklingen är en pendelrörelse. KällorFilmmaterial
Litteratur
|
|
Vet du inte hur du hamnat här? http://jimpan.webb.se/ |