Ekonomin i
Sverige från medeltiden till idag- en översikt
I Sverige
under folkungatiden på 1250-talet till 1300-talets slut, dominerades handeln av
tyska köpmän. I Visby fanns en förbund mellan de tyska städerna som idkade
handel i Väst- och Nordeuropa. På 1300-talet blev Visby omsprunget av Lübeck
som nu blev Hansans ledande stad. Hansan var en mäktig handelsorganisation med
handelsstäder vid Östersjön (Lagerqvist, s 101). Allt detta innebär att
landet självt var föga utvecklat vad gäller handelsväsendet under denna
tidpunkt i historien och det skulle dröja till stormaktstiden under 1600-talet,
innan Sverige blev en riktig handelsnation att räkna med. Detsamma gällde den
feodala organisa-tionen som inte var så omfattande i landet, vilket vi sett
tidigare.
Under
1300-talet fick kungen avkastning av gårdar runt om i landet, från kungsgårdarna.
Detta för att kunna avlöna sina soldater och för egen del, några övriga
skatter förekom inte.
En viktig
produktion blev bergsbruket i Norberg och Stora Kopparberg under medeltiden, där
bröts järn och koppar vilket gav penninghushållningen en skjuts uppåt. Detta
påverkade i sin tur den långväga handelns ökande omfattning från 1300-talet
och framåt. I Nordeuropa var
I Sverige
finns det inga belägg för att de sk. skattebönderna eller sjävägande bönderna
skulle haft en bättre ekonomisk ställning under medeltiden. Deras bättre rättsliga
status innebar inte alltid lägre beskattningar eller att de var mera välmående,
utan ofta istället tvärtom (Magnusson, s 77). Storgodssystem eller huvudgårdar
har funnit i Sverige men minskade i antal och betydelse efter agrarkrisen på
1350-talet (aa., ss 84-85). Den var mer utbredd än man tidigare antagit även
om det ej var i majoritet inom jordbruket i Sverige som i övriga västeuropa
under denna tiden (aa., s 87). Vid perioden runt år 1280 fick frälset
skattefrihet i Sverige och rusttjänst hos kungen. Detta innebar att län upprättades
efter feodalistiskt mönster. Feodaladelns stärkta ställning innebar samtidigt
en försämring för allmogen. Samtidigt lyckades landet hålla kvar en stark
oberoende bondeklass och de agrara produktionsföhållandena kom därför aldrig
att helt feodaliseras. Vid medeltidens slut hade denna klass fortfarande cirka hälften
av landets odlingsmark kvar i besittning. Länen delegerades ut av Kungen till
adelsmän, men kunde återkallas vilket innebar att någon ärftlig
kvasi-egendom för de som innehade länen aldrig utvecklades i landet (Anderson,
ss 162-163).
Över 90% av
Sveriges befolkning hade på 1500-talet sin huvudsakliga sysselsättning i
jordbruket. De svenska böndernas ekonomi byggde på självhushållning, vilket
innebar att de flesta varor producerades på gården eller inom byn. Varor som såldes
utanför det egna området var vid denna tiden t.ex järnet från Berslagen,
tyger och klädesplagg från Västergötland och Hälsingland. De största
importvarorna var salt för konservering av livsmedel och kläde främst för
att tillgodose efterfrågan från de högre stånden i landet (Historiens
huvudlinjer 1, s 127). Bergbruket omvandlades från en liten hantering till en
betydelsefull industri i slutet på 1500-talet i landet. Det var främst två förändringar
som möjliggjorde denna förändring. Den första var att man började kunna
framställa tackjärn i masugnar och inte som tidigare smidesjärn med ojämn
kvalitet. Dels så byggdes hammarsmedjor där man kunde färska (bränna bort en
del av kolet) tackjärnet till smidbart stångjärn. Järnet blev Sveriges
viktigaste exportvara under Gustav Vasas regeringstid och framåt, från att ha
varit en fjärdedel av exportvärdet steg järnets andel till tre fjärdelar av
det samlade exportvärdet. Då hela exportvärdet samtidigt höjdes så innebar
det att järnexportens absoluta värde fördubblades från 1550-talet till år
1600 och femdubblades sedan under 1600-talet. Koppar utvanns allt mer vid Falun
och dess absoluta värde 20 faldigades flera gånger i slutet på
1500-talet i jämförelse med siffrorna under Gustav Vasas tid.
Sala
silvergruva spelade också en roll under 1540-talet framförallt, dess betydelse
var främst som inkomstkälla till staten, ej till landet i helhet.
Utrikeshandeln
styrdes inte längre via Lübeck men istället kom holländarna att överta
denna rollen och de svenska köpmännens inflytande förblev litet.
Sverige var
under denna tiden ett starkt specialiserat råvaruexporterande land (aa., ss
129-130). Sverige under 1500-talet utvecklade en mer organiserad förvaltning av
riket, genom ökad naturahushållning och genom att organisera kronans handel.
Inkomsterna till staten för försäljning av olika varor steg under denna
perioden (Lagerqvist, s 145). Sverige förde alltmer en merkantilistiskt politik
från 1500-talet, och utvecklingen förstärktes under 1600-talet (Magnusson, s
163). Förvaltningen i landet fick fastare former under rikets kansler Axel
Oxenstierna. Centrala ämbetsverk i huvudstaden och länsstyrelser under landshövdingar
tillsattes. Uppgifterna var bl.a för landshövdingarna att på det lokala
planet kontrollera skatteuppbörden med hjälp av sina fogdar (Historiens
huvudlinjer 1, ss 184-185).
Den ekonomiska
expansionen under 1600-talet innebar att man försökte utvidga handeln mot östeuropa
och centraleuropa vilket dock misslyckades då den ryska och polska exporten tog
andra vägar än via Sverige, däremot lyckades man med att sälja koppar och järn
i allt större utsträckning på världsmarknaden. En fördubbling av järnexporten
uppnåddes under 1600-talets tre första decennier och tredubblades därefter
fram till år 1700. Bl.a var en faktor viktig i detta sammanhanget och det var
den allt bättre kvaliteten på det svenska järnet. Nu kunde man smida järn
med större hårdhet, det sk. vallonjärnet tillverkades nu och i mellansverige
uppkom flera järnbruk (aa., s 171). Sveriges finanser var ansträngda under de
många krigen, men ändå kunde den svenska utrikeshandeln med järn och trävaror
fortsätta att växa ända fram till de två sista åren av Karl XII:s
regeringstid, till år 1716 (aa., s 178).
Vad innebar förändringar
i de materiella villkoren för vanliga människor under industrialiseringen?
Fick de det bättre standardmässigt? Vad betydde produktionssystemet för samhällets
utveckling? Här kommer vi att göra en översikt av den ekonomiska utvecklingen
med sikte på att se hur samhället förändrades och vad det betydde för människorna.
Grunden för
den ekonomiska expansionen i Sverige, liksom i övriga Europa låg i den
jordbruksrevolution som tog fart under 1700-talet. Den ökade produktionen per
person gav en ökad arbetsfördelning, ökad marknadsproduktion och en ökad
kapitalbildning (sparandet ökade till nya investeringar).
Tillväxten av
produktionsfaktorerna arbete, land (genom nyodlingar bl.a) och kapital låg
bakom jordbrukets förbättringar från
1750-talet i Sverige. I början av 1740-talet fördes den ekonomiska politiken
av ett parti som kallades ”hattarna”. Sverige hade då en expansiv ekonomisk
politik (merkantilismen) och staten gav stora bidrag (subventioner) till
industrin för att exporten till andra länder skulle bli stor. Penningmängden
steg och därmed även priserna, det blev inflation. Detta ledde till ett
underskott i statens finanser, staten hade en underbalanserad budget.
I mitten på 1760-talet ändrades så regeringsmakten till en grupp
kallad ”mössorna”. Dessa avvecklade subventionerna, minskade penningmängden
och halverade priserna. Denna deflationspolitik (prissänkningar på varor och
tjänster) resulterade i en återhämtning i ekonomin, och en ökad ekonomisk
tillväxt.
Deras
ekonomiska politik innebar också att man drev igenom ett antal lättnader i den
stränga näringslagsstiftningen, resultatet blev ett för stort prisfall vilket
drev upp antalet konkurser hos de industrier som beviljats statliga lån av
riksbanken tidigare. Arbetslösheten steg av detta och 1769 återtog
”hattarna” regeringsmakten ett par år för att återigen lämna tillbaka
den till ”mössorna”. Denna splittra politik ledde till slut till den starka
monarkins inträde med Gustav III på tronen (Historiens huvudlinjer 1, s 272).
Levandsstandarden
i Sverige under 1700-talet har bl.a mäts utifrån reallöner (nominell lön
dividerat med ett levnadskostnadsindex), gällande framförallt för en begränsad
kategori löntagare, oftast de lägst betalda. Ett annat sätt att mäta
levnadsstandardens förändringar har utgått ifrån variationer i
bruttonationalprodukten per individ (BNP/capita), (Jörberg (a), s 3).
Mellan 1735
till 1800-talets början skedde en sänkning i reallönerna för jordbrukarna,
mellan 1800-1820 ökade reallönerna för att sjunka igen fram till 1840-talet.
Därefter skedde en ökning i reallönerna fram till 1900-talets början (aa., s
6). I början av 1800-talet hade den fortsatta befolkningsökningen gjort att många
människor saknade försörjning, det är möjligt att Sverige då hade det störta
antalet undernärda och egendomslösa någonsin i historien att ta hand om
(Lagerqvist, s 313).
Handeln och
industrin stor i förgrunden för statens intressen under 1700-talet. De
merkantilistiska idéerna stod på sin höjdpunkt nu och det infördes bl.a ett
sk. produktplakat, efter engelskt mönster: navigationsakten. Detta kom år 1724
och innebar att man försökte gynna svenska handel och sjöfart genom att förbjuda
fartyg att införa andra varor än de som kom från det egna landet.
Handelskompaniet bildades också, bl.a det ostindiska kompaniet 1731. Vi mitten
på 1700-talet kom manufakturerna också till Sverige i större skala. Det var
genom statliga lån flera av dessa kom till och de underkastades statlig
reglering till stor del.
Järnproduktionen
blev nu allt mer betydande för den svenska industrin och från 1700-talets början
fram till århundradets mitt uppgick den genomsnittliga exporten av 45 000 ton
per år. Detta var två tredjedelar av den totala exporten från Sverige
(Historiens huvudlinjer 1, ss 239-240).
Under
1800-talets början inträffade en befolkningsökning i Sverige. Staten satsade
betydande summor på infrastrukturen under denna period och flera finansiella
institutionerna, som banker, bildades (Lundh, s 24). Den kraftiga folkökningen
hade i Sverige på 1830-talet givit upphov till en stark tillväxt av
jordbrukets underklasser men den ökade produktiviteten (produktionsmängd per
person) inom jordbruket under 1800-talet gjorde att både folkmängden och
levnadsstandarden kunde öka samtidigt, vilket inte skett tidigare i historien.
Tidigare hade ökad folkmängd alltid lett till mer fattigdom för folket.
Produktiviteten kunde nu hålla jämna steg med den ökade efterfrågan som folkökningen
gav upphov till, vilket förhindrade prisökningar. Dessutom ökade industrins
arbetstillfällen så mycket att antalet arbetslösa inte steg, vilket annars
skulle ha sänkt lönerna för arbetarna.
Man kan jämföra
utvecklingen i Sverige med det först industrialiserade landet. En debatt har förts
i England om industrialiseringens effekter på levnadsstandarden generellt i
landet. Man har en splittrad bild av vad som inträffade mellan 1750-1850 i
vissa stycken. Det finns de som emellertid hävdar att en stagnerande eller
sjunkande levnadsstandardsnivå infanns sig i England under den andra hälften
under 1700-talet, men att detta inte berodde på industrialiseringen som kan
antas ge högre arbetslöshet, utan på den stora folkökningen i landet under
denna period. 1800-talet gav däremot mer entydigt en standardökning anser de
flesta forskare. Det gäller i alla fall för kvantitativa data som ökade reallöner
osv.., men mera osäkert om ”mjuka faktorer” som livskvalitet t.ex.
Det viktiga
under 1800-talet var dock att England undslapp ”den malthusianska fällan”
(efter nationalekonomen Thomas Malthus på 1800-talet) som första land i
historien. Tidigare hade alltid folkökning lett till ökade livsmedelspriser
och sänkta reallöner. Nu vederlades Malthus teori och folkmängd och
levnadsstandard ökade parallellt. Anledningen till detta brukar antas vara den
ökade produktiviteten inom jordbruket, vilken kunde hålla jämna steg med den
ökade efterfrågan som folkökningen gav upphov till vilket förhindrade prisökningar,
samt att industrins arbetstillfällen ökade så mycket att ingen stor reservarmé
av arbetslösa skapades vilket skulle ha pressat ner lönerna (Lundh, ss 18-23).
Inkomster och
konsumtionsnivå steg i Sverige, liksom produktiviteten inom jordbruket under
perioden 1820-1850-talen (Schön (b), s 29). Samtidigt finns flera faktorer som
tyder på att utvecklingen under 1830-talet gynnade de besuttna, medan den
starka befolkningsökningen samt tendensen till sjunkande reala daglöner
innebar en ökad proletarisering. (aa., ss 30-31). Mellan 1830 fram till
1840-talets slut minskade konsumtionen av livsmedel vilket kan ses som ett
tecken på en ökad social differentiering, förbunden med en något sjunkande
levandsstandard för de växande underklasserna. Samtidigt som stigande
inkomster för de besuttna var fallet (aa., s 47). De höga spannmålspriserna
drev på investeringarna. En betydande ökning i produktionen av spannmål i
hela Sverige fanns också under perioden 1780-1829.
Försörjningsförmågan inom jordbruket ökade pga skiftesrörelsen och
nyodlingsverksamheten, som gav en jämnare och säkrare produktion av livsmedel.
Generellt sett
blev 1800-talet dominerat av skiftesverket (uppdelning av jord) och laga skifte
år 1827 innebar en krafig ökning av den odlade jorden bl.a genom uppodlingen
av allmänningarna. 1870 var ungefär hälften av jorden skiftad, så det var en
långsam process. Under denna period blev potatisen viktig för folkets försörjning:
1815 var produktionen 120 000 ton potatis, år 1870 1 miljon ton, befolkningen
steg under perioden från 2,4 till 4,1 miljoner men jordbrukets ökande
avkastning gjorde att försörjningen blev bättre hela tiden, även om framgångarna
inte kom det stora flertalet jordbrukare tillgodo utan främst de självägande
bönderna (Historiens huvudlinjer 2A, s 34).
För
jordbruksarbetarna var villkoren olika, även om generella förbättringar
skedde under perioden från 1800-talet och framåt vad gäller levnadsstandard
och löneutvekling.
Statarna var egendomslösa jordbruksarbetare vilka anställdes på en jordegendom, för en viss tidsperiod. Dennes inkomst bestod till största delen av naturaförmåner, dvs. mat och dryck utbetalades som lön. Kontantdelen var en liten del av ersättningen för utfört arbete. Statarsystemets ekonomiska fördelar hade gjort det gamla torparsystemet gammaldags. Detta system hade tidigare dominerat bland jordbrukets egendomslösa jordbruksarbetare. Det var nu bättre att ha anställda arbetare i närheten av godset, när arbetsgivaren behövde utnyttja arbetskraften. I Sverige fanns statarklassen allt sedan 1700-talet, men tillväxte betydligt i antal mot slutet av 1800-talet och var en stor arbetskratsandel i landet runt sekelskiftet och även under 1920-1930-talen. Stataren kunde ej flytta som han ville, utan var bunden till godset under en fastställd kontraktstid. Systemet tillväxte under en period då bondeklassen hade en stark makt och inflytande på den förda politiken i landet. (Jervrud, ss 1-3).
För statarna
var arbetstiden längre generellt sett jämfört med andra grupper av
jordbruksarbetare och även jämför med industriarbetarna (aa., ss 9-11).
Runt
1850-talet närmade sig Sverige också liberalismens ideal vad gällde
frihandelsprincipen. Livsmedelstullarna sänktes, alla import- och exportförbud,
utom förbudet mot export av järnmalm, avskaffades. En viktig förespråkare för
detta var finansminister J. A. Gripenstedt vars frihandelsreformer var viktiga för
utvecklingen inom näringslivet. Tullfrihet för livs-medel infördes och
tullskyddet för den svenska industrin sänktes. Anledningen till detta var att
de ledande näringsverksamheterna i Sverige; jordbruket, bergsbruket och
skogshanteringen var så utvecklade att protektionismen inte längre var ett
skydd för storbönderna och de borgerliga företagarna (Historiens huvudlinjer
2A, ss 59-60).
Löneskillnader
fanns, speciellt innan kollektivavtalen kom på 1920-talet.
Kontantlönen som var en del av betalningen till statarna, steg långsammare
än priserna åren 1913-1917 och ingen levnadsstandardökning skedde förrän
runt år 1917. Då pga inflationen och de kraftiga löneökningarna som då
genomfördes för statarna. 1920-1923 föll levnadsstandarden åter under
depressionen, men levnadskostnaderna sjönk samtidigt så en utjämning skedde
och reallönen blev konstant för statarna.
Efter 1924 var
utvecklingen stabilare då fackföreningsrörelsen och kollektivavtal hjälpte
upp sistuationen för jordbruksarbetarna. Ett för stort arbetskraftsutbud höll
dock nere lönerna under hela 1920-talet. Den 12 oktober 1944 bestämdes i avtal
att statarna skulle bli lönearbetare för att ej halka efter bl.a
industriarbetarna så mycket som de tidigare gjort. Den 31 oktober 1945 trädde
det nya kontantlönesystemet i kraft. (Jervrud (b), s 3).
Sveriges förändring
från jordbruksproducent till modern industristat antas börja under senare hälften
av 1800-talet, tre fjärdedelar av vår befolkning levde ännu av jordbruk på
1860-talet. Vid första världskrigets utbrott hade jordbrukarna minskat till hälften
av landets invånare (Lagerqvist, s 309). Konjunkturen var svag 1820-50-talet
inom jordbruket, med låga priser och sjunkande reallöner, samtidigt skedde en
växande produktion och en konstant konsumtion inom livsmedelssektorn. Vad gäller konsumtionen av industrivaror per capita kan
man se en liknande trend som utmärkte jordbruket: fram till ca. 1820-talet ökade
ej konsumtionen, däremot mellan 1825-1855 steg konsumtionen mycket, för att
sedan fram till 1870-talet endast bli svagt ökande (Jörberg (c), s 22).
Under
1800-talet fanns starka liberalistiska inslag i den ekonomiska politiken i
Sverige. Från mitten av århundradet skedde en succesiv övergång till en
alltmer oreglerad marknadsekonomi. Den liberala doktrinen blev en accepterad
princip och att staten inte blandade sig i den ekonomiska utvecklingen sågs som
något positivt. Detta mönster bröts snart, som under 1880-talets
jordbrukskris med fallande varupriser, vilket innebar att de statliga
ingripandena ökade (Jörberg & Krantz, ss 17-19). Ett exempel på detta är
de stora investeringar svenska staten gjorde i infrastrukturen, järnvägar
m.m., från 1850-talet och framåt (aa., s 22).
Just den första ”världskrisen” i västvärlden 1857-58 innebar att
den svenska ekonomin blev påverkad av de internationella konjunkturväxlingarna.
De politiska följderna blev en nationalliberal ekonomisk politik, där staten
gick in och styrde ekonomin när så behövdes, speciellt i lågkonjunkturer.
Detta skulle förstärkas än mer under nästa kris i Europas ekonomi från
1870-talet (Magnusson, ss 243-344).
De industrier
som gynnades av efterfrågan under denna tid var främst trävaruproduktionen. Sågverk
växte upp i massor, det tillkom flera massafabriker som producerade papper,
vilket efterfrågades alltmer från utlandet. Järnhanteringen fick ett uppsving
genom de nya metoderna för att framställa stål osv.. (Lagerqvist, s 309).
I Sverige ökade
industrins tillväxt under 1850-1900 vilket innebar en ökad levnadsstandard, en
ökad konsumtion av köttprodukter och höjda löner. Samtidigt skapade den
industriella expansionen sociala problem, som staten började ta mer ansvar för.
I lagar under 1870- och 1880-talen, reglerades fattigvården, barnarbete och
arbetsskyddsfrågor (Jörberg & Krantz, s 26).
Den ekonomiska
tillväxten i Sverige accelererade under tre korta perioder då produktionen tog
fart och steg mycket. Den första perioden var på 1850-talet, den andra på
1870-talet och den tredje på 1890-talet. Den industriella expansionen var
mycket anpassad till exogena faktorer som den ökade efterfrågan från utlandet
på landets olika produkter (Jörberg (c), ss 60-61), vilket sammanhängde med
den ökade frihandeln i Europa från 1840-talet. Det som orsakade det
industriella genombrottet i Sverige under 1850-talet var en ökad efterfrågan,
inte enstaka innovationer eller teknik som man tidigare ansett som den viktiga
orsaken. Från 1870-talet skedde en en industriell expansion i Sverige som fick
en genomgripande betydelse för samhället. En omfattande investeringsverksamhet
inleddes inom industrin och i bostads- och järnvägs-byggandet. En ökad
jordbruksexport uppkom, samt en stor ökning i kapitalvaru-industrins
produktionsvärde (maskiner, utrustning m.m..). Det var en kraftig utländsk
efterfrågan på svenska exportvaror som möjliggjorde denna utveckling.
Förutsättningar
för en industriell expansion är bl.a att det finns en viss effektivitetsnivå
inom någon eller några sektorer utanför industrisekton, att tillgången på
arbetskraft och kapital är tillräcklig, att det finns efterfrågan på
industriprodukter, att en modern företagareverksamhet finns. Det är därför
viktigt att titta på jordbrukets och transportväsendets effektivitet,
arbetskraftsutbudet, kapitalmarknaden, företagens verksamhet samt
investeringarna, när man skall bedöma en industriell utveckling (Jörberg (c),
ss 16-17).
Sveriges näringsliv
på mitten av 1800-talet karakteriserades mest av bergsbruket förutom att
jordbruket ännu var ojämförligt störst som produktions- och inkomstsektor, På
1830- och 1840-talen kom de tekniska nyheterna, bl.a lancashiresmidet, som ledde
till fler storbruk. Järnmalmsbrytning och tackjärnsporduktion fördubblades
mellan 1830 och 1860, Skogsbruket utvecklades snabbt, bl.a genom Englands övergång
till frihandel, vilket öppnade upp en stor trävarumarknad för Sverige.
Tekniska uppfinningar underlättade hanteringen, bl.a ångsågen på 1850-talet.
Anläggningarna kunde läggas vid kuserna vilket förbilligade
transportkostnaderna. Fabriksindustrin spelade en mindra roll under denna tiden,
undantaget Borås med sina förlagsindustri. Verkstadsindustrin som Kockums och
Boliders m.fl fick ett uppsving i och med att fler ångmaskiner började
produceras för såg- och järnverk (Historiens huvudlinjer 2A, ss 38-40).
Man kan tala
om om ett industriellt genombrott i
Sverige från mitten av 1800-talet och fram till första världskriget, både i
termer av en ökad genomsnittligt tillväxttakt för hela ekonomin, en stor ökning
av industrisektorns andel av ekonomin och viktiga organisatoriska förändringar
inom den industriella sekorn som produktion, finansiering och distribution
(Magnusson, ss 301-302). Mellan åren 1859 till 1914 ökade industriarbetarna i
antal från 9 till 30% av befolkningen (Lagerqvist, s 310).
Stora
ekonomiska förändringar leder till nya institutionella arrangemang, man ser
det i slutet av 1800-talet då det
ökade industriella arbetet för befolkningen gav upphov till bl.a fackföreningar,
sjukkasseväsen och arbetsgivarföreningar. Under dennna individualismens tid
var samtidigt staten som stod för en viktig roll i den industriella
uppbyggnaden i Sverige. Den organiserade kapitalismen i motsats till
frihandelskapitalismen under liberalismen kom att dominera samhället. Staten
hade nu en sammordnande och överordnande funktion i detta nya stadium av
kapitalismen. En gemensam intressesfär under en liberal ekonomi bildades mellan
staten och industrin (Magnusson, ss 381-382). Detta ser vi idag också i den
intervenering som sker av staten i den privata sfären, oftast med
liberaldemokratisk prägel, även om det även innan 1850-talet också förekommit
statlig inblandning och stöd till näringslivet frekvent vilket alltså innebär
att kapitalismen egentligen alltid varit ”organiserad” (aa., s 383).
Vad som
orsakade den industriella genombrottet i Sverige under 1850-talet menar dagens
forskning mycket var beroende av ökad efterfrågan och inte av enstaka
innovationer som man tidigare ansett. Efterfrågan styrde alltså mycket av
utvecklingen och det var inte tekniken och dess förändringar som fällde avgörandet
(Magnusson, s 304). Produktionsförhållandena : klasserna och deras förändrade
sammansättning och beståndsdelar, t.ex en större lönearbetarklass och fler
potentiella köpare (inom ett större marknadsområde även utanför det egna
landet (aa, s 306 ), var viktiga som förklaring till industrialismens
genombrott. Eller att socioekonomiska processer (maktförhållanden mellan
arbete och kapital: synen att den historiska utvecklingen präglas av människors
materiella villkor snarare än av idéer), som sker underifrån och som
integreras genom marknadsekonomins utbredning och institutionernas strukturella
utveckling, vilket leder till den moderna industristaten
(Andersson-Skog & Krants, s 21, samt ss 24-25).
Den ökade fjärrhandeln
gav upphov till nya efterfrågemönster vilket stödde utvecklingen mot alltmer
industrialiserad, centraliserad och mekaniserad produktion, generellt sett. Den
ökande kapitalförsörjningen gav mer realkapital (Magnusson, s 312) och kom från
källor där ändrade produktionsförhållanden (handelshus, företag, banker,
statens kreditinstitut, privata investerare..) utgjorde basen för den
industriella omvandlingen.
Från
1870-talet skedde en en industriell expansion i Sverige, som fick en
genomgripande betydelse för samhället. En omfattande investeringsverksamhet
inleddes inom industrin, I bostads- och järnvägsbyggandet. En ökad
jordbruksexport inträffade samt en stor ökning I kapitalvaruindustrins
produktionsvärde. Det var en kraftig utländsk efterfrågan på svenska
exportvaror som genererade denna utveckling (Jörberg (c), ss 62-63).
Folk började
invandra från landsbygden till städerna i allt större utsträckning, under
1890-talet. Det som bl.a möjliggjorde denna utveckling var rationaliseringar
inom det svenska jordbruket, slåttermaskiner, konstgödning, nya växtföljder
m.m.. introducerades de två sista decennierna på 1800-talet i
jordbrukssektorn. Sockerbetorna dominerade i sydsveriges produktion, bättre
foder, boskapsraser och Lavals separatorer gjorde att animalieproduktionen kunde
ökas. Att jordbruksproduktionen generellt kunde ökas var också en förutsättning
för industrins tillväxt under slutet på 1800-talet. Skogsindustrierna
fortsatte att expandera under andra hälften av 1900-talet, med ökad produktion
och export av trävaror som brädor och plank, även råvaroan till
pappermassaindustrin och pappersbruken kom från skogsbruket. Tekniska framsteg
inom sulfat och sulfitmetoderna möjliggjorde denna industris tillväxt.
Järnindustrin
blomstrade genom den ökande efterfrågan på svensk järnmalm från delar av
Europa som också höll på att industrialiseras. I mellansverige fanns företag
som Sandviken, Uddeholm, Domnarvet och Fagersta inom järn- och stålproduktionen.
Järn och skog var de två faktorer som mest bidrog till landets ekonomiska
uppsving under denna perioden.
Verkstadsindustrin
växte också och landet fick flera ledande företag inom sektorn som bara
tillverkade en eller ett fåtal varor med hlg teknisk kvalite: LM Ericsson,
ASEA, Alfa-Laval (de Laval), AGA, Electrolux, Saab, Volvo osv..De flesta av företagen
tillkom åren 1890-1910.
Konsumtionsvaruindustrin
har också ökat sedan 1870-talet och det var nu modern fabriksdrift som sattes
igång alltmer: konfektionsvaror inom klädes- och tygsektorn, fabriksgjorda
skor, cyklar, symaskiner m.m.. Inom varje industrigren har under hela perioden
en ökad grad av mekanisering /automatisering) skett, detta har förstärkts
genom electricifieringen av verksamheter, vilket rationaliserat driften väsentligt
från 1890-talet och framåt.
Det krävdes
stora kapitalinvesteringar förutom arbete och uppfinningar m.m.., för att
industrialiseringen skulle kunna ske. Under 1800-talets senare del kom det mesta
kapitalet i forma av lån från Frankrike, Tyskland och England, de var mest ägnade
till utbyggnaden av kommunikationsnätet i landet. Det moderna bankväsendet
spelade också en viktig roll i och med att småbanker bidrog till att lösa
kapitalförsöjningen vad gällde jordbruksrationali-seringar och de första
industrialiseringsförsöken under 1820-talet. Från mitten av århundradet blev
affärsbankerna de som tog över mer av kreditmarknaden då behoven ökade.
Stockholms enskilda bank grundad 1856 är ett exempel på detta (Historiens
huvudlinjer 2A, ss 108-111 ).
1900-talet var
industrins sekel, då industrin växte fram och mognade och samtidigt
kontinuerligt omvandlades, det var ett sekel då Sverige på 1960-talet var ett
av de rikaste länderna i världen, sett till BNP per person (BNP:
bruttonationalprodukt eller det samlade värdet av produktionen av varor och tjänster
i ett land under ett år), (Andersson-Skog & Krantz, ss 12-15).
Perioden 1900-1950 var Sverige ett land i stark tillväxt ekonomiskt,
vilket sedan mattades av och blev till en nedgång under andra halvan under
1900-talet. Det är också så att Sverige varit mycket beroende av den
internationella ekonomiska konjunkturen under hela århundradet och att
utrikeshandeln och den industriella expansionen styrts av sk. exogena faktorer
till stor del. Så har t.ex den svenska utrikeshandeln varit en sådan viktig
faktor. Sedan 1800-talets mitt ökade utrikeshandeln snabbare än både BNP och
industriproduktionen (Magnusson, s 182). För
Sverige finns nationalräkenskaper ända från 1860-talets början, dessa visar
att bruttonationalprodukten under ca. 100 år har vuxit med ungefär tre procent
i genomsnitt per år, vilket är en hög siffra i jämförelse med andra
europeiska länder under samma tidsperiod.
I början av
1900-talet uppmärksammades alltmer industrialiseringens inverkan på sjukdom,
fattigdom, olycksfall m.m. och behovet av sociala reformer växte. Motsättningen
mellan arbete och kapital kom också fram allt tydligare nu och kampen märktes
bl.a i de strävanden som fanns för föreningsrätt, strejkrätt som arbetarna
tvingades föra. Arbetslöshetsproblemet
uppmärlsammades också i och med att sysselsättning och försörjningsmöjligheter
blev osäkrare i industrisamhället jämfört med det gamla jordbrukssamhället.
Arbetarrörelsen sågs som ett hot av de konservativa som man försökte möte
genom sociala reformer (Jörberg & Krantz, s 41). Efter det första världskriget
förde regeringen under 1920-talet en deflationspolitik med stram penningpolitik
som ledde till en ökad ekonomisk tillväxt i landet.
Under
1920-talet var Sverige ett av de mest strejk- och konfliktbenägna länderna i Västeuropa,
Saltsjöbadsavtalet 1938 satte stopp för detta och den svenska modellen med
samförstånd på arbetsmarknaden uppstod. Resultatet blev ett avtal mellan SAP
och LO om en bestämd förhandlingsordning vi konflikter som finns än idag i
stort sett, vilket bl.a givit en grund för fredliga förhållanden på
arbetsmarknaden och fortsatt svenska ”välfärdsbygge” (Magnusson, ss
446-448). Det innebar också att det blev mycket svårare än tidigare att igångsätta
strejker och lockouter på arbetsmarknaden.
Arbetslösheten
var relativt låg i landet fram till 1920-talet, men de steg snabbt med
20-talskrisen till en nivå omkring 25 %. Efter krisen låg talen runt 10-12 %
under resten av 1920-talet, dvs. Betydligt över nivån före kriget. Under
1930-tals depressionen steg åter talen till över 20 %. Inte förrän under
mitten av 1940-talet nådde arbetslösheten under 5 % (Jörberg & Krantz, s
43). Socialpolitiken ändrades under industrialiseringens utbredning, det som
tidigare sköts inom bykollektivet eller i familjen gällande arbets- och försörjningsfrågor,
måste ersättas med ett nytt försörjningssystem. En aktivare statlig och
framförallt kommunal politik för kostnadsansvaret och kontrollen måste
utformas. Dvs. en överflyttning av vissa funktioner från privat till offentlig
sektor (aa., s 53).
1930-talets början
var en turbulent tid med minskad världshandel och depression. Både i Sverige
och utomlands upplevde man fallande priser och en enorm arbetslöshet. I Sverige
infördes en låg räntenivå, vilken bottnade i en ändrad ekonomisk politik. För
att stimulera byggande och andra investeringar och för att motverka den
ekonomiska krisen införde staten den nya politiken (Kock, del I, s 101 ff).
Under 1920-talet hade statsmakten fört en annorlunda politik med åtstramningar
och sparande, som de främsta målen. En underväderad krona, efter år 1931 gav
också en ökad export från Sverige, vilket ledde till att mer kapital fanns på
hemmamarknaden och därmed skapade utrymme för en låg inhemsk räntenivå.
Det låga ränteläget
innebar att den svenska skonomin sköt fart under 1930-talets början.
Byggnadsinvesteringarna
ökade mycket under perioden, liksom maskininvesteringarna. Finanspolitiken med
underbalansering av budgetarna fick inget genomslag i början av 30-talet, men
det som var viktigt var att att den relativa nivån för statsutgifterna var högre
än under föregående decennium. Vidare ökade statsutgifterna och
statsskatterna under denna period, vilket gav staten mer inkomster att använda
i konjunkturpolitisk avseende. Det viktigaste var den ändrade synen på den
ekonomiska politiken, på det psykologiska planet, under 1930-talets början
(aa., s 66-67).
Gunnar Myrdal,
nationalekonom, lade år 1933 fram
tanken på att orsaken till den höga arbetslösheten var den låga efterfrågan
i samhället och menade att en underbalanserad budget i dåliga tider skulle öka
efterfrågan och få fart på ekonomin. I en konjunkturnedgång borde man
stimulera ekonomin genom större statliga utgifter, främst i form av offentliga
arbeten. Detta skulle öka efterfrågan eftersom utgifterna gav upphov till
inkomstökningar på ett håll i ekonomin, vilket genererade nya utgifter och därmed
inkomster på ett annat håll i ekonomin. En sk. multiplikatorprocess satte
alltså igång och bidrog till en konjunkturuppgång. Den nya arbetslöshetspolitiken
från 1933 blev expansiv i landet och finanspolitiken ändrades. Denna nya syn
innebar samtidigt en brytning med den neoklassiska teorin (Jörberg &
Krantz, ss 61-62). Denna teori hade mycket gemensamt med Keynes resonemang i
England vid samma tidpunkt. Inom socialdemokratin fanns en idétradition där
bl.a den marxistiska teorin spelade en roll. Wigforss, finansminister 1932, var
en framstående marxistisk teoretiker och sambanden mellan marxistisk och
keynesiansk analys måste han ha sett eftersom han följt den engelska debatten
sedan 1920-talet (aa., ss 73-74).
En låg ränta
innebär enligt ekonomisk teori att investeringarna ökar, vilket innebär att
fler arbetstillfällen skapas och att produktionen och konsumtionen totalt sett
ökar i samhället. Denna effekt kunde tänkas acceleras genom den sk.
multiplikatoreffekten som Keynes beskrev i sin bok, detta skulle göra att BNP
(Brutton national produktionen) i ett land ökade. Denna effekt kan i princip
fungera i en lågkonjunktur, men är svårare i en högkonjunktur, eftersom det
då redan föreligger en överhettad ekonomi med låg ytterligare produktions-
och investeringspotential inom landet. Låga räntor tenderar också att öka
inflationen i en högkonjunktur då produktionen närmar sig fullt
kapacitetsuttnyttjande. Bristen på arbetskraft och material driver upp löner
och priser i ett sådant läge, vilket gynnar importen och hämmar exporten i
ett land (Bladh, ss 368-369).
Den ekonomiska
politik som fördes från 1930-talet byggde på en uppgörelse mellan Bondeförbundet
och socialdemokraterna 1933, då lades grunden till statens större inblandning
i samhället och vid utformningen av en praktisk politik (aa, ss 183-184). Det
innebar bl.a mer satsningar på offentlig verksamhet, överbryggning av
konjunkturnedgångar genom ökade offentliga investeringar m.m.., alltså en
aktiv statlig politik för att hålla arbetslösheten nere och samtidigt hålla
prisnivån stabil. Staten ingrep t.ex mycket kraftfullt än under inflations-vågen
under andra världskriget. Prisstegringarna blev mycket lägre än under första
världskriget, pga att statsmakterna införde pris-, löne- och hyresstopp
(Lybeck, s 28).
Den svenska
konjunkturen 1929-55 utmärktes i stort av uppgång och
struktur-rationaliseringar inom industrin.
Dvs. det skedde inte stora nyinvesteringar i landet under denna period,
utan med befintlig industristruktur gick tillväxten uppåt under perioden.
Efter andra världskriget startade en ny period av mycket snabb expansion för
Sveriges industri, exporten till andra länder steg snabbt. Däremot innebar
behoven inom landet att importen ökades samtidigt, vilket försämrade
handelsbalansen. Detta löstes med devalvering, nedskrivning av kronans värde,
vilket upprätthöll den fortsatta ökningen av exporten.
Efter andra världskriget
startade en period av mycket snabb expansion för Sveriges industri, exporten
till andra länder steg snabbt, däremot innebar behoven inom landet att
importen ökades samtidigt, vilket försämrade handelsbalansen. Detta löstes
med devalvering, eller nedskrivning av kornans värde vilket upprätthöll den
forstatta ökningen av exporten. Koreakriget 1950-51 spädde på utvecklingen
med en uppgång i produktionen och priser. Staten gick sedan in under lågkonjunkturen
i slutet av 1950-talet med stimuleringar till näringslivets investeringar
vilket höll uppe produktionen (Lybeck, ss 17-18). Det var statlig intervention
som höll igång den inhemska ekonomiska politiken på en hög och effektiv nivå
alltså.
Under
1960-talet upplevde såväl Europa som Sverige en period av snabb ekonomisk
tillväxt, det var en period av ökad frihandel som lade grunden till detta.
Sverige upplevde under 1970-talet en ökande andel av offentlig konsumtion som
innebar en stabiliserande faktor på på
konjunkturerna. Mellan åren 1948-73 skedde också en tillväxt i världshandeln,
som växte med i genomsnitt åtta procent per år, vilket för Sverige som
exportberoende land var av största vikt. En mer stabil BNP-tillväxt inträffade
genom den ändrade ekonomiska politiken. Statens finanspolitik hade ändrats
alltsedan 1930-talet och ekonomernas idéer om motkonjunkturella insatser från
statens sida.En annan faktor var den mindre känsligheten för störningar i den
inhemska produktionen pga mer importerade varualternativ (Lybeck, s 26). Vändpunkten
kom 1970. Sedan dess har det ekonomiska läget inte gått i positiv riktning för
landet som helhet (aa., s 18). Inflationen ökade samtidigt som tillväxttakten
mattades av och arbetslösheten ökade (sk. stagflation). En lösning hade
kunnat vara om den statliga eller offentliga konsumtionen hade varierat
motcykliskt, dvs. ökat i lågkonjunkturer och minskats i uppgångsfasen, vilket
ej skedde. Inverkan hade varit betydlig eftersom statens och kommunernas förbrukning
svarade för en fjärdedel av BNP:s ökning (aa., s 20).
Den ”tredje
industriella revolutionen” sedan 1970-talet med mer tonvikt på produktion av
unika produkter med hög kvalitet, tillskillnad från den tidigare
massproduktionen av standardiserade varor, har satt nya spår i industrisamhällena:
mikroelektronikens utveckling med mer automatiserad produktion och bantad
industriell sektor, har ökat klyftan mellan de som blir över, de som får lågavlönade
jobb i den växande service- och tjänstesektron och de som får jobb, ett allt
mindre antal, i den moderna accelererande sektorn som bl.a innehåller den
senaste tekniken och datorkraften. Klyftorna ökar i levnadsstandard och
inkomster över tiden (Magnusson, ss 485-486). Jörberg (b) skriver bl.a att en
frigörelse av egna låglöneyrken för mer produktiva ändamål, under perioden
efter 1973, konjunkturellt sett lett till en ökad arbetslöshet. Vidare att en
ökad substitution av arbetskraft med kapital skett. Den ändrade
befolkningssituationen har också skapat nya problem (aa., s 17).
Under
1980-talets början förde regeringen en expansiv industripolitik med hjälp,
subventioner, till industrin. Man hade en starkt underbalanserad budget, en
stigande penningmängd och en hög inflation. 1970-talets oljekriser innebar
dock att den expansiva finanspolitiken inte längre kunde fullföljas enligt
keynsiansk anda och när kreditmarknaderna avreglerades 1985 innebar detta
ytterligare en utveckling mot ett slut på den ”svenska modellen”, där
sysselsättningen tidigare hade setts som det främsta ekonomisk-politiska målet.
Inflationen
steg och Rehn-Meidner-modellens mål från 1940-talet, om full sysselsättning
och en fokuserring på exportindustrins konkurrenskraft
(och därmed dess inverkan på den ekonomiska politik som kunde föras),
kunde ej längre upprätthållas av statsmakten,
Orsaken till
att den ekonomiska tillväxten sjönk mellan 1970-90 ligger i det faktum att man
glömt bort att samhällets sparande är främst de privata och offentliga
investeringarna. Dessa
investeringar drivs till största delen av konsumtionen, vilken har minskat i
landet under 1970-1990-talen. (Sverenius). Efter 1973 har tillväxten halverats
jämfört med perioden 1950-60-talen i Sverige (Jörberg (b), s 16). År 1990 föreslog
regeringen en åtstramande politik som skulle hålla nere inflationen på
bekostnad av en högre arbetslöshet (Magnusson, ss 196-198).
Monetarismen
kan sägas ha fått större inflytande i den ekonomiska politiken idag i
Sverige, med dess tankar på politikens uppgift som att stabilisera penningmängden
för att få ned inflationen. Vidare i tanken på att staten bör föra en
restriktiv penningpolitik som främsta medlet mot ökande inflation (dvs. minska
penningmängden i bankerna, så att ingen ”överhettning” av ekonomin inträffar)
och att centralbanken skall stå oberoende från politiken och vara mer självständig
gentemot den politiska konjunk-turen, som kanske inte alltid sätter ekonomisk
effektivitet i främsta rummet .
Litteratur:
Anderson, Övergångar
från antiken till feodalismen, 1980
Andersson-Skog
& Krantz (red.), Omvandlingens sekel, 2002
Historiens
huvudlinjer 1, 1975
Historiens
huvudlinjer 2A, 1976
Jervrud,
Statarna i Sverige 1900-1930, (Ekon. Hist. Instit. Lund, Stencil) , 1983
Jörberg (a),
Levandsstandarden i Sverige 1750-1914, (Ekon. Hist. Instit. Lund), 1987; 48
Jörberg (b),
Konjunktur, struktur och internationellt beroende: Industriella kriser i svensk
ekonomi, (Ekon. Hist. Instit. Lund), 1982; 25
Jörberg (c),
Den ekonomiska utvecklingen I de nordiska länderna 1850-1914, (Ekon. Hist.
Instit. Lund), 1980
Jörberg &
Krantz, Ekonomisk och social politik i Sverige 1850-1939, (Ekon. Hist. Instit.
Lund), 1978;4
Kock,
Kreditmarknad och räntepolitik 1924-58, del I-II,
Lagerqvist,
Sverige och dess regenter under 1000 år, 1979
Lundh,
Levnadsstandarden- indikatorer och mått : Engelsk och svensk debatt om lönerarbetarnas
villkor 1750-1850, (Ekon. Hist. Instit. Lund ), 1983; 29
Lybeck, Svensk
samhällsekonomi, 1981
Magnusson, L,
Sveriges ekonomiska historia, 1999
Schön (b),
Jordbrukets omvandling och konsumtionens förändringar 1800-1870, (Ekon. Hist.
Instit. Lund), 1985;41
Sverenius,
Sverige i kris (debattartiklar), Sydsvenska Dagbladet (SDS), 970729-970803