I ekonomisk
historia har strukturella förklaringstyper (det samlade reultatet av många människors
eller institutioners handlingar) blivit vanliga och en sådan förklaring visar
på hur ekonomin växlar mellan tillväxt och nedgång över tiden, i ett
cykliskt mönster, så kallade konjunkturcykler. Dessa används till att visa på
regelbundenheter i den ekonomiska verksamheten med ständigt återkommande uppgångar
och nedgångar. Många forskare menar att dessa mönster finns inom bl.a
lager- och investeringsverksamhet i en samhällsekonomi.Genom att studera
en längre tidsperiod och använda statistiska data till detta, kan man se
faktorer som t.ex industriproduktions-förändringar eller hur konsumtionen ändras
och få en bild av förändringen i ekonomin.
Inom dessa långa
strukturella vågrörelser eller cykler finns det kortare konjunktur-cykler. De
europeiska fram till 1939 utmärks av sk. Juglar-cykler med ca. 7-9 års längd.
Svåra depressioner inträffade 1857, 1873, 1890/93, 1907, 1920 och 1930, med
nedgångar i ländernas ekonomiska tillväxt. Mildare konjunkturnedgångar,
recessioner, inträffade 1866, 1882/84, 1900 och 1937. De värsta nedgångarna
inträffade år 1873 och år 1930. Strukturella
förändringar, sekulära som Kondratieff-cykler om minst 50 år och kortare
dvs. Kuznetscykler om 15-25 års längd, är av största betydelse för analysen
av konjunkturella variationer inom ekonomin (Jörberg, ss 1-2).
Konjunkturcykler
eller svängningar i ekonomin kan
konstateras efter speciella cykliska mönster och de har fått olika namn bl.a
efter deras ”upptäckare”:
50-års
intervall: Kondratieff-cykler
20-års
intervall: Kuznets-cykler
7-11 års-intervall:
Juglar-cykler
1-2 års-intervall:
Kitchen-cykler
Statistiska
uppgifter visar tydligt på fluktuationer, upp- och nedgångar på mellan 50
till 100 procent, i industriproduktionen och världsexporten vad gäller den
genomsnittliga tillväxten under perioderna 1826-47, 1848-73, 1874-93,
1894-1913, 1914-1939, 1940(48)-1967, 1968-? (Mandel, ss 9-10). (Som vi vet idag
stämmer bilden även in på perioden ca. 1970-1990, med tillväxt och efter
1990 stagnation, som enl. mönstret då bör följa fram till ca. 2010-15).
Man kan
konstatera dessa mönster eller cykliska regelbundenheter, vilket styr
marknadsekonomin inkl. den kortsiktiga konjunkturen. Pris- och penningrörelserna
spelar en roll i denna teori men ej en sådan viktig roll inom den marxistiska
analysen, där istället kapitalackumulationen ses som den viktigaste indikatorn
vad gäller de långa vågorna. Denna har sitt ursprung i produktionen av varor
och försäljning av varor, därav följer att industriproduktionen och
statistiken för världsexporten är de viktigaste faktorerna att studera. Det
är inte heller frågan om en teknologisk revolution som ger upphov till de långa
vågorna eller svängningarna i tillväxten, utan om en förändring i graden av
kapitalackumulation (aa, ss 15-16). De flesta ekonomer erkänner fluktuationer på
mellan 7-9 år i ekonomins genomsnittliga profikvot (aa., ss 17-18).
Ser vi på en
nationalekonomisk analys av liknande fenomen skriver man att konjunktur-svängningarna
följt en konjunkturcykel på 4-5 år (dvs. en motsvarande juglar-cykel enl.
ovan). Här förutser man en topp för högkonjunkturen för år 1984 (Lybeck ,
s 17), vilket stämmer väl överens med de historiska erfarenheter vi faktiskt
har idag.
Den svenska
ekonomins utveckling följer ganska väl den europeiska vad gäller detta
konjunkturmönster.
Europas
konjunkturutveckling:
Uppgångsfasen
innebar relativt låg: innovationsaktivitet, infrastrukturell utveckling,
arbetslöshet, investeringsgrad, konsumtionsökning, och låg ökning av
BNP. Samt stigande priser.
Nedgångsfasen
utmärks av hög: innovationsverksamhet, infrastrukturell utveckling, arbetslöshet,
tekniska framsteg, investeringsgrad, konsumtionsökning. Samt fallande priser
((Jörberg (b), s 9).
Med hänsyn
tagen till de olika ekonomiska aggregaten under konjunkturcykeln, dvs. de
ekonomiska indikatorerna som t.ex produktion, priser, räntor m.m.., kan man se
att dessa kan förklaras på ett enhetligt sätt,.dvs. den ekonomiska
utvecklingen kan ses i allmänna
”lagar” som styr marknadsekonomin och inte politiska eller institutionella
faktorer (aa., s 13). Tanken på utvecklingen som i viss mån ”lagbunden”
eller delvis determinerad finns här.
Schön, har
framställt ett schema på konjunkturcykler i svensk ekonomin. Modellen utmärks
av 40-års cykler.
Den första är
en omvandlingsfas där hemmamarknaden får ett uppsving, t.ex 1970- och
1990-talen i Sverige, den andra cykeln är en rationaliseringsfas när exporten
stiger, t.ex 1950- och 1960-talen. Den strukturella förändringen utmärks av:
kris-omvandling-rationalisering-kris:
(Ekonomisk
historia, s 100).
Sveriges konjunkturutveckling:
(Källa: Schön)
Åren
1850-1870, 1890-1910, 1930-1950 och 1970-1990
var perioder med sk. omvandlingsfaser inom industrin och jordbruket i
Sverige. Medan åren 1870-1890, 1910-1930, 1950-1970 och 1990-2010 (med en
prognos om framtiden) ses som sk. rationaliseringsfaser i den svenska ekonomin.
Schön
definierar en omvandlingsfas som att hemmamarknaden inom landet får ett
uppsving, t.ex från 1970-talet till början av 1990-talet i Sverige.
Den andra
cyklen, är en rationaliseringsfas då exporten stiger, t.ex under 1950-talet
till början av 1970-talet. Mellan dessa uppsving kommer kriser eller nedgångar
i ekonomin. Den strukturella förändringen utmärks av först en ekonomisk
kris, sedan en strukturomvandling, därefter en strukturrationalisering och till
sist: åter en krisperiod. Strukturationalisering innebär att man använder
befintligt produktionssystem (den industri och de maskiner man redan har i
ekonomin) för att lösa krisen, medan strukturomvandling innebär att nya
produktionsprocesser (ny industri, nya maskiner osv..) uppstår.
Historiskt kan
man se att ”den långa depressionen” 1873-1896 samt 1920- och 1930-talens
kriser passar väl in i mönstret med perioder av strukturrationaliseringar, där
gamla produktionsformer blev alltmer svåra att använda. Man kan också se att
sk. utvecklingsblock (uppfinningar) tillsammans med rationaliseringar inom befintlig produktionsform har hjälpt
samhället med att komma ur de ekonomiska krislägena. Man kan se det i t.ex
1850-talets järnvägsbyggande som hjälpte upp järn- och stålindustrin.
1890-talets elmotor, 1930-talets elektrifiering med fler bilar och bostäder,
1970-talets elektrifiering med ökad automatisering osv.. Dessa är exempel på
strukturkriser där man genom rationaliseringar tvingats till nya
produktionsformer till slut. Strukturell analys kan tillämpas genom sk.
tidsserieanalys där t.ex relativprisförändringar studeras för att få en
bild av förloppet. T.ex kan sk. Gerschenkron-effekter studeras på detta sättet:
positiv effekt är när produktionen ökar samtidigt som relativpriserna för
varan sjunker, vilket var fallet med elkraften under 1930-talet.
Litteratur:
Ekonomisk
historia: Ekonomi under debatt;
Ekonomisk historia, 1985
Jörberg, L,
Konjunktur, struktur och internationellt beroende: Industriella kriser i svensk
ekonomi, (Ekon. Hist. Instit. Lund), 1982; 25
Lybeck, Svensk
samhällsekonomi, 1981
Mandel, Långa
vågor i den kapitalistiska utvecklingen, 1980
Schön, L ,
Forskning kring strukturell förändring; 40-årskriser, 20-årskriser och
dagens ekonomiska politik // Ekonomisk Debatt, 1993:1