Feodalismens
produktionssätt
Feodalismen
som produktionssätt dominerade i Västeuropa ca. 900-1200-talen, medan den i Östeuropa
kvarstannade till 1700-talet och hade sin höjdpunkt betydligt senare: mellan
14-1700-talen. Feodalismen var en sedvaneekonomi med gamla traditioner och lagar
som grund. Systemet innebar en viss penningekonomi, men var till största delen
baserad på naturahushållning: skatter och avgifter betalades med olika varor.
Regelsystem byggde på den romerska rätten och på det germanska stamsamhällets
regler och sedvänjor.
Feodalismen
bestod allmänt sett av län som fördelades till furstens vasaller och detta länsväsende
uppstod i Frankrike under tidig medeltid. Vassallens ed påminde om den
trohetsed som de germanska hirdmännen skulle avlägga till sin kung. Liknande
trohetsförpliktelser hade funnits i det romerska riket. Snart blev länen
omvandlade från ”lån”, vilket ordets betydelse egentligen varit från början,
till att bli ärftliga besittningar inom de olika släkterna. Detta skedde bl.a
genom de nära kontakter som upprättades mellan länsherren och dennes furste,
det blev till slut så att fursten beviljade ärftligas rättigheter till länsherrens
äldsta son (Anderson, s 133 ff.).
Länsväsendet
innebar att skatterna betalades med jordbruksprodukter, ej i pengar som tidigare
under den romerska penninghushållningen. Byborna blev underlydande till den
godsherre som gjorde krigstjänst hos kungen. Även fria bönder kunde ställa
sig under beskydd av en länsherre för att undvika den otrygghet det innebar
med alla krig. De fick därmed samma arbetsplikter som de icke-självägande bönderna.
Två huvudklasser fanns i detta samhälle: adelsmannen och krigaren å ena sidan
och bonden eller jordarbetaren på andra sidan. Det som skedde var att bonden
bands till jorden, blev livegen, allt för att kunna ge adelsmannen eller
riddaren säkra inkomster från bondens arbete, som tog sig formen av dagsverken
eller arbetsplikter av olika slag (Bladh ss 68-69).
Om antiken
hade utmärkts av och utgått ifrån staden så utgick feodaltiden (medeltiden)
från landsbygden. Detta beroende på den glesa och utspridda befolkningen.
”Under sista århundradena av det sönderfallande romerska riket och
barbarernas erövring förstördes en mängd produktivkrafter; åkerbruket hade
förfallit, industrin tynat bort genom brist på avsättning, handeln somnat in
eller avbrutits på våldsamt sätt. Folkmängden i städer och på landsbygden
hade minskat. Dessa förhållanden och det därav betingade sättet för erövringen
skapade under inflytande av det germanska härväsendet den feodala
egendomsformen” (Marx, s 143). Det allt högre skattetrycket (från ca.
200-talet e.kr) hade gjort att den romerska staten krävde större skatteansvar
vi högre individuell inkomst, detta hade lett till att initiativet till att förbättra
sitt egna jordbruk hade minskat, för den enskilde jordbrukaren, och detta kan
ses som en av förklaringarna till den allt större graden av självhushållning
på jordegendomarna under det sena kejsardömet under antikens slutskede. Bönder
tog sin tillflykt till storgods för att undkomma skattebördorna och blev
samtidigt en del av den alltmer isolerade godsekonomin (Jervrud (b), s 2).
Den vanliga förklaringen
till att godssystemet uppkom efter Västromerska rikets fall under andra hälften
av 300-talet e.kr, är att arbetskraft var en bristvara och godsägarna försökte
kvarhålla arrendatorerna. Detta ledde fram till att arrendatorernas rätt att
flytta beskars och till sist upphörde denna rätt helt. Godsägarna kunde få
ut en högre avkastning om de tvingade arbetskraften att kvarstanna på godset
och osäkerheten att denna flyttade vidare till ett annat god minimerades. Denna
modell förklarar godssystemets existens, det var billigare för godsägarna att
ha detta system än att tvinga och insamla räntor från fria arrendatorer.
(Galazzi, ss 36-38).
Godsen,
allodier, utökades från 1000-talet liksom antalet livegna. Husmän eller småbönder
som ej hade tillräckligt med egen jord behövdes som arbetskraft och stora jordägare
hyrde dessa människor, både livegna och fria bönder samtidigt (Lis &
Soly, ss 30-32).
Feodalismen
innebar en ökning av jordbrukets produktivitet och man kan se det i det förhållandet
att uppkomsten av sociala produktionsförhållanden med livegna och godsherrar,
kunde utgöra den grund varpå jordbrukets framsteg vilade, inte i ny teknik i
sig (Anderson, ss 165-166). En viktig förändring inom jordbruket som skedde
vid denna tiden var att man införde treskiftes växelbruk i västra Europa.
Tidigare hade jorden oftare legat i träda, men nu infördes nya metoder med
treskiftes växelbruk (vår- och höstsådd samt träda) och nyodlingar vilket höjde
produktiviten. Uppfinningar som t.ex nya plogar, den keltiska plogen med hjul
och vändskiva, spädde på denna utveckling.
Från
1000-talet inträffade sådana ekonomiska förändringar att länsväsendet blev
allt mer föråldrat, penninghushållningen slog igenom allt mer i samhället,
adelsmannen köpte mer varor utifrån det egna godset. Handelsmän började göra
affärer alltmer liksom hantverket som blomstrade mer vid denna tidpunkt. Städerna
växte upp runt om i Europa. Brügge i Flandern var en av dessa städer, som
snart blev den största handelsstaden i Nordeuropa. Alla sk. hansestäder
uppstod också nu som t.ex Lübeck, Hamburg, Riga m.fl. I norr växte städer
fram ur gamla handelsplatser som t.ex Köpenhamn, Stockholm, Visby och Kalmar
(Historiens huvudlinjer 1, s 27).
Den ökande
penninghushållningen fick en draghjälp under 1000-talet i Europa då alltmer
brytning av silver i gruvor inleddes. Det var i mellersta och östra Euopa på
ställen som Harz och i Böhmen man bl.a hade stor gruvbrytning under denna
tiden (aa., s 29). Penningekonomin ökade i omfattning under 1100- och
1200-talen liksom differentieringen inom jordbruket. De små jordbrukarna fick
mer skulder och fick sälja mer av sitt överskott. Jordskatten, taille i
Frankrike, blev fast fixerad till en viss nivå i och med de fler pengarna som
fanns i omlopp (Lis & Soly, ss 36-37). Detta berodde i sin tur på den ökade
handeln, vilken krävde ett växande penningekonomi. Under 1000-talet till
1300-talet ökade handeln stadigt liksom antalet städer, men grundorsaken till
detta var en ökad jordbruksproduktion, vilken kunde ske genom det feodala
produktionsystemet (aa., 38).
Under
merkantilismen med de ökande penningtransaktionerna och ett större ädelmetallinflöde
från kolonierna, kunde pengarna spela rollen av olja i det ekonomiska
maskineriet på så sätt att de underlättade varuutbytet och stimulerade
produktionen. Transaktioner som skedde snabbare innebar att efterfrågan på
varor kunde ökas, allt enligt teorin för pengars omloppshastighet. Detta
innebar stigande priser och stimulerad produktion och distribution. Det man ej förstod
under denna tid var dock att pengar bara genom att lånas ut eller förvandlas
till varor kan vara produktiva i egentlig mening, samt att ett handelsutbyte
inte måste gynna den ena parten ensidigt bara, eller att import skulle vara
skadligt för ett lands rikedomar (Idé och samhälle, s 213).
Även om Hicks
skriver att beskydd var en viktig anledning till att bönderna ansåg relationen
med godsherren som nödvändig (aa., s 108), så beskriver han dessutom hur
framväxten av äganderätten under feodalismen kunde tillgå. Hicks menar att när
den finansiella utvecklingen gått tillräckligt långt, så fann godsherren det
fördelaktigt att få sin jord värderad som en säkerhet, för att kunna ta lån
för att utvidga sin egen verksamhet. Rättigheter enligt den gamla sedvanerätten
blev då för osäkra vilket ledde till mer definierade äganderätter under
feodalismens senare del. Detta drabbade bonden som ofta blev förbigången
eftersom det var godsherrens rättigheter som i första hand definierades av
jurister, så att köpmannen kunde förstå ägandebegreppet klart. Bonden var i
en dålig position och det är nästan nödvändigt att han förlorade någon av
sina tidigare rättigheter. Detta ledde till mer arrendejordbruk, eftersom detta
garanterade en potentiell köpare av jorden en säker inkomstkälla. Eller så
ledde det till, i tider av arbetskraftsbrist, till skuldtyngda fria bönder som
utan egna pengar förvärvat jord av godsherren, med skulden som säkerhet (aa.,
ss 113-117).
Under
1300-talets början blev den ekonomiska utvecklingen sämre, i väster sjönk
nyodlingsverksamheten, befolkningens antal i städerna verkar ha sjunkit och
priserna på jordbruksproduker sjönk också. Den ekonomiska nedgången antas
antingen bero på klimatförändringar, och eller på digerdöden med en starkt
reducerad befolkning i Europa som resultat (Historiens huvudlinjer 1, ss 25-26).
Handeln
utvecklades i västeuropa medan den stagnerade i östeuropa från 1300-talets
slut och börjav av1400-talet och det berodde på det faktum att i östeuropa
infördes en mer rigid klassturktur med godsägaradel, vilken hämade initiativ
till investeringar i jordbruket, hemmamarknaden för industrivaror blev liten
och kontrollen över arbetskraften innebar en begränsning av industrins
arbetskraft. En antimerkantilistisk politik blev resultatet (Brenner, ss 51-52).
Den olikartade utvecklingen mellan väst- och östeuropa gällande
livegenskapen ser Brenner som en fråga om styrkeförhållanden eller
produktionsförhållandena: i västeuropa fick bönderna genom strid alltmer rättigheter
och frihet, medan man i östeuropa alltmer blev ofri. De olika utvecklingsvägarna
berodde bl.a på olika styrka i olika europeiska samhällen, där bl.a stödet
från staten spelade en viktig roll (aa., ss 45-46).
Åren mellan
1350 och fram till 1450 upplevde Europa en kris: befolkningsantalet sjönk
drastiskt, uppemot 30% av totalbefolkningen dog genom digerdöden. Skatterna höjdes
(Lis & Soly, s 57). Under 1380-talet lyckades bykollektivet i västeuropa höja
sina löner eller sänka sina arrendekostnader, medan östeuropas bönder under
en stark adel ej lyckades med detta (aa., ss 62-63). Efter digerdödens härjningar
hade bönderna en starkare position i väst vilket gav dessa lättnader. Adeln,
furstarna och staten försökte lagstifta om minimilöner eftersom lönerna steg
under denna tiden (aa., s 80 ff.).
Det ekonomiska
uppsvinget från 1300-talets slut och under 1400-talen genomfördes bl.a med hjälp
av olika betalningsinstrument som gjorde det lättare och säkrare att handla över
långa avstånd. Växeln var en sådan ”uppfinning”, denna innebar att en säljare
från t.ex Italien kunde ta betalt av en fransk importör genom en växel. Sedan
kunde den italienske säljaren, sälja vidare växeln till en italienare som
importerade från Frankrike. Denne importör betalade då med växeln när han köpte
varor i Frankrike och slutligen kunde då den franske säljaren lösa in växeln
hos den ursprunglige franske importören, som i första transaktionen givit ut växeln.
Ett antal
italienska affärsmän specialiserade sig på denna handel med pengar, växlar
och lån under denna tidpunkt, främst huset Medici i Florens. Mot skutet av
1500-talet kom huset Fugger i Augsburg, samt bankirer i Genua, Lyon och
Antwerpen (Historiens huvudlinjer 1, ss 124-125).
North &
Thomas beskriver godssystemets uppgång och fall i boken: Teori för Ekonomisk
och social historia:
Den fria
arbetskraften ökade genom befolkningsökningen, och under 1200-talet var
befolkningsökningen, enligt North, orsaken till marknadsekonomins uppsving.
Den liberala
ekonomiska teorin, säger att de osäkra tiderna och befolkningsökningen, i början
av 11-1200-talen var det som gav upphov till de ändrade förhållanden för
jordägandet. Det som innebar framväxten av de första formerna av exklusiv äganderätt.
Den stora befolkningsökningen antas var en utlösande faktor för att länsherrarna
skulle söka nya beskattningsmetoder, vilket innebar att de livegna slapp göra
dagsverken i utbyte mot att de betalade en årlig skatt ( Lepage, ss 95- 96). Länsherrarna
fick alltmer exklusiv äganderätt över sina domäner pga att de lät sina
vasaller betala sina plikter i en viss summa pengar, istället för som tidigare
i form av trupper osv.. (aa., s 98).
Det var ett sätt
att fördela makten i ett samhälle som påverkades av ändrade materiella
villkor.
Det var ny
teknik, mer ouppodlad jord i östeuropa som kunde brukas, befolkningsökning och
nya klassbildningar, som i samverkan med nya ekonomiska betingelser
som ökad handel, mer penningbaserad ekonomi m.m..., gav upphov till de
nya äganderättsformerna.
Syll är
kritisk mot North och menar att Norths modell ej visar hur de sociala faktorerna
ersätts med de institutionella. Effektiv organisation ger tillväxt enligt
North, där individen kortsiktigt nyttomaximerar sitt beteende. Detta beteende
ändras när relativpriset på en vara ändras i princip. Enligt Syll växer
institutionerna fram evolutionärt och ej genom att individer innehar full
information och kan nyttomaximera. North menar att befolkningstillväxten under
lång tid i Europa innebar att relativpriset på arbetskraft gick ner, vilket
gav upphov till marknads- utvidgning under feodalismen. Enligt Syll är detta
fel: befolkningsökningen i Västeuropa innebar inte att livegenskapen gick ner
i Östeuropa utan tvärtom under åren 900-1700.
North ser ej
maktens eller auktoritetens roll utan endast marknadsmässiga och kommersiella
relationer: alltså ett neoklassiskt grundantagande jämställt med allmänna jämviktsteorin,
där alla inblandade tjänar på transaktionerna. Sylls uppfattning är att
faktorer som marknadsutvid-gning, befolkningsökning, tekniska framsteg,
innovationer m.m., gav upphov till kapitalis-mens utbredning och till
institutionella förändringar, vilket i sin tur gav utrymme för de faktorer
som North betonar: t.ex utökad äganderätt osv.. Norths politiska faktorer
blir avgörande för tillväxten, för Syll är de materiella förutsättningarna
viktigare (SDS, 931208). Man kan säga att Syll menar att det är förändringar
i produktivkrafterna som tvingar fram förändringar i produktionsförhållandena,
eller i institutionerna, och inte tvärtom.
Brenner
diskuterar den ekonomiska utvecklingen utifrån det faktum att det är de ändrade
klassrelationerna som under senmedeltiden kan ge upphov till en ny
produktionsstruktur, tekniska innovationer och högre produktionsinvesteringar
(aa., s 33) och han är helt emot den demografiska modellen som försöker förklara
ekonomisk utveckling och förändring med hjälp av befolkningsförändringar.
Det grundläggande var godsägarnas makt till godtyckliga uppbörder och
den större eller mindre graden av ofrihet bland bönderna (aa., s 38).
Feodalsystemet
fungerade så att repressionen ökade automatiskt när godsägarna fick mindre
inkomster från de livegna. Krisen kan sökas i det feodala produktionssättet:
utsugning ledde till en produktivitetskris vilket inbegrep en demografisk kris
(Lis & Soly, s 59), det är alltså folk som lever på existensminimum som
till sist inte kan producera tillräckligt för att överleva eller ens ge
godsherrarna tillräckligt med överskott för att tillogodose dessas ökande
krav och detta leder till sist till att folkmängden sjunker drastiskt, också i
kombination med sjukdomar som spreds bland en undernärd befolkning.
Inte ens i
samband med livegenskapens nedgång och inte ens under marknadens tryck kunde
med nödvändighet spåras någon utveckling mot kapitalism, dvs. stora
egendomar där kapital investerades och som brukades av lönearbetare (Brenner,
s 40). Istället är själva produktionssättet, livegenskapen, en hämsko för
jordbruksinnovationer: produktionsför-hållandena hämmade den ekonomiska
utvecklingen i samhället och detta även i tider med minskad livegenskap,
eftersom godsägarna kvarhöll sin domsrätt och sina arrende över bönderna för
att kunna använda räntorna till egna ändamål. Dessa var inte
kapitalinvesteringar eftersom inga incitament fanns till detta, utan gick till
militära utgifter och lyxkonsumtion (aa, s 42).
Godssystemet
var ineffektivt jämfört med de fria jordbrukarnas produktion. Bl.a pga de
kostnader det innebar att försöka hålla kvar bönderna vid jorden och pga att
bönderna ej betalades optimal inkomst för sin produktion. Persson menar att
huvudanledningen till ineffektiviteten hos feodalismen var tvånget och inte den
speciella produktionsenheten, dvs. godset. Det är en speciell typ av utveckling
eller framsteg det handlar om, baserad på intensivt utnyttjande av resurser
(arbetskraft) snarare än på effektivisering. De fria bönderna ses som den främsta
drivkraften för den ekonomiska utvecklingen som ledde till godssystemts upphörande
(Persson, ss 44-46). Galazzi menar att den ökade efterfrågan på arbetskraft
tillsammans med ändrad efterfrågan från städerna på mer kvalitetsvaror blev
slutet på godssystemet (aa., ss 42-43).
Brenner förklarar
inte helt övergången från feodalism till kapitalism, men han kritiserar de
demografiska och handelsteoretiska förklaringarna och menar att förutsättningen
för en fri lönearbetarklass, en industriell arbetsdelning och en omfattande
hemmamarknad skall sökas i den agrara produktitivtetsökning som skedde i
England, vilket gav utrymme för fortsatt expansion (Kristiansen i: Brenner, ss
17-18). Anderson har i skrifter menat just att den absolutistiska statsformen i
de europeiska länderna gav kanske den viktigaste grunden för kapitalismens
framväxt och menar att det ej fanns någon lagbundenhet att feodalismen skulle
automatiskt övergå i kapitalismen (Brenner, s 15).
En kritik man
mot marxistisk teori, är dess beonande av, det
Karl Popper kallade ”historicismen”: att man kan förutse framtida
skeenden vetenskapligt och på så sätt förstå mänsklighetens historia.
Popper menar att det är omöjligt att kunna samla in fakta och data och utifrån
detta pröva historiens framtid eftersom mänsklighetens historia är ett unikt
fenomen, vi skulle behöva göra ett oändligt antal obeservationer för att
kunna fastställa de rätta förutsägelserna om framtiden. Det är alltså en
kritik mot Marx´syn bl.a på kapitalismens oundvikliga undergång som här
kommer fram. Vidare kan man kritisera att teorin inte förklarar sambandet
mellan basen och överbyggnaden klart, varför de ekonomiska grunvalarna finns förklaras
ibland utan sitt sammanhang med de politiska och juridiska områdena av samhället.
Äganderätten är ett sådant område där begreppet egendom inte kan förstås
om det inte relateras till sin roll som kapitalismens ekonomiska grundval. Inga
privata produktionsmedel skulle ju kunnat existera utan lagar som reglerade det
enskilda ägandet. Hur kan privat egendom då ge upphov till lagar, detta svarar
ej marxistisk teori på (Campbell, ss 164-166). Det blir här en påverkan från
överbyggnaden till basen och inte tvärtom som marxistisk teori menar är
grundläggande, i detta fallet har ju överbyggnaden genom lagstiftning påverkat
basen (produktionsförhållandena) som i detta fallet är den privata äganderätten.
Övergången
från feodalismen till kapitalismen börjar med att produktionen växer mer än
konsumtionen, alltfler producerar för att sälja eller idka byteshandel och ej
för att fylla sina egna behov. En ny köpmannaklass växer snabbt upp ur dessa
förhållanden. De nya produktionsmetoderna är avgörande. En ny samhällsklass,
borgarklassen, behövs för att anskaffa dessa nya produktionsmedel till den
alltmer komplicerade arbetsprocessen, med fler arbetsmoment. Denna klass
tillhandahåller råvaror, redskap m.m... Den nya klassen (produktionsförhållandena)
är en följd av de nya verktygen (produktivkrafterna). Denna utveckling gynnas
av marknadernas tillväxt, nya råmaterial och koloniseringen. Den fria
konkurrensen där produktion av handelsvaror till försäljning dominerar, är kännetecknet
för detta nya produktionssystem. Det nya fabrikssystemets överlägsenhet vad gäller
välstånd och därmed politisk makt för borgerskapet och kontroll över
staten, fäller avgörandet i klasskampen och feodala institutioner får ge vika
till slut. Den fullt utvecklade kapitalistiska produktionen kommer till stånd.
Litteratur:
Anderson, Övergångar
från antiken till feodalismen, 1980
Bladh,
Ekonomisk historia: Europa och Amerika 1500-1990, 1995
Brenner,
Klasstrider och ekonomisk utveckling under feodalismen,
1979
Campbell, Sju
teorier om samhället, 1986
Galassi,
Was feudalism inevitable? A critique of K.G. Persson // Scandinavian Economic
History Review, vol XL, no:2, 1992, ss 34-43
Hicks, Den
ekonomiska historiens teori, 1970
Historiens
huvudlinjer 1, 1975
Idé och samhälle,
1967 / (red. Gerholm & Magnusson)
Jervrud (b),
Det romerska skattesystemet för jordbruket: En undersökning och jämförelse
av kejsartidens skattereformer och deras resultat, (Ekon. Hist. Instit. Lund,
Stencil), 1986
Lepage,
Imorgon kapitalism, 1978
Lis &
Soly, Fattigdom och kapitalism- i det förindustriella Europa, 1981
Marx, K, Den
tyska ideologin // Människans frigörelse: ett urval ur Karl Marx skrifter av
Sven-Eric Liedman, 1995, ss 135-198
North, D & Thomas, Godssystemets uppgång och fall: en teoretisk modell // Teori för Ekonomisk och social historia (red. Rolf Adamson), 1975
Persson, K.G, The Inevitability of Feudalism-a Reply // Scandinavian Economic History Review, vol XL, no:2, 1992, ss 44-46
Sydsvenska
dagbladet / Syll, Pålsson, 931208