Produktion, ekonomisk tillväxt och överhuvudtaget materiella förhållanden studeras inom ämnet som även belyser de sociala villkoren för människor under skilda tider. Ämnet Ekonomisk historia i Sverige har fått en slagsida mot ämnet ekonomi, snarare än mot ämnet historia. Detta kan i stor utsträckning tillskrivas Eli F. Heckschers inflytande på ämnets utveckling. 1904 sade han emellertid att ämnet hade framsprungit ur oppositionen mot den klassiska nationalekonomin, men än idag är den makroekonomiska teoriapparaten från nationalekonomin viktig i Ekonomisk historia.
Skillnaden mot nationalekonomin är framförallt den långsiktiga synen på ekonomisk utveckling och ekonomisk tillväxt. Ekonomisk historia anlägger ett strukturanalytiskt synsätt på den historiska utvecklingen, medan nationalekonomin koncentrerar sig på a-historiska analyser. Tidsfaktorn förskjuts i det senare fallet, medan i det förra den spelar en avgörande roll ibland.
1911 inrättades en professur i Statskunskap och Ekonomisk historia i Stockholm men det skulle dröja till 1940-talets slut innan ämnet fick en självständig karaktär. Både nationalekonomi och historia var studievägen länge men mellan 1948-51 inrättades professurer vid de olika universiteten och forskarutbildningen kunde komma igång på allvar. Historieämnet kom att dominera inriktningen fram till 1969 då ämnet fick en mer samhällsvetenskaplig karaktär med inslag som ekonomisk doktrinhistoria och tillväxtteori.

Från ca. 1950 kan det sägas att ämnet existerat som reguljär universitetsdisciplin. Universiteten har fått olika inriktningar, där Lund har en särställning i sin forskningsinriktning mot den deduktiva och New Economic history-traditionen. Detta innebär alltså en mer nationalekonomisk inriktning, där det viktiga studiet är av nomotetisk eller generell natur. Andra universitet har följt den traditionella historiska traditionen: den ideografiska, eller studiet av det enskilda, det unika (källa: Hettne, 1981: se litteraturtips!)

Ekonomisk historia kan sägas behandla gångna tiders ekonomiska och sociala förhållanden för människor och kan schematiskt periodiseras på följande sätt (årtal):

• Antiken 0-900
• Feodalismen 900-1200
• Merkantilismen 1300-1700 (handelskapitalismen)samt 1700-1800 (kolonialismen)
• Industrikapitalismen: 1800-t-1900-t början (imperialismen)
• Finanskapitalismen 1900-talet

Studiet koncentreras främst på faktorer som produktionssystemets inverkan på människorna under t.ex feodalism eller kapitalism och hur produktionsfaktorerna som arbetskraft, jord och kapital förhållit sig till varandra under olika historiska perioder.

Ekonomisk tillväxt eller inkomstökning per capita samt ekonomisk utveckling, sektorsförskjutning t.ex från jordbruk till industri, är viktiga begrepp som studeras i ämnet. Man använder sig ofta av emperi (datainsamling)och statistisk analys för att förklara historiska händelseförlopp.

I ämnets doktrinhistoria studeras t.ex Adam Smith, Malthus, Ricardo och Marx som representanter för den klassiska ekonomiska synen. Vidare Schumpeter, Gerschenkron, Rostow, Keynes, Friedman och North som moderna förespråkare för ekonomisk-historisk analys.

I Sverige har Heckscher ansetts som ämnets grundare i och med dennes omfattande arbeten kring Sveriges ekonomiska historia under 1920-30-talen (se bl.a Hettne 1981). Heckscher hade en stark dragning mot det ekonomisk-teoretiska hållet även om han gjorde omfattande empiriska studier. Detta innebar att den nationalekonomiska teorin kombinerades med historisk källkritik tidigt inom ämnet, samt att statistisk metod fick allt större betydelse under 1960-70-talen med datorernas inmarsch.Ämnet använder sig främst av ekonomisk teori (nationalekonomi), men även av samhällsteorier från sociologin (se Jörberg i: Ekonomisk historia), kvantitativ metod (statistik) och kvalitativ metod (historisk källkritik).

Jag anser att ekonomisk historia ligger nära sociologin i sin nomotetiska ansats (sökandet efter det generella) men även i sin empiriska ansats: datainsamlingen. Vad gäller nationalekonomin saknar denna både sociologins och historieämnets empiriska ansatser. Detta har idag, enl. min mening, givit upphov till teorier som oftast endast fungerar teoretiskt.

Vad gäller allmän historia betonar denna mer det ideografiska eller det unika synsättet. Att en händelse ses som isolerad och ej uppkommen ur någon generell förklaring (se Adamson, s 9 för fler beröringspunkter med bl.a statsvetenskap och kulturgeografi).

Med bl.a ekonom-historikern North har den institutionella teorin (New economic history) fått ökad genomslagskraft, vilket förstärktes genom att denne och Fogel 1993 fick ekonomipriset till minne av Alfred Nobel. Denna teori tar upp både ekonomiska, politiska och sociala regler och företeelser som viktiga vid studiet av den ekonomiska historien (se North, Institutionerna, tillväxten och välståndet 1993).

Per Jervrud 1998